Visar inlägg med etikett Pinto. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pinto. Visa alla inlägg

Mycket rosa och lite trummpojke

0 kommentarer



De är från olika planeter, Pinto och Greta & The one night stands. Ändå gör de den här lördagen till en av de bästa på länge. Båda har en innebonde kraft, de ligger precis på gränsen till att upptäckas på riktigt. Pinto har visserligen haft låtar på radiorotation men det riktiga genombrottet är ändå precis runt hörnet. G&Tons är en av de där svenska banden du när som helst kommer se på festivaler och på studentnationer runt landet. (eftersom studentnationer brukar var de som först fattar storhet).

Jag älskar rosa! Men där jag ser glädje ser andra larv.Kanske är det därför några avfärdar G&Tons som ett fåningt, naivt litet band utan vare sig känsla eller talang. Sanningen är att det här är den bästa synthpopen du kan lyssna på nu! Med sing-a-long refränger , eller Aaaa-a-long refränger snarare, skapar de tre ett helt nytt synthland. Lyssna på Hearts & Bones och kom med ut vidderna. Ta med picknickorgen, på med bästa kläderna och alla vännerna. Alla låtarna gör sig bättre framför publik, "Greta"(som heter Hanna Hallgren) sjunger långt mycket bättre än vad Myspcesidan bjuder på. Och hennes O.N.S gör något så ovanligt som att sjunga bra i ett synthband. Det är där mycket storheten ligger, för hur bra låtar man än har så brukar synthband med fantastiska slingor tappa allt när det kommer sången. Här hittar man tre perfekt synkade röster. Hurra!

Greta och männen är precis vad den övervägade svarta synthscenen behöver. Det här är ljuset! Nu kommer saker ändras, borta är männen som med allvarlig min sjunger om hur de brukade älska sin förre detta flickvän. Borta är också det stelbenta oorganiska i att spela på en maskin. Med Greta flyttar vi upp från hotellets kök till sviten, vi leker hela havet stormar i dyra designmöber och vi dricker billig champange. Här stormar de in med indiesynthmusikal känslor och festen kommer fan aldrig ta slut. Vi vill inte att den skall ta slut, glädje är 2009 vad bitterhet var 1998.



Så en liten tanke på kläderna, på utseendet och ja hela upplevelsen. Jag älskar det! Allt går i rosa, alla har kjol och Greta har det finaste rosa håret du någonsin sett. Nu till något häpnadsväckande och väldigt roligt: G&Tons har verkligen gjort rosa till sin färg, för bland publiken ser men massa personer som kvällen till ära tagit på sig små rosa detaljer. Det kan vara en rosa armbindel, ett rosa pärlhalsband eller en enkel rosa tröja. Det är faktiskt sällan som band lyckas ta sin stil ut bland publiken, bästa exemplet är väl BD som skapat ett helt mode. Jag skulle inte bli förvånad om vi snart får se det rosa som en helt okej del av publik utsmyckningen. Jag är på! Musiken håller för det här, och nu vill jag se Rosaarmén!

Bäst på kvällen är I could nerver learn, en visslingbar melodi med ord som både ger hopp och samtidigt är lite sorgsna. Eller så är det Disco Boy! med sin publikfrinade Aaaaa Aaaaa refräng...Fast när jag tänker efter så lyfter taket mest när bandet spelar extranummret, det är meningen att de skall köra en låt en gång till men tekniken går sönder och de får köra låten acapella... Ett vackert ögonblick! Till publiken kärleksfulla handklapp visar bandet att de har mer erfarenhet och talang än de flesta nya band tillsammans. För vilket maskinbaserat band klarar av att sätta sin låt utan maskinerna? Mycket vackert! Greta sjunger vassare än innan och körerna raserar oss. Rosa är för att stanna!



Över till Pinto på Pustervik och en helt annan genre, conuntrypop. Just nu släpper Pinto ny skiva och det har hänt något, det är snorkorta låtar, ännu mer fokus på popen. Nu är jag nödvändigtvis inte så insnöad på country, jag gillar inte den där tanken på dammiga americana vägar och svettiga hattar. Men jag gillar Pinto, för i Andreas finns en liten jävel som både är rolig och påhittig. Lyssna till exempel på den fina blinkningen i Restless Heart. Här lånar han direkt från julsången "Little Drummer Boy", men det är ingen stöld, det är något så ovanligt som ett uppvisade in hur inspiration fungerar. Låten börjar med texten "She fell in love with a local drummerboy". Sedan handlar låten om en flicka som så att säga jobbar sig uppåt och tillslut blir kär i en hiphop stjärna. Fullständigt briljant! Och hela tiden sjunger han Barapammpam. Så snyggt, så roligt och så bra att göra om en låt.



