Visar inlägg med etikett Erik Enocksson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Erik Enocksson. Visa alla inlägg

Enkelhet.

0 kommentarer



Man kan lyssna på Erik Enocksson på två sätt. Man kan stå och tänka på att den här killen har gjort filmmusik (Farväl Falkenberg har alla sett utom jag...) och när man står där kan man tänka in en massa om just filmmusik. Att det är så "filmiskt" att "man får så många bilder i huvudet" och bla bla bla...

Sen kan man också se Erik som vilken musiker som helst, se han och hans medhjälpare som vilket band som helst.

Jag gör det senare...och vilken upplevelse! Om alla var lika fria i tanken som Erik skulle jag aldrig behöva någon sol mer, aldrig luft eller vatten. Det går att leva på den där musiken. I all sin monotoni är den organisk och väldigt levande, likt betong som rör sig. När staden får liv, när vägarna rör sig mot havet och den stora öppenheten.



Erik sjunger ofta med tänderna hårt sammanbitna, han har en inre exposition som vill ut, en frustration som han vackert håller i stramt koppel. Han vill inte att allt skall springa ifrån honom, att det skall sippra ut för mycket genom munnen. Det är fint att se och höra. Stort att han inte tar ut allt på samma dag, av vi faktiskt får vänta på det där crescendot. Erik gör antiklimax till något stort. Och då menar jag att han gör antiklimax till något bra, man blir överraskad. Den där explositionen kommer ju inte, som den så ofta gör. Underbart! Det är så befriande härligt, här finns inga verser och inga refränger. Inga billiga poäng, inga neonblinkande skyltar om allt på rea nu. Du kommer inte göra ett snabbt klipp här. Gå, gå det finns inget att se, inget att höra.

Och det är ju precis det vi inte vill, vi vill inte gå hem Erik. Det hela är över väldigt snabbt. I sista låten (Dark and shrewd) kommer en massa människor upp ur publiken och bildar kör. Jag från The Manor-Christofer och Euphoria and the lazy boy- Anton. Det är enastående vackert.



Puff.

Så är det över, jag tror han körde fyra låtar. Alla går av scen och försvinner in i publikmassan. Lämnar oss med minnen.
Glittrande och flyktigt som vatten.



I all enkelhet plockar Marissa Nadler fram sina små pedaler ur den röda väskan. Kopplar omsorgsfullt in dem, drar sladdar rätt. Som alla vet rymmer enkla pedaler komplicerade kretsar, små små motstånd och kopparstreck på gröna plattor. Genom dessa rinner ström som alstras av gitarrer eller mikrofoner. Ser enkelt ut men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet ställer sig Marissa Nadler bakom sina små pedaler. Hänger på sig gitarren, sätter bandet rätt. Marissa är en enkel person som gör enkla låtar, med olika former av eko på mikrofonen. Som alla vet kan enkla låtar innehålla komplicerade tankar, inbyggt motstånd och himmelska kroppar av blå harmonier. Genom dessa rinner Nadlers röst som bara kan alstras av ett stort geni. Det kan verka enkelt men rymmer alltså knepigheter.

I all enkelhet kommer Marissa fram till låten som kallas "The Lonesome Death..." på Myspacesidan, på andra delar av nätet heter den "Silvia". En enkel text, som hade kunnat sjungas rakt av med lite plock. Men som alla vet kan man göra saker på väldigt många olika sätt, ge orden plats och liv, undanröja allt motstånd och måla hela världen guldfärgad med inslag av både blått och grönt. Genom mig rinner just nu rysningar och det står helt still i den lilla lokalen. Låten med den enkla texten, den vackraste texten, får den mest knepiga person att mjukna.

Silvia, Silvia, Silvia
I met you in the belly of a whale
Silvia, Silvia, Silvia,
Oh where did you fail

And the water is your friend
The water is your friend
And down and down and down you go
Gonna buy you a red dress
And put feathers in your hair
And resurrect the finer things
I lost when you disappeared

Breaking on the daylight
They put flowers round your grave
And I sang a silly song for you
Hey hey hey hey hey
Silvia, Silvia

I all enkelhet sätter sig Nadler ner när konserten är över. Lägger klänningen rätt och smälter in i publiken. Som alla vet kommer man ofta ihåg de enklaste konserter, utan komplicerade saker sätter det sig på hjärtat och själen fylls av guldstreck. Genom själen rinner nu ett minne av en en alldeles underbar spelning på Galleri Oro i Majorna. Inga knepigheter. Bara väldigt väldigt vackert. I all enkelhet.



Tillsist:

Jaha, så har då Alex Schulman stängt ner sin blogg. Släckt lampan och gått hem.
Ärligt talat så var den i sina stunder underhållande, speciellt eftersom folk tog den på allvar. Han drev ju med oss, om vår trångsynthet och vår fascination för kändisar. Han pekade på ett väldigt intelligent sätt ut den där längtan efter att få veta att kändisarna faktiskt är helt vanliga dödliga, med fula frippor och dåligt smik... om man ser dem på Närlivs.
Med hydralik tryckte han in luft i Sverige, han öppnade upp och gjorde stora hål så vi kunde andas. Samtidigt var han ett svin, en dum liten nörd som plötsligt fick för mycket plats. Så det är kluvet hur jag känner inför att den där bloggen är borta. En del av mig kommer sakna den, men en annan del firar och gör små hifives med mig själv.
Och för er som nu då trodde att detta var slutet för Musik Enligt Jerry...Fel! Jag kommer inte lägga ner, och jag hoppas att jag aldrig kommer att komma i närheten av Alex elakhetsnivå. Jag vill egentligen bara inspirera folk att söka upp ny musik, nya ställen och nya intryck. Jag vill samtidigt berätta vad jag tycker, och det kan vara både bra och dåligt, men jag försöker verkligen göra det med hjärtat. Ibland kanske någon får sig en känga, en klubb eller ett band, men glöm aldrig: Det är bara jag som tycker. En liten nörd som fått lite för mycket plats på internet.

Tillsist2:


Jag vet inte, skall man gråta över det här? Att en biograf läggs ner och stolarna åker ut?

Tillsist3:
I eftermiddag spelar Kapten Hurricane på Bengans, och i morgon onsdag spelar Bye Bye Bicycle på Sticky.
Men det mest intressanta händer också på Sticky imorgon, Patrick Jensen från Hospitalle kör låtar på svenska. Med hans röst kan det där bli hur jäkla bra som helst! Inte stanna hemma!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg