Visar inlägg med etikett Lyckliga måndagar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lyckliga måndagar. Visa alla inlägg

Vännerna och musiken

0 kommentarer

Bookmark and Share
Länge förstod jag inte alls meningen med Mauro och Pluras kök. Två snubbar som lagade svinenkel mat i ett varmt kök. Den ene i kavaj och den andra med bar mage. Inbjudna gäster som puttrade på. Inte sällan blev det tyst i både en och två minuter. Jag förstod verkligen inte.
Nu sitter jag här och plöjer igenom varenda program på TV8 Play! Och tycker det är helt underbart! Så befriat från alla produktionsbolags-tjipp-tjäna-hallå-vi-är-coola fasoner. Hjärtligt! Mitt i alla uttänkta verklighetsprogram med supercastade verklighetsfolk som försöker skapa en ny verklighet så smyger Plura och Mauro runt i köket utan en enda tanke på onliners eller att bli en ny kändis tack vare sin skruvade personlighet. Underbart!

När det fixas klubbar så jobbar man lite på samma sätt som ett tvproduktionsbolag, man vill skapa virvlar, ha de rätta gästerna och helst sätta årets klubbtag, dvs ha den där klubben alla snackar om. Inte sällan är det under ytan samma folk och samma musik som spelas bara förpackningen är ny.
Jag tror det finns en man som har kommit på receptet för hur man kommer ur det här. Gustav Gelin heter han. Killen som haft fler klubbar än du haft baksmällor. Han har numera en enda klubb som rullar året om, en gång i veckan. Lyckliga Måndagar heter den och jag har fått det stora stora äran att spela skivor där två gånger nu, en gång i vintras på Tranan och så igår på Imperiet.

Det är när vi sitter på uteserveringen som det slår mig. Det handlar inte om att ha flest folk, det handlar inte om att spela den fräckaste musiken, allt det där är inte en bra klubb. En bra klubb är där du kan träffa dina vänner. Känna sig lite lagom vuxendekadent inför det faktum att man tar sig en eller två öl en måndag. En bra klubb är den där gästerna plötsligt får hoppa in bakom skivspelarna och gästspela några minuter bara för att de har feeling. En bra klubb är en klubb där man kan blanda den nyaste popen med brittpopen, dra iväg Heut' ist mein Tag för att man känner för det och mitt i allt kasta in Yellow Submarine. Samtidigt som man umgås med de trevligaste personerna den här stan kan bjuda på.

Lyckliga måndagar kommer inte bli den hippaste klubben, det kommer inte vara flera hundra personer där. Men det kommer vara klubben som jag håller som den bästa. För precis som Mauro och Pluras kök handlar allt om vänskap. Maten är egentligen oviktigt, musiken också. Det handlar om att släppa garden och bara låta det rulla på.

Med det sagt glider jag över till kvällens musiknyhet:

Lovisa Negga
Foto: Martin Hultgren
Hon virvlar fram mellan det sköra och det hårda. Isdansösen tacklar dig rakt in i sargen. Sätter en trippelsaldo och ger dig en rak höger. Snurrar vackert, stoppsladd och sedan ett slagskott rakt på benet. Det här är världens första Tonya Harding-pop.
I Lovisa Negga från Linköping har popen hittat sin plats i den mjuka dansvärlden. En självklar korsning mellan Raymond & Maria, Familjen och Compute. Avrundade elektroniska rytmer, filtrerade genom myllan och skogen och till det en röst från en svävande älva. Låten "Kärlek eller inbillning" är alla nattliga promenaders ljudspår, när man nyktrar till och det pirrar i kroppen eftersom man fick hångla med den där bästa bästa.

Kärlek eller inbillning by Lovisa Negga

Ikväll klockan 21:00 släpps nästa låt, "Iskall". En poetisk danslåt som jag kommer lyssna på hela sommaren!
Hoppa in här efter klockan 21 i tisdag kväll för att lyssna.


Tillsist:

I morgon onsdag bjuder Svenska Musikklubben på två riktigt härliga grejer på Debaser Slussen (fritt och gratis!):

Andreas Stellan


EPs trailer park


Båda kommer spela där inne eftersom någon tråkig byråkrat kände sig överkörd och inte tillfrågad så denne förbjöd plötsligt spelningar på uteserveringen! Efter sju år! Hoppas du sover gott om natten din jävel!