Så där fortsätter det, små korta mästerverk som var och ett är en minihit. Nu tar ni och ger Pinto precis allt!

Tillsist:
När jag skulle lyssna på "Little Drummer Boy" så sökte jag på just "Barapampampam" och tro det eller ej, Google ledde mig rätt! Magiskt! Ett av de första träffarna var den här roliga "musikvideon" med David Bowie and Bing Crosby. Ingen Oscar för dem typ... men fin sång.



Tillsist2:
Ni glömmer väl inte bort The Tram Sessions? Snart ännu fler klipp med bland annat Pinto och Greta & The one night stands!

Tillsist3:
Okej okej, det här är en lång text. Inte så Twitter. Men jag kan inte andas på 140 tecken!

Jerry Boman

Från och med nu och 5 dagar framåt

2 kommentarer



Jaha, den där killen fick jag träffa på jobbet idag. Vad gjorde du?

Nåväl.

På onsdag kollar alla in Pinto på Kontiki. Mer med Pinto här och här.
Eller så går du till Bengans och lyssnar på Almedal. (jag pallar inte länka till alla artiklar jag skrivet om Almedal, sök i rutan längt upp till vänster...)

På torsdag lyssnar du till Kusowsky när de spelar live i Nyhetsmorgon Göteborg Väst klockan 09:15.

På fredag går vi i grupp till Klubb Existens och lyssnar på samma Kusowsky fast på en riktig scen.

Och på lördag smäller det! Almedal släpper sitt efterlängtade debutalbum och Klubb Populär och EDGE? går samman för en kväll och firar det på Storan. Det, mina vänner, kan bli årets fest. Satan i gatan.

Tillsist:
Håkan kommer alltså att sitta i Nyhetsmorgon Lördag på...ehum lördag och snacka med Lasse Bengtsson. Hellström kommer även spela en låt eller två... Mellan 09.00 och 11.30 i TV4 på lördag alltså. Då kan man oxå se det där vi spelade in idag: Håkans kärleksförklaring till Göteborg.

Jerry Boman

Pinto i studion och en NYHET!

0 kommentarer

Först: Justice till Emmaboda! Herregud!





... mer om gårdagens Hellsongs kalas kommer... undertiden kan ni lyssna på Pinto här ovan.

Jerry Boman

Allt försvann.

0 kommentarer



Jag hade lyssnat på låtarna som Anna Järvinen har på sin Myspacesida. Suttit där och försökt förstå vad som var så häpnadsväckande. Vad som gjorde att folk skrek om årets platta, att de höjde volymen på språket och formade meningar om "Håkan känslor". Stilla började jag dra mig bort från den där sidan, jag förstod inte. Var det bara rädsla att stå utanför gruppen som gjorde att alla sa de där fina sakerna om Anna? Jag förstod inget. Det fanns inget där då som stannade min värld, inget som tog stypgrepp och fyllde mina nerver med lugnade medel.

Nu vet jag bättre. Anna har allt som man behöver. Hon stryper mig, en behaglig andnöd långt därinne i kroppen. Varenda innebodde lampa slocknar, mörkret sänker sig samtidigt som det fullsmockade Pustervik sjunker undan. Alla vännerna försvinner, jag försvinner. Stjärnorna tänds, oskuldsfullt för första gången. Ett kallt ljus sprider sig imaginärt i lokalen och kvar är bara den mest innerliga musiken jag hört. Fokus är på en punkt, ett epicentrum där alla stift ritar kurvor på papper och mäter det största utslaget på richter. Anna står i centrum lika självklart som solen i centrum av planeter. Vi andra kan bara cirkulera runt i det mörka, låta våra planeter skakas av jordbävningar, låta våra himlakroppar skadas och försöka läka.

Samtidigt vet jag att det är bedrägligt. Solen med sin starka dragningskraft, som får mörkret att verka ännu mörkare, kan när som helst sluka oss. Vi tar ännu ett varv och ber för en ny morgondag, att vi ännu en stund skall lyckas ta oss ur situationen. Inte skall solen få svälja oss i ett stort hål av gravitation.

Jag vet inte om jag lyckades ta mig ur banan. Järvinen live förklarade en massa och nu kommer jag vara dömd till en evig cirkulation runt den här solen. Kanske förgör den mig, kanske sliter jag mig loss. Just nu är rymden precis evighetsstor, drömmen finns i natten.

