Visar inlägg med etikett Boris och The Jeltsins. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Boris och The Jeltsins. Visa alla inlägg

Liveklipp: Boris & The Jeltsins spelar Matrosen i Kransen

1 kommentarer


Bredvid mig står en av landets mesta twittrare,  Eric Rosén (Nyheter24/John´s Candy). Han tar bilder, han skriver på sin telefon under spelningen. Mycket. Följer ni honom vet ni redan allt om hur det var… eller så gör ni det inte.

Om Boris & The Jeltsins första skiva var Twitter, direkt och snabb så är deras andra mer som den här bloggen. Lite långsammare, lite svårare men kanske får man ut något mer av det hela. Jag vill gärna tro det, både för min skull och för BOTJs. För i snabbheten, lättillgängligheten går något förlorat. Okej, att man får reda på allt precis när det händer, man förstår allt direkt, men sedan är det sakerna som inte riktigt kommer med en gång. Som till exempel texten till BOTJs nya låt Tick Tack.  

Livevideo: Boris och the Jeltsins

0 kommentarer


Från uppesittarkvällen på Pet Sounds Bar och klubben Hemma hos Fanny kommer följande:



Boris och the Jeltsins har en massa annan bra musik på sin sida.

Jerry Boman

Stråkar, spelkort och guilty pleasure

2 kommentarer

Ny vecka, nya saker.
Jag ska ta och börja med en ny ruta till höger här i bloggen: "Just nu enligt Jerry". Det blir en uppdatering om det jag lyssnar på just nu. Hoppas ni gillar det!

Så här slutade förra veckan:

Torsdag:
Hej Stockholm! spelar skivor på Nada. Eller nja, jag har börjat gå över till att spela från datorn istället. Känns så larvigt att bränna ut saker på en cd, man har ju ändå allt där i burken. Funkar bra.
Kvällen var kul, några dansade en smula och Nada har ändå sinnessjukt god risotto! Avslutade i vanlig ordning med Göteborgs symfonikernas samarbete med Håkan, den magnifika versionen av Bara dårar rusar in. Dessa stråkar!





Fredag:


Hej Stockholm! spelar skivor på Debaser Medis afterwork. Kul som FAN! Bäst under kvällen går nog Guldgossen, vi drar i väg hela två låtar med denna fantastiska artist, Gillar Gillar inte och CP-fingret. Båda gångerna stegar folk fram och frågar vad det är. Några dansar också till låtarna. Det är det bästa betyg en artist kan få! Heja Guldgossen!
Tydligen hade gästerna lika roligt som vi, egentligen skulle vi slutat spela 21 men ingen ville gå ner så det blev att spela en timme extra. Tackar!

På den lilla scenen stod Tiny Boys:



Jag säger det så här: Det kan bli något, men just nu känns det lite ofärdigt. Spretigt. Den stora behållningen är Jon på trummorna. Undergångstrummor är alltid rätt!
Jag tror det handlar om att bandet inte kändes på tå, det verkade inte viktigt. Någon solade på gitarren, någon sjöng och någon spelade bas. Inga stora grejer, bara att göra det. Jag vill se jävlarannama! På död eller på liv! För låtarna finns där!

Efter afterworken gick jag ner till stora salongen, i samma sekund gick Boris & The Jeltsins på.



Jag gillar Boris och gänget. Mycket. För varje gång jag ser dem blir de lite bättre, de slipar argumenten. Större under hållning. Den här kvällen hända något, de tog steget. Fyllade upp större, blev ett större band. Framför allt blev de en enhet, alla är med. Låtarna börja sätta sig i publiken hjärnor också, detta hjälper till. På många sätt känns deras släppkalasspelning på Strand för någon månad sedan väldigt långt borta. Nu är det absolut de större scenerna som gäller.

Boris & The Jeltsins vill säga något viktigt och de gör de med en öppenhet och ärlighet som inte många andra mäktar med. Om de inte gillar en politik så låter de personen som står bakom politiken hänga ut genom fönstret för allmän smädelse. De går inte omvägar för att berätta budskapet. Det är väldigt skönt! Elias är en självlysande stjärna, en predikant mitt uppe bland nyhetsflöden och Twitterbladder.



Framtiden kommer hålla Boris & The Jeltsins högt. För att de tog bladet från munnen.



Jag har skrivit det förr, jag gillar Florence Valentin bättre när de inte är så många på scen. Även om det är roligt och kul att se stora band så verkar de tappa fokus en smula när de är många. Några låtar verkar gå på förvånansvärt mycket rutin. Det kanske blir så efter en miljon spelningar och mycket folk. Som vanligt är det Love själv som räddar upp det hela, hans mellansnack (man känner sig som 100 år när man börjar påpeka mellansnacken…) är bra. Han utnyttjar tiden i ljuset till att framföra personliga åsikter från hjärtat.



