Hej då Göteborg och Hej Stockholm!



Den korta kalla sanningen:
Så här ligger det till, jag flyttar på lördag (13 juni) till Stockholm. De senaste veckorna har varit fulla av lägenhetsförsäljning, lägenhetsköp, och allehanda flyttbestyr. Därför den något klena uppdateringen. Bloggen kommer fortsätta, såklart! Tro inget annat.
Sista dagen i Göteborg är den 18 juni, så skall ni något ni vill ta upp med mig i real life, gör det innan det. Folk som vill klippa till mig behöver inte höra av sig.

Den lite mer varma känslan:
2004 startade jag en blogg om musik. En liten publikation om musiken som berörde mig mest, om musiken i min närhet. Det råkade bli en blogg Göteborg.
Jag tyckte att musikjournalister satt för mycket på sin röv och lyssnade på skivor, när den riktiga verkligheten pågår på klubbar och på scener. Jag tycker att man ska uppleva saker, därför råkade min blogg handla om Göteborg

Bloggen växte till ett monster, plötsligt visste alla vem jag var. Trevligt men också obehagligt. För jag är en blyg kille. En jävligt blyg kille som bara gillar pop väldigt väldigt mycket. En popkille som inget annat hellre vill än att berätta om alla de fantastiska människor som spelar i band, som fixar klubbar, som spelar skivor och som hänger i barer.
Plötsligt satt jag i tv, i radio, såg mitt namn i rubrikbokstäver på första sidan i GP, spelade skivor på klubbar, var redaktör för en musiksite, fixade klubbar och låg med snygga tjejer. Allt tack vare att jag en kväll fick nog, nog på att alla musikjournalister som sitter på sin röv och lyssnar på skivor.

Jag skulle vilja tacka alla jag känner i Göteborg, ni är många och folk klagar ibland på att jag skriver för långa inlägg, men några vill jag ändå räkna upp:

Tobias Isaksson. (Irene, Laurel Music, Klubb Mono, Klubb Mint Condition med mera) Fixade en av de klubbar jag besökte mest när jag var ny i Göteborg, klubb Mono. Minns än idag hur han kom fram en kväll på Pustervik och hälsade, att han undrade så vem jag var. Jag stod ju alltid där på hans klubb och lyssnade till banden. Han inledde konversationen med: ”Jag vill bara säga detta inte är ett försök till att ragga på dig men Vem är du?”. Några kvällar senare spelade Irene för första gången… Numera hittar man Tobbe i Stockholm där han jobbar på Monstera när han inte spelar skivor överallt.

Mattias Jansson. (Cosy Den)
”Hej Mattias. Jag såg att Sibiria skulle spela i din lägenhet i Bergsjön. Jag vill väldigt gärna komma. Jag är snäll och luktar inte illa.”
Ungefär så börjar ett mail jag skrev till adressen ”Poppen måste dö”. Killen bakom hette/heter Mattias och det var typ 2005 eller vintern 2004. Här satt en kille i Bergsjön och fixade konserter i sin lägenhet. För bra för att vara sant!
Det blev många kvällar i Bergsjön (jävlar va rädda vi popsnören var när vi skulle hem), det blev många kvällar på Cosy Den runt om i stan. Alltid var och är Mattias lika trevlig. Nu hittar man killen i Stockholm där Cosy Den fortsätter sprida bra musik, Landet är basen och i augusti är det Cosy Den-festival. Så kan det gå.
Tack Mattias för att du finns, du har gjort en av Sveriges största kulturgärningar och fått alldeles för lite credd/pengar för det. Verkligen.

Joel Sjöö. (The Shift, They Live By Night)
Vi träffades genom jobbet, men en av de första saker denne då journaliststuderade sa var ”Jag skall leva på musiken, att vara journalist är bara ett sätt att tjäna pengar”. Jag gillade honom direkt! Det blev en resa till Peking hösten 2004, en musikdokumentär och besök på många av den stans klubbar. Joel har varit mitt goda samvete, han räddar mig.
Det har varit väldigt roligt att få följa ett band från de första lyssningarna i en sliten mp3spelare och hela vägen till Grammis samt P3. Tack Joel, jag kommer fika med dig mer.
Nu hittar man Joel i Stockholm…

Jag inser nu att alla de jag räknat upp först bor i Stockholm numera. Vad säger det?