Jag funderade på att inte köpa skivan efter konserten. Tänkte att den aldrig någonsin kan leva upp till den här stunden. Jag tvekade länge men tillslut blev det en skiva i väskan. Sanningen är att det inspelade inte matchar live upplevelsen. Inte på långa vägar. Ungefär som ett 10 gånger 13 centimeter stort kort inte kan göra Himmelska fridens torg rättvisa...



Pinto var förband. Kanske var jag inte lika lyrisk den här gången, bandet saknades. Men Green leaves falling down var precis lika bra som förra gången. Även där stannar jag upp...

Men just nu kan jag inte säga mer än tack Anna. Och samlar nya krafter för att ta mig ner till On our Honeymoon...

Tillsist:
Patrik Jensen bad om en adress, han ville sända över en liten låt. Patrik sjunger ju annars i Hospitalle men har nu börjat göra sånger på svenska. Jag såg/hörde hans nya musik, enkelt kallat "Pats" härom månaden. Det var bra med löfte om att bli helt strålande.
För någon dag sen plingade det till i epostboxen. Ett brev från Patrik, text och bifogad fil...

Nu sitter jag här och kan knappt slita mig från låten. Det är en drömskt svävande poplåt. Tänk dig att en kör tar plats i något underjordiskt parkeringsgarage. De vill göra upp med sitt liv, starta om och göra rätt. Sången ekar, studsar mot betongen. Nära och långt borta på samma gång. Det är en låt som man dras in i, den utmanar och är underbart indirekt.

Låten heter Sanningen & Ångesten och texten går så här:

kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på

snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon

mamma minns du när jag var fem

på morgnarna hur du låg sönderslagen

du sa att du älskade livet

men jag vet att du drömde om himmelen

den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut

och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut


men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut

så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig


Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!

du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord

-Håll käft och lämna mig!

ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha

men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag

att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter

så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig




Patrik sänder också med en bild som han tycker beskriver saker. Han förklarar att han har dåligt samvete för hur han har behandlat folk, att det här är en förklaring/ursäkt för alla som råkat ut för hans dåliga sidor.

Jag tycker det är vackert. Det gömmer stora saker i den där låten. Om det fortsätter så här kommer vi sitta med en popbomb i knät om ett tag... Det är väldigt vackert...

det finns för många sätt att dö och leva på

Vackert.

Tillsist2:

Jag tror någon på kommunen inte får den uppmärksamhet han förtjänar.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Hela listan, Pinto igen och ett förbud.

6 kommentarer



I torsdags hade Allears klubb på Sticky...det gick väl sådär. Men men det var kul och de flesta verkade ha trevligt!

Jag börjar med det viktigaste, listan över vilka skivor jag spelade (meningen var att jag skulle länka till alla med det funkade inte...):

Låsas katten - Den här stan är inte stor nog för oss båda
Spring Johnny - Riksväg 45 Blues
Shiloh - Why do years go by?
My Russian Father And A Dog Called Laika - Indiekids
Cobra Carlie - Skrik om du brinner
Fine Arts Showcase - Dance With Yr Shadow
Popmusick - Senssles Sound
Shoot Charlie - Junior/Senior
Moa - In the spring
Hospitalle - Hear them sing
Johan H - Nygubbe4
Hatis Romance - Indieland
Litte Big Aventure - Son Of St Jacobs
Children Come On - Traces and Tracks
Samtidigt Som - Jag tror aldrig någon kan känna så här för dig
Vargpakten - Jantelagen
SV:RT - Skulle inte tro det
Tikkle Me - Beat This Man
Palpitation - Norway Disapear
Fontainebleau - Svenska fåglar
Ultrasport - False Start City
Fibi Frap - Chatrine
Tiptoe arond the elecric chair - Spencer
The Sweptaways - Kalla Mig
Small Feral Token - Love Endless
Glasvegas - Daddys Gone
The Essex Green - The great late cassiopia
Hundarna - Man med pistol
Kusowsky - Dansa
Saint Etienne - He´s on the phone
64 Revolt - C.A.P.I.P
Cat Burgular - I Hate Morrissy
Isaac Nyberg - Förortsbarn
Lola - En av dom där dagarna
Hemstad - Partik Sjöberg
Hej Anita! - The answer is 42
The Animal Five - We gona die at the same time me and you
Famlijen - Det snurrar i min skalle
JohnE 5 - Comment ca va Marc Hamilton?