Tillsist2:
Det är är roligt, skoj och helt fantastiskt! Nu kan ännu fler "lyssna" på Håkans klassiker!


Tillsist3:
Missa inte En Ljumen i Gräset!

Jerry Boman

En bra historia

1 kommentarer


Ni vet hur det är, varje litet band berättar mer än gärna hur de tappade bort sina instrument på Åland, hur de bokades fel och togs för ett dansband, att de minsann söp med Kent innan de var Kent eller hur de en gång spelade för en person. Just den sista historien brukar berättas av artister som numera är stora och berömda. Som för att hålla kvar tanken på att de fortfarande har fötterna på jorden. Eller kanske är det bara ett ödmjukt att se på framgången, man kan när som helst ramla tillbaka till de små scenerna. När som helst kommer den där en-person-i-publiken spelningen.

Okej, jag tar det rent upp och ner: Klubb Frimåndag hade sex besökare i måndags. En av dem var jag, en annan Erik Halldén som kallas Kronprinsen när han sjunger på svenska och så fyra personer till som alla var Eriks kompisar. De två första kom på åtta slaget prick… sedan var det tomt…tomt…tomt…tills de andra två trillade in vid nio rycket.

Ja, precis så var det. Vi var sex personer.

Det där är egentligen skit samma, jag fick nya vänner den där kalla måndagen och det är större än att ha 150 pers på en klubb. Nä, jag ljuger lite men det är ändå väldigt roligt att få nya vänner. De här fyra personerna kommer jag alltid komma ihåg, för de gick och såg sin vän spela bara för dem. De gick dit för att de i själ och hjärta ville se och höra Kronprinsen spela. Jag fixade ett arrangemang som berörde fyra personer, som gav dem ett minne för livet. Eller det gav sex personer ett minne för livet. Det är viktigt.


Det gick inte annat än att skratta åt hela händelsen! För det är något stort komiskt över det hela, här sitter fem personer på en klubb som äger rum i en persisk restaurang. De ska alla se en kille sjunga till backtrack i lofi-belysning. Där har ni material till en hel sitcom!
Kronprinsen spelar i Jönköping i helgen och ni kan räkna med att han har en jävligt bra historia att berätta, sagan om den naive klubbarrangören som trodde folk gillade ny musik på måndagar, om han som trodde att en undanskymd gata skulle blomma upp bara han bjöd på fantastisk musik på svenska. En historia om hur han minsann spelade för fyra personer i Stockholm. Plus klubbarrangören/ljudteknikern då såklart.

Som ni förstår, Kronprinsen spelade. Han fick till och med göra extranummer. Kolla på filmen och inse vad ni missade:



Jag var glad. Erik skriver texter, underfundiga och raka. Trots att de ibland är sorgliga historier så slipper man här det obligatoriska tyck-synd-om-mig. Det är sagt och gjort, rakt upp och ner. Väldigt luftigt, som att höra någon berätta mitt framför näsan och sedan enkelt smita ut bakvägen. Musiken svänger mellan karibiska rytmer, om än dämpade under en symfonisk filt. Man skulle kunna säga att musiken mumlas fram, det låter dåligt men tänk er den där fina trallvänliga mumlingen som man kan ägna sig år på våren när solen kommer tillbaka.

Efter den korta, varma, spelningen satt vi kvar en stund och sedan stängde jag butiken. Gick i snöyran till Tranan, lyssnade på Gustav Gelin och Send in the clown-Sandra Bergmans fint utvalda låtar,spelade förnedrings-Loppan och avslutade det hela med ett gott parti SMS-roulette. Som kronan på verket fick jag åka gratis på nattbussen hem!

Så slutade historien om det stora fiaskot som blev en av de bästa kvällarna jag någonsin haft. Nya vänner och gamla vänner. Som ni redan räknat ut: ni som inte var med vet inte hur det var, jag vet bara att ni missade något viktigt.

Nu har jag en verkligt bra historia att berätta nästa gång vi ses.

Tillsist:
Jag kan inte få nog av ukulele! Jag kan inte få nog av kazzo! Jag kan inte få nog av sinnesjukt charmiga och välgjorda musikvideos!


Här hittar du mer av Stefana Fratila.

När jag ändå är inne på charm, här kommer en bit lo-fi-tvspelspop från San Francisco. Nessie & Her Beard tar positivvagnen till 10-talet!


Kolla in fler härliga musiktips i högerspalten, nästan längst upp.

Jerry Boman