Visar inlägg med etikett Send in the clowns. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Send in the clowns. Visa alla inlägg

Gångavstånd mellan Jumper och nypunken.

0 kommentarer



Jag börjar gilla den här staden, det är så nära till allt. Ja, alltså om man håller sig på ön som kallas Söder. Då ligger allt bra och fint inom gångavstånd, och än så länge har jag sällan känt mig tvungen att åka från ön. Några gånger bort mot Telefonplan, någon gång i till Bredäng och så till Slussen då. Fast det där sista tycker jag nog ligger på ön ändå.



Kvällen börjar på Pet Sounds Bar. Send in the clowns fyller tre år och spelar bara låtar från band som spelat på klubben. Makalöst bra grejer drar Erik i väg där ner i källaren, vilken klass han och Sandra har haft på bokningarna genom åren!

Magnus Weideskog gör sin första spelning den här kvällen. Han har suttit och tryckt på en bunt låtar, väntat på att de ska bli riktigt bra. Att de skulle jäsa till sig. Det ger resultat, han är helt och hållet självklar på scen. Ren och enkel. Live spelar han piano och gitarr, samt en liten platta på golvet som elektriskt förstärker hans fottakt. Mycket simpelt och helt underbart.

Om Jumper vore en ensam kille med gitarr så skulle de låta som Magnus Weideskog. Han fixar ihop effektiva poplåtar, enkla javisst men det är det som är det svåra. Han har skalat bort alla märkliga avtryck och liknelser som många svänger sig med. Han berättar som det är. Och vi andra följer med, sjunger med.



Jag gillar den där låten. Den är simpel som fan. Men den är väldigt väldigt ärlig.

Så var det den här saken om att alla ställen ligger nära. Direkt efter att Magnus sa tack och hej rusade jag ut på gatan, och sedan utspelade sig följande:



C.Aarmé slutar aldrig att förvåna mig. De återuppstår fler gånger en kristen flickas oskuld, de har mer energi än en Jollycola speedad tonåring och de utvecklar sig likt en origamidrake under högtryckstvätten. C.Aarmé är en krigare som till varje pris ska rädda Ryan, en envis djävul klättrade upp för K2 utan syrgas iförd endast kräfthatt och långkalsonger. Det är storslagen underhållning, men hela tiden med ordentligt innehåll. En hård smäll över ögat och du ser i syne, en aldrig stillasittande maskin som vill förgöra dig, rensa bort dig från stan. Men som samtidigt håller dig i handen och säger snälla ord i ditt öra.



Nya skivan, Word music, dundrar på i samma still som allt annat de släppt. Kanske är det lite mer 77 punk nu än tidigare. Bäst den här kvällen är The Abyss Song, en effektiv punklåt som vem som helst kan skalla sin granne fördärvad till. Punk och 60-ish pop blandas, likt ett utvecklingsstört barn blandar rött med grönt och får svart. The Hives goes mentalsjukhus.

Trots denna gala i upphetsning släpper inte publiken stolpen för ens en sekund. Riktigt roligt blir det när sångare Jessie Garon (Sveriges mest underhållande sångare!) stänker, än häller vatten på publiken. De flesta ser ärligt arga ut… Va fan, det är bara vatten!

Sätt nu upp en spelning på ett litet ställe, spela sent så vi hinner dricka bort vår tveksamhet och ställ förstärkaren på 12:an! Då kommer C.Aarmé spela dig tillbaka till stenåldern!
Sist en liten guldmedalj till Patrik Herrström bakom trummorna, här kommer han mer till sin rätt än bakom tex Timo. Hellre jävlar av han hamrar på!

Så se där, två helt olika arrangemang inom 5-6 minuters gångavstånd. Båda bra på sitt sätt. Jag gillar verkligen dig Stockholm.

Jerry Boman

Erik, BK Borsten och 19 december.

0 kommentarer



Tiden är elak mot sånger som "ligger i tiden". På ett litet kick kan sånger kännas föråldrade. Detta gäller speciellt sånger som tar upp dator/internet fenomen. Här kan det vara över på månader och artisten får känna sig mossig och gammal.
Ett tydligt exempel är Hello Saferides "Highschool stalker":

I've been looking for you, baby
Anyway but I can't find
And I was searching for your sweet name
'Cause you never leave my mind
I've been on the Altavista
I went twice on the Yahoo
And everywhere I go, there is always a clue
Always something about you that may help me get my hands on you

Låten är från runt 2005 dvs typ fyra år. Men men minns Altavista och Yahoo i dag? Redan när låten kom kändes den daterad och ... äldre.
Det är härligt med daterad musik. Jag gillar det. Pop ska gå sönder framför mig, finnas här och nu. Vara viktig i dag men inte i morgon. För då kommer det något nytt. Precis som att det kommer komma något bättre efter Spotify, Facebook och Webb 3.0.