Spring iväg, invadera närmaste dator som har Google och sök upp alla de här banden. De är bra allihopa!

Sen spelade Tones of Home...och sen spelade Ema-Emil massa bra musik, bland annat Black Kids underbara "I'm Not Gonna Teach Your Boyfriend How To Dance With You". Den låten var bäst på hela kvällen! Eller så var det nya fyndet John´s Candy, som Emils kollega Carolina spelade...

Efter sista bandet så spelade jag också lite blandade plattor...jag avslutade med Broder Daniels liveversion av Shoreline och drömde mig tillbaka till vintern 2001, när jag själv dansade till just den låten, på just Sticky. Kanske drömde jag om att också en gång få stå i det där DJ båset... Nu dansade ingen men jag och Emil satt med ett fånigt leende på läpparna. Vi enades om att det där är en väldigt bra låt att sluta med. Tyvärr fick vi inte höra de sista 15 sekunderna, en kvinna kom och sa till på skarpen att nu fick vi lägga av för nu stängde dom. Klockan var 01.01...

Så några små ord om banden som spelade, först Tones Of Home.
Inte min påse alls. Funkade inte live, för långt och faktiskt för tråkigt. Jag säger inte mer än så...
Band två däremot, Swedish For Beginners, var ännu bättre än jag väntat mig!
En stor del i det är Johan Signerts totala förvandling, från skön snubbe till...ja, ta mig tusan, han är den perfekta hybriden av Håkan Hellström och David Bowie! Han får igång de fåtalet i publiken med lika delar naiv charm som med de stora scenernas sexighet. Vid slutet av konserten finns det ingen i lokalen som inte fallit pang bom för bandet.
Resten av bandet skiner av spelglädje, de fungerar som en enhet. Låtarna är på sina ställen helt briljanta, lyssna på Happy Factory eller This city is not for me!
Det mest spännande är ändå hur varje liten del i SFB spelar roll, även om de är många på scen är alla lika viktiga.

Tillsist:
Ibland blir allt så bra: Tellus About The Moon har flyttat sin spelning till i morgon lördag. Detta innebär att jag kan gå på både Anna Järvinen ikväll och på TATM på lördag. Underbart!

Tillsist2:
På tal om Anna förresten: Pinto blir förband! Läs vad jag skrev om Pinto här... Det kommer bli en helt underbar kväll vänner! Anna och Pinto på samma natt!
Uppdaterat: Pinto a.k.a Andreas Magnusson lovde nyss att han kommer spela "Green leaves falling down"... Jag skrev så här när jag hörde den senast:

Mot slutet kommer Green leaves falling down... Då överväger jag att sjukskriva mig i förskott, för att ha tid till den där låten i regnet hela natten. Vandra runt och uppfyllas av den där lilla underbara skapelsen till låt. Sluta mig in i mig själv och skita i att regnet kommer göra min kropp svag. Strunta i dagarna som kommer, låta natten ta över och fortsätta en envighets vandring som kallas mitt liv. Känna att ensamheten finns där mitt i flersamheten, att bara vara för sig själv. Det är en sådan där låt, som likt minuter här och där, får mig att känna mig levande och död på en gång. En känsla av dödlighet och odödlighet på samma split sekund. En vaggvisa och en visa som passar när solen går upp över husen i öster, som passar när västkusten visar sitt värsta nylle en höstnatt och som likväl kan plocka fram känslor av sommar i långsamma båtar på väg under bron.

Ja, ni fattar. Det är en väldigt fin låt.

Tillsist3:
Jag tycker barn skall förbjudas på restauranger. Jag tycker morföräldrar som pratar högljutt bebisspråk med kypare (bara för att det är ett barn vid bordet) bör förbjudas. Det är när man för tjugotolfte gången tvingas höra en ungjävel skrika "Hej Anders (fingerat namn)" följt av ett högfrekvens skratt och bara inse att ungens föräldrar inte tänker göra ett skit åt deras skrikande avkomma, då får det vara nog. Föräldrarna äter lugnt vidare och snackar förmodligen om att det är så bra med vinterdäck och/eller senaste platttv köpet. Ni är inte hemma i ert kök nu! Jag gå för fan inte runt i bara kallingarna och spelar Broder Daniel på högvolym när jag är ute på lokal!
Jag tycker barnvagnar skall förbjudas på spårvagnar och bussar i rusningstrafik. Nä, det är inte så att vanliga människor skall gå ut ut spårvagen bara för att ni skall få plats med er rymdraket stora barnvagn, som för övrigt har en vass kant där fram som skär in härligt i de övriga resenärernas hälsenor.