Det är här jag tydligast ser utvecklingen, för man kan dra små halvtransparenta likhetstecken mellan Florence Valentin och Boris & The Jeltsins. Men de senare är mer barn av sin tid, de vet att rakt-på mentaliteten är viktig. Ingen orkar längre, i sorlet av uppdateringar och Google Wave floder, tänka längre. Vi vill bara ha det skrivet på näsan.
Det gäller att vara precis så rakt på sak som Love är i sina snack. Som band snurrar FV numera ofta upp sig i snygga formuleringar. Synd.

Jag längtar till nytt med FV, om de lyckas översätta Loves prat till låtar kommer de bli fantastiskt.

Det är märkligt vad tiden går fort.

Lördag:
Ingen musik alls…eller jo, jag gick förbi Pet Sounds Bar. Happy endings heter klubben och det är Pontus De Wolfe & Daniel Odelstad i båset.
Man skulle kunna kalla det för en guilty pleasure-klubb, låtarna vi gillar man ibland är för pretto för att säga att vi gillar. Mycket bra!



Och vad är grejen med kortet i taket på Pelikan?

Måndag:



Ikonen Gustav Gelin har totalt lagt beslag på måndagarna. Fint. Numera håller Lyckliga Måndagar till på Tranan. Bra musik och trevligt på alla sätt. Det blev en del allsång mot slutet!
Den 30 november spelar jag och flickan i grönt, Åsa Hjalmarsson, den bästa musiken på just Lyckliga Måndagar! Mycket roligt!

Tillsist:
Här kommer då alltså den uppdaterade listan över när man kan se mig i ett djbås:

Hej Stockholm! (Anna och Jerry)
Söndag 6 dec: Nada (vi letar julpop redan nu!)
Fredag 11 dec: Fabriken (preliminärt: Någon form av konstfest)
Lördag 19 dec: Debaser Medis Send in the clowns (Makthaverskan och Pintandwefall spelar… kommer bli en galen kväll!)
Söndag 20 dec: Nada (så mycket julpop att du smälter!)

Jerry
Måndag 30 november: Lyckliga Måndagar på Tranan med Åsa Hjalmarsson (jag tror vi kan utlova en del allsång till västkustklassiker! Gamla som nya!)

Tillsist2:
Stort tack till den vakt som eskorterade in Anna Hamilton på Debaser Medis. Hon kom med en skiva till mig och den är såklart väldigt bra! Jag har skrivit om henne tidigare så in och lyssna på Walk Of Shame!

Tillsist3:
Missa INTE You Say France & I Whistle på "Hemma hos Fanny" på Pet Sounds Bar nu på onsdag!

Jerry Boman

Från det yttre till det inre

1 kommentarer



Och jag undrar vad som händer
i vår del av stan
Vinden håller tal vid en hamburgebar
Den har blåst sig trött
och alla flickor har gått hem
Och du va sötade än dom
men jag slängde bort dig igen
jag slängde bort nån slags vän

-Nu kan du få mig så lätt

Universum är ett monster
men det har sparat dig och mig

jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre
-Bara dårar rusar in

Du säger att kärleken
aldrig var till för dig
Att du aldrig känt vinden
högt över trädtoppen
Säger att den delar sig
vid kinden och blir hel igen
bakom dig

Försent för edelweiss

Håkan Hellström. Först fick han mig att dansa galen, rasa runt på gator. Hoppa högt. Han gav mig fysiska kicka av aldrig skådat slag, varje spelning var ett svettigt maratonlopp, en storslagen glimt av en framtid där allt var bra. Jag kände mig som Baron von Munchausen, snabbt vinande på en kanonkula genom luften. Livet var en konfettibomb.

Numera är det inte i pappersrika explosionerna som Håkan har sin storhet. Han har kommit längre. När han småspringer in på scen, i stilig kavaj, väst och minimal slips, är det en av landets bästa poeter vi ser. Han behöver inte ljudet av dansgalenskap längre, han har så mycket att berätta. Orden har blivit viktigare med åren. Berättelserna driver handlingen framåt. Då träffar han både gamla som unga.



Om man går igenom några svenska artisters skivor, de som då släppt fler än två. så ser man fort ett mönster. Fösta skivan innehåller nästan undantagslöst historier som jag kan relatera till, vanligt liv. Kärlek, hopp och total misär. Sen händer något, speciellt om artisten blir framgångsrik. Då börjar historierna om livet på vägarna dyka upp. Ingen konstigt egentligen, det är ju den vändningen som livet just har tagit. Något omvälvande har hänt. Men det blir inte mindre tråkigt för det, varför skulle jag vilja lyssna på massa snack om hur det är på vägarna? På turné?