Sommaren 2005, det är slutat av augusti och det regnar i Stockholm. Jag har tagit tåget upp från Göteborg för att gå på Parklife, endags festivalen vid Gullmarsplan. Då kunde jag aldrig gissa att jag några år senare skulle sitta i ett hem några stenkast därifrån. Tiden går med andra ord.
Erik Halldén är en av de första som spelar på den lilla festivalen, han ser för att vara ärlig skiträdd ut. Men han gör stort intryck på mig. Hans raka berättade om det lilla livet är en stor upplevelse.
Efter spelningen gick jag fram till Erik och gav honom en kram. Han såg så rädd ut att han behövde det.



Nu är det något annat, Erik på scen nere i den där källaren under Southside på klubben High Drama är mycket mer självsäker. Han skojar med oss, har fina mellansnack och bjuder på strålande berättelser. Om det lilla lilla livet med de stora händelserna. Ingen händelse är för liten för att göra en sång om.

Du känner igen upplägget, det finns många som gör samma. Skillnaden här är att Erik är så härligt daterad, han sjunger om Spotify och andra prylar som vi har här och nu. Musiken seglar runt kobbar och skär av lofisamba, jamicapop och ibland en snudd av Prince. Om än en Prince klädd i stråhatt.

Texterna och musiken har också utvecklats, Erik leker mer. Jag vet aldrig vad ska komma. Det är härligt. Det inspelade backtracket rymmer kreativitet deluxe. Detta tillsammans med texterna, överfyllda av kopplingar till såväl populärkultur som impopulärkultur sätter Halldén på den översta trappan av berättade artister. Musiken har ibland dragning åt 80-talet numera, de plastiga trummorna och casioljuden tar oss med på en promenad, inte till en lägereld utan till en dvdlägereld sedd på en neongrön lcd-apparat.

Det är alltså låtar som inom en kort tid kommer kännas inaktuella, inga evighetsdängor. Och det är det jag gillar med Erik, för när låtarna inte åldras med värdighet kommer han att skriva nya. För det finns alltid nya berättelser att berätta, nya personer att nagelfara och kärleken kommer alltid vara en källa.

En liten men väldigt rolig notering: I början av "Huvudsta was made for love" här man en röst säga något i still med "Jävla gött/de va la gött" på redigt go göteborska! Kul! Och meningen "Roses from Coop" är subtilt tragikomisk.

Erik Halldén har härmed bevisat att man som artist kan hålla sin linje men ändå utvecklas. Mycket. Tack för den!

Tillsist:

Helgen avslutades för Hej Stockholm!-crew på söndagen på Nada. Vi spelade skivor hela kvällen och lyckades glädja ett helt gäng grabbar i guldhatt. BK Borsten hade precis säkrat serieseger i division 7 H genom att tvåla till Träsket borta med 1 - 2 på Hammarbyhöjden och firade detta spontat på Nada. Som för att hylla dessa guldgossar drog vi iväg några punkiga 80-tals klassiker som lyfte taket och hattarna! Grattis till guldet och lycka till i division 6 gubbar! Hurra för BK Borsten!
Hoppas du kille som somnade framför djbåset vid halv ett hittade din hatt och att måndagen inte var för svår på jobbet...
Tack till Nadafolket, ni är så trevliga varje gång!

Tillsist2:
Det kan nu avslöjas att Hej Stockholm!-crew kommer spela i baren på Send in the clowns den 19 december. Debaser Medis är platsen och två band kommer spela.
De är lite hemliga de där clownerna men det är två riktigt bra grejer som kommer stå på sen! Så fort jag får lov att avslöja det hela kommer du läsa det här!
Hej Stockholm! kommer göra all för att fler ska dansa i baren än på stora golvet!
Alla är välkomna. Speciellt segerrusiga fotbollskillar i guldhatt!

Jerry Boman

Stor lyrik, stor låt och stor pojk.

1 kommentarer



Bilden här ovan tycker jag är kul. Klockan är runt kvart över ett, det är lördag utanför Debaser Medis i Stockholm. Klubben Send in the clowns stänger tre. Det kostar typ 100 pix och gå in. Ändå är det världens längsta kö! Och typ helt fullt där inne.
Sån´t händer inte i Göteborg. Rätt skönt ändå.



För typ ett och ett halvt år sedan släppte They Live By Night sitt debutalbum. Mycket var väldigt bra, tex låten Factory som hamnar på topp 20 över de bästa låtarna jag hört. Ärligt, den här helt unik.
Nu släpper TLBN sin andra skiva. Fast egentligen är det precis som sångare Joel Sjöö påpekar från scen: "Nästa vecka släpper vi vårt andra debutalbum". Det ÄR ett nytt TLBN vi ser, det ÄR ett nytt TLBN vi hör. Fyra blev tre som blev sex pers på scen.

Det som såddes i Factory, finurligheten, finns kvar. Här handlar det inte om raka spåret till hitten. Ändå är det precis det som växer fram, hitts. Det är som de tre som utgör kärnan vänt på hela pannkakan, satt sig ner och tänkt "Nu gör vi låtar som ingen kan värja sig emot!". Lättare sagt än gjort. Men ärligt, det är precis det som kom ut!