Men stan är ju full av så många jag vill tacka:

Johan Helmstad. (Join Our Club) Den förste som satte mig i ett djbås. Jag var övermänskligt nervös.
Johan Schmeling (Kontiki). Som tvingade mig att köra klubb. Evigt tacksam.
Anders Christensson. (Populär, Killing Music m.m) Det finns en anledning till varför låten ”Varför blir jag jämt så glad när jag träffar Anders?” finns.
Adam Joleby. (Almedal) Du sa rätt saker när mitt liv var kasst. Kanske fattade du det inte men det hjälpte mig.
Christian Pallin. (Koloni) Gick ett tag under namnet ”Flyers-Christian”, detta var alltså pre-Facebook. Alltid hade han minst tre flyers att dela ut som berättade om arrangemang med band jag inte kunde uttala namnet på. Numera sköter han det digitalt, men fortfarande med samma entusiasm. Ge killen statligt kulturstöd nu!

Tack också till: Ulrika Mild, Jonas Johnsson, Julia Granberg, Annika Forsberg, Mindy Laura, Karin Bengtsson, Navid Modiri, David Urwitz, Lisa Pedersen, Patrik Herrström, Jonk, Fransico Ramirez Franzen, Erik Weimann, Göran Agnetun, Erik Grahn, Blenda-Lars, Plåt-Erik, Hatt-Erik, Rille, Fanny, Karin Londré, Ralle, Kräft-Christian och Kräft-Johan, Ljudtekniker-Anna, Ljudtekniker-Erik, Klara Grape, Ola G, Anttila, Pats, Anna von Hall, Martin och Anders Molin, Border-Elin, Peter Sjöholm, Sebastian Hess, Lisa G, PP-Alex, André, Biffen, TLBN-Martin, Robin, Timo, Emil, Max, Hans, Paul och Christer, Vapnet-Martin, Stefan Strömberg, Jens… och alla andra som jag glömt. Vad ska jag göra utan er?

Shit, vilken resa det varit!
Nu börjar del två eller nått.


Till er som bor i Stockholm: Ge mig tips på allt som händer. Jag gillar pop.

Tills er som sänder skivor hem till mig: Sök upp min nya adress. Ser med glädje fram emot nytt! Dock kommer jag inte lyssna på allt, jag går hellre ut…


Tillsist:
På midsommar åker alla med vettet i behåll till Emmaboda! Det ryktas om kanonväder!


Jerry Boman

PS Jag tycker fortfarande att för många journalister sitter på sin röv och lyssnar på musik. DS

9 kommentarer:

Mattias sa...

Åh, fint. Men ja: var är min konstnärslön? Inte här i alla fall! :)

Anonym sa...

Shit. Nu började jag nästan gråta lite när jag tänker på hur det började. Ha det fint där uppe. Poparmen i luften.
/s.

Tobias sa...

Känner att det är svårt att hålla tyst efter ett ha blivit adresserad i ett så episkt inlägg. Med episkt menar jag främst tidsomfattande. Men också personligt, ärligt, känslomässigt. Och navelskådande. Precis som Jerry som person. Och som jag och de flesta som gillar det här med popmusik lite för mycket.

För att avdramatisera lite vill jag bara kommentera det här med flytten lite. För det är inte så märkvärdigt egentligen. Sverige är ett litet land. Det är skönt att röra på sig. Jag har pendlat en massa mellan Gbg och Sthlm i vår och känner att båda städerna är lika viktiga och lika fina på sitt sätt. Och vänner på ena sidan går inte upp i rök för att man vistas ett tag på den andra. (Hoppas jag.)

Jag tycker att Gbg och Sthlm bör kunna komma närmare varandra. Speciellt när det gäller popscenen, för här har vi så mycket gemensamt. Fler samarbeten för fler bra band på Sverigebesök och mer popsocialism rent allmänt. Detta är något som jag längtat efter och arbetat för i snart tio år. (Mono hette egentligen Mono-GBG och var en systerklubb till Mono-STHLM.) De flesta som hållit på ett tag vet redan det här. Men jag vill passa på att försvara fenomenet Samarbete lite innan alla läsare av Musik Enligt Jerry får nytt riktnummer. (Skojar bara.)

Det här blev långt, men skit samma. Vi ses i Gbg, Sthlm, Emmaboda, Hultsfred mm i sommar!

a sa...

Tack själv Jerry och ha det bra i sthlm!

ps

NY SINGEL UPPE!

www.myspace.com/portraitpainters

Malin sa...

Välkommen till Sthlm!

Kräftskivefestivalen sa...

Lycka till i Stockholm! Vi ses! Kram.

Joel sa...

Det känns fint att du följer ditt goda samvete till Stockholm. Göteborg dödar dig när du är ung, drar ner dig till botten av ån och så vidare. Här är allt bara en blandning av sött och salt, genom Mälarens kärlek till havet. Ses snart.

Gorillan sa...

Så nu kommer jag inte att få se dig i färglada brallor på fjällmansgatan. Surt!

Pinto-Andreas sa...

Lycka till i Stockholm. Kommer att sakna dina passionerade inlägg om Göteborgsmusiken.