Håkan nuddar vid ämnet ibland, tex i Dom Kommer Kliva På Dig Igen:

En dag ringde en "Klas" från ett skivbolag
Och sa "det kan nog bli nåt av dig"
Och jag läste inte ens kontraktet

Jag fick en tågbiljett och ett hotell på natten

Nu tar jag med mig pengarna hem för själen jag nästan sålde

Jag sitter ensam i parken jag gjorde alltid det bästa för den jag älskade

Men det är ändå inget och det tar inte upp hela låtar. Det är därför Håkan hela tiden går framåt, för att han stannar kvar i det riktiga livet. Han berättar sagor, verkliga eller påhittade, om händelser jag kan relatera till. Fortfarande.



Jag tycker inte Hellström fått den cred han ska ha för sina texter. Jag tycker alla ska ta sina skivor, eller leta på nätet, sätt dig skönt och läs igenom alla texterna. Vilken storslagen poet han är! Att hålla så hög klass, genom alla låtarna, är det inte många som kommer upp i. Frågan är om någon gör det.

Det fanns en tid när jag tänkte att han tappat det, jag saknade den där flygresan som de tidiga konserterna bjöd på. Men det var ju bara jag som inte fattade. Att göra så publiken hoppar vet han precis hur man gör, men att få dem att tänka efter är svårare. Såklart reder han ut det! Det blir en resa på insidan, och jag vet inte riktigt vilket som är bäst, den yttre resan eller den inre.

Håkan Hellström på Gröna Lund är kanske inte den bästa upplevelsen jag haft men jag tar med mig den och lägger mig platt för hans enorma bredd. Det spelar liksom ingen roll att han faktiskt inte får publiken på sin sida totalt. Att han och bandet kommer in för extranummer blir bara en fin gest, för där publiken brukar klappa sig trötta hörs nu bara sprida skurar av inrop. Trist.



Jag längtar också, nyfiket och spänt, på nästa skiva. Jag undrar vilka fantastiska poplyriska onlines som vi kommer få oss till skänks då!

Tillsist:


Ulrika Windolf hittar man bakom basen i Guldgossen. Men hon sitter också inne på några av de bästa låtarna jag hört! Herregud, vilken hemlighet! Jag har lyssnat sönder Myspacesidan. Det är mycket vackra små sånger, otroligt fina.

Vad vill man ha mer än dockhuspop av bästa sort när september lägger staden i nattsäck? Lyssna på Iam just a heart med The Loveable Tulips och du får precis allt du önskat. Pia och Pernilla bjuder på pianovärme och visksång. Hela vägen från Hornstull.
29 september på Landet.

Alltså:

Ulrika Windolf

The Loveable Tulips

In och förförs!

Tillsist2:
Ibland får jag till det:

Boris & The Jeltsins på Strand... inte illa för en fyra år gammal lite pocketkamera.

Jerry Boman

Twoosh.

0 kommentarer



@sweople
#Boris&J
chk Boris & The Jeltsins!Bra viktig pop,P-vik i fred. Inte skitnödig men politiskpop. Mer kärlek än socfrågor. Tack.







Tillsist:
Två viktiga datum: 24 april släpper Vargpakten sin skiva och 30 april spela de på Svanen. Ni som följer med här känner redan till dem och nu finns alltså fler låtar att höra.

Tillsist2:

(Klockan ballade ur... det är alltså torsdagen den 23 april på Svanen som gäller för Kavalleriet)

Kavalleriet

Jag träffade bandet.


Jerry Boman

Kul musik, verkligen kul musik.

0 kommentarer



Egentligen utgår all bra musik från att det är kul. Även den mest seriösa musik innehåller en gnutta kul, inte ett asgarv alla gånger men kanske självdistans. Men hur blir det då när musikens enda syfte är att vara just kul? Musikern, ja för det är ju det han är, Ola Aurell spelade i går på Stand up-klubben Gött i mössan. Det är alltså en standupkväll men Ola spelar gitarr…

Och faktiskt, det är väldigt roligt! Tänk dig en ståupp kille med självdistans, korsat med det bästa från trubadurerna i Nordstan.
Lyssna på klippet nedan:




Ja, I ärlighetens namn är det väl inte en himlastormande upplevelse rent musikaliskt men det är ju inte heller syftet. Jag har kul under många av Olas låtar, väldigt befriade kul! Tänk om man fick skratta lika mycket på låt säga Pustervik. För visst, bra musik har problem med rolighet, det tas lätt som oseriöst och det verkar vara väldigt viktigt att vara seriös när man spelar.

Jag vill se mer humor i musik, inte buskis då. Utan bra nivå och kvalitativt roligt. Men frågan är om det går att kombinera, det kanske är så att riktigt riktigt bra pop måste vara allvarlig. För vem kan skoja bort ett bittert liv.

Marika Carlsson stod också upp på den där scen och hon var väldigt rolig hon med. Dock utan gitarr så henne får ni ta reda på mer om själva.