Ta låten Ctrl Alt Delete my heart, en låt som förmodligen de flesta i lokalen aldrig hört förut. Ändå är responsen enorm! Jag vänder mig om och ser folk sjunga med för full hals, då tittar jag både till höger och vänster, tittar bortom bandets polare. Folk sjunger med direkt. Det är en smocka till låt! Med en finurlig text.

När jag första gången fick höra "det nya TLBN" höll jag på att ramla av stolen. Plötsligt var inte bandet ett "band", de var något större. En del var att det numera är två sångare, Christoffer Byström har hoppat över trummorna (något som jag inte kunde fatta när jag hörde det eftersom han ändå är en av Sveriges bästa trummisar med ett rätt unikt sätt att spela) för att i stället köra akustisk gitarr och sjunga. Han har en galet bara röst! När han och Joel tar i. för tar i gör de mest hela tiden, så sitter duetten som en smäck. I perfekt klang.

Ja, just det, som ni förstår elgitarrerna är utbytta mot akustiska gitarrer. Inte hela tiden men nästan. Det för tankarna till det här med låtskrivandet igen. I grund och botten handlar det om att en låt är inte bättre än var den är, även om man kan dölja en del med elgitarr. Alltså verkar TLBN signalera att nu är det låten i centrum och inte ljudet. Nu ska du inte tro att man bara kan spela mesigt med akustiska gitarrer, Christoffer och Joel vispar upp takter värdiga ett sambatåg.



Just samba är något man också kan hitta, speciellt i sista låten Catching up. Då vänder sig Christoffer om och börjar spela tummor igen, samtidigt som Mathias Söderlund (från Niccokick) fortsätter spela. Ja, du kan hajja hur mycket trumma det blir då, fyrhändigt på trumman är uppfunnet! Galet sväng!

Jag vet, det är inte hela Catching up, jag blev så ivrig över att det var bra att jag var tvungen att sluta filma för att kunna hoppa. Klubbvärdar Sandra Bergman och Erik Dellgren som ni ser en bit in i klippet får stå för känslan i lokalen...

Tilläggas bör att livefiol bör förekomma mer i popsammanhang!



Vad är Parken? Pojkromantik i den meningen att han har gubbkeps, sjunger om ett bandylag och om diverse kärlekar? Eller är det ny-ska? Kanske är det ren och skär svenskregge som INTE tar avstamp i Peps?
Parken sätter griller i huvudet. Det är bra! Det är hur som helst en väldigt fin stund han bjuder på, Pelle Lindroth. Svängigt är det, men det är också ett uppklippt sväng. Kalla det digitalt om du vill. Jag blir inte riktigt klok på det.
Det enda jag vet är att jag gillar det!



Men sen kommer klumpen i magen, det är ändå något som inte stämmer. Som gör att jag inte kan svimma precis hur som helst till Parken. Det är lite för manligt. Lite för mycket fotboll, lite för mycket öl med polarna och lite för mycket "åh det är synd om mig men jag försöker dölja det en glad låt".

Men det är nog bara jag.

13 november kan du lyssna och se med egna ögon, då kommer Parken till Svanen. Jag tror det blir grymt! Gå dit!



Ni vet vad jag tyckte om Nordpolen när han var i Göteborg häromsistens.
Jag tycker inte mindre om det nu om man säger. Pelle Hellström kommer sluta som ikon. Han vinglar, gömmer sig, svävar, haltar, hoppar och vevar runt helt omstrukturerat. Struntar i att sjunga på en massa ställen. Man kan bli sur på sånt, men jag älskar det just här. För låtarna är så bra, har sån kraft att de inte spelar någon som helst roll. Nordpolen går rakt in i mig och jag... Nä, jag vet inte varför. Hur fan förklarar man något sådant. Som att beskriva kärlek med hjälp av svartvita legobitar.



De finns de som tycker att Nordpolen är skit. Som är så förbannade, ställer sig undrade till hur det gick till när den här tjommen fick ge ut en skiva. Jag säger: Ni har inte fattat ett dyft vad det handlar om. Jag tänker inte förklara det för er heller, era poppretton. Jag hävdar att Pelles lyrik är det största sedan Berggrens "Lemon" eller "Luke Skywalker" . Ni fattade inte då och ni fattar inte nu heller.

11 december går ni till ovan nämnda Svanen och kollar på framtiden i form av Nordpolen. Punkt.

Rätt skön kväll Send in the clowns fick till där, man fick så att säga lite av varje: låtskriveri genier, klassiskt sväng och en massa känsla. Väldigt bra blandning. Tack!

Tillsist:
Hittat på Stockholmscentral.

(Klicka på bilden)

De är för roliga, de där Stockholmarna.

Tillsist2:
Lyckades tydligen ta mig från stora staden precis i rättan tid. Phu.

Tillsist3:
Är "nya" Hemliga klubben samma som Hemliga klubben under Kortedala torg?

Jerry Boman