Tillsist:
Missa inte Boris & The Jeltsins på Pustervik på fredag!
På lördag blir det fest bortåt Marklandsgatan och på söndag tänker jag fan i mig parkera mig själv på Kontikis uteservering från typ 16.00. Bring on the sol bara!

Jerry Boman

MAKT!

4 kommentarer



Hugo skriker i slutet av konserten rakt ut. Som av en händelse. Självklart men med desperation. För det finns en ängslighet, att inte nå ut, att inte bli hörd, att inte bli sedd.

MAKT!

Fyra bokstäver som inte ofta sägs. För de som har den bara har den säger det aldrig och de som borde ha den måste säga till. Makthaverskan, där Hugo spelar gitarr och bas, skall ha makten. Makten över tiden du spenderar på att lyssna på bra musik.



Helgen i Stockholm börjar på Debaser Medis... tydligen är "alla" andra på Florence Valentine varför det är väldigt lite folk i lokalen. Det är både skit-samma och väldigt synd. Det sista för att de då missar Boris och The Jeltsins. För det är ju så att de är de nya Florence. Det är samma känsla som FV i början, innan känslan tog slut och hitte-på-politiken tog över. (det där bygger jag på att Love Antell, som då skall vara väldigt politisk, i en radiointervju inte hade något svar på den enkla frågan om vad han skulle göra om han fick bestämma över världen en dag. Han fick ändå flera minuters betänketid.) Ja, men nu tappade jag tråden,Boris och The Jeltsins är politik ändå, men mer den personliga politiken, den som gör upp med sig själv. Och de har energi som trots den stillastående publiken skvätter.

Jag blir pigg av Boris och The Jeltsins, för de är den finaste mixen av Håkan H, Olle L och skitiga bambabord. De är killen som står upp, kastar knäckemackan med smöret neråt och börjar gå. Slutar inte förrän hela skolan gått med i tåget. De är råttfångaren vi följer. Skillnaden är att det här gänget har ärliga avsikter.

På fredag spelar de på Pustervik, gå dit och älska långfredagen, dansdagen!



Sen var det Franke... Jag såg dem på Storan och först slirade de sig igenom tre låtar, påtagligt nervösa och med dåligt ljud. Men den gången tog det sig. Tyvärr händer inte samma nu. Kanske är det så enkelt att pressen är för stor. Jag förstår inte vad som händer, Franke är ju fantastiska på skivan, den som växt hos mig och tagit storslagna proportioner, men det vill sig liksom inte.

Ner på golvet Franke!. Träng ihop er, var den gemensamma knutna näve ni faktiskt är. Måla världen i svart och låt murbruket spricka. Jag kommer inte överge er.



Lördag och tunnelbanan tar mig till okända marker, Sjöhästen och Klubb King Kong. Bra ställe, dock världen dyraste jordnötter. Men det spelar mindre roll, jag är där för framtiden kommer på besök. Framtiden stavas och låter Makthaverskan... Okej Okej nu kommer vissa vissla och bua, de kommer flagga med BD fanan och hela jävla GBG truddelutterna. Jag låter er hållas, den här gången också. För i sångerskan Maja har Makthaverskan hela världen i sin hand. Hon är den mest desperata, ylande och rakt-på-sak personen du kommer höra det här decenniet.

Som om det nu inte var nog med att jag är där, de hör bön och börjar med att slänga min favoritlåt rakt i ansiktet: German Boy...



Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.

Om ni vill kan ni rita en fyrkant runt den meningen. Jag skall försöka förklara.
Det är kris i landet, det gör ont att läsa om vardagen. Unga, gamla och alla däremellan får slag på slag. Folk mister jobbet, de förlorar sina sparpengar, själens sol verkar ha tagit semester för gott.
Makthaverskan fångar kirurgkänsligt tidens anda. Hela luften dryper av cynism och tångstankar. Majas röst säger precis det vi alla tycker, det är ett helvete just nu. Makthaverskan ger oss inte en flykt bort. De knuffar oss rakt in i draken gap. Tuggar sönder vårt hopp om att det går över, sliter bort plåstret utan förvarning, fyller glaset med vinäger. Makthaverskan är hela landets glasbit i naivitetens kyckling. Vi får vad vi förtjänar för att vi gått runt i lyckorus allt för länge. Klipp ut, knyt handen i fickan och försök inte härda ut. Det kommer bli värre.

Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.

MAKT!

Makthaverskan spelar på Diamond Dogs på söndag... Du vet vad du skall göra. På allvar.

Tillsist:
Eterlysning! Det har bandet spelade i tunnelbanan i lördags natt, vid Slussen...



Vet du vad de heter? Hör av dig!
Skönt tilltag! Jag skulle fråga vilka de var men så kom den där underjordsvagnen och jag missade tillfället.

Jerry Boman