Jag äcklas vid tanken på att de här vuxna människorna tillåts yngla av sig. De har ju en form av social defekt som yttrar sig med den totala instängdheten i en bubbla, en uppfattning om att barnfödande är den totala toppen på hierarkin. Kom igen, visa världen lite respekt. Bara för att ni har bevis på att ni fått ligga så betyder det inte att ni äger världen!
Nä, fram för körkort på födande av barn! Undertiden portar vi alla barn på restauranger och alla barnvagnar på spårvagnarna...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tjata mera James!

0 kommentarer



- Du undviker oss varje gång vi spelar.

Jag vet inte riktigt vad James Kinn menar, men orden går in i mig. Har jag undvikit Pinto, bandet som James spelar gitarr i? Eller menar han att jag undvikit det andra bandet han spelar i, Hanif.
Förmodligen är James inte så allvarlig, han ler när han pratar men det känns ändå.
Och efter den här kvällen inser jag att han skulle varit på mig mer, han skulle kidnappat mig, kört mig till närmaste Pintospelning med milt våld. Då hade jag inte suttit där igår på Hängmattan med andan i halsen, förbannat mig över att jag inte sett Pinto förut. Då hade jag inte ryst, kroppen hade kanske inte reagerat okontrollerat och fysiskt på musiken. Då hade jag kanske inte...



Men vi tar saker i tur och ordning, först är det Racingpaperplanes. Richard Wilson och Glen Gilbert är det perfekta förbandet. Förlåt, det låter nedlåtande, men den här kvällen är det perfekt. Väldigt duktiga låtar, välspelat och närvarande nycountry om dammiga vägar runt Staterna. Glens elektrifierade lapsteel gör svepande ljud som går fint ihop med spårvagnarna utanför. Höstmusik, det skulle inte funka att sitta på en våräng med det här. Det är inåtvänt, samtidigt här och nu. Richard verkar ärlig. Men det kanske inte är den musik som jag skulle lyssna på, men det är som sagt ett alldeles underbart litet förband.



Nu vet jag inte riktigt var jag skall börja. För å ena sidan är Pinto ett handklappsband med upptempo som studsar runt. Å andra sidan är Pinto ett ballad band som gör låtar med stämsång som får regnet att upphöra, som får stormen utanför att stilla sig och som får alla i Majorna att krama varandra. Vilken sida som är bäst går inte att bestämma, för Pinto är lika bra på båda.

Pinto var från början Andreas Magnussons enskilda angelägenhet. Men när man sitter där så förstår man att han plockade in folk, eller att folk kanske helt enkelt kom fram och villa vara med. För så bra är Pinto. Jag tror att ingen skulle tacka nej till att lira med i de här låtarna, känna samma saker som Andreas.

Om man nu är lagt år hållet att man vill promt veta: Pinto är pop. Det är in-i-huvudet-ut-i-venen-runt-benen-fram-i-fingrarna-via-öronen-och-tillbaka-till-hjärnan-pop. Visst, man kan höra både country och några rocksutflykter men om jag får bestämma är det här pop. Men egentligen är det där ju oviktigt, Pinto är underbara melodier. Lyssna på This picture needs a frame i klippet nedan och undvik att sjunga med, undvik att klappa med och försök att undvika den där varma känslan av kärlek.



Mot slutet kommer Greens leaves falling down... Då överväger jag att sjukskriva mig i förskott, för att ha tid till den där låten i regnet hela natten. Vandra runt och uppfyllas av den där lilla underbara skapelsen till låt. Sluta mig in i mig själv och skita i att regnet kommer göra min kropp svag. Strunta i dagarna som kommer, låta natten ta över och fortsätta en envighets vandring som kallas mitt liv. Känna att ensamheten finns där mitt i flersamheten, att bara vara för sig själv. Det är en sådan där låt, som likt minuter här och där, får mig att känna mig levande och död på en gång. En känsla av dödlighet och odödlighet på samma split sekund. En vaggvisa och en visa som passar när solen går upp över husen i öster, som passar när västkusten visar sitt värsta nylle en höstnatt och som likväl kan plocka fram känslor av sommar i långsamma båtar på väg under bron.

Fan, James du skulle varit på mig mer! Och jag lovar, om jag undvikit Pinto innan så kommer jag aldrig göra det mer.

Tillsist:
Jag tryckte iväg några frågor till Palpitation. Lite enkla frågor, rätt lika dem som man ofta ställer till nya band som man är upp över öronen nyfiken på.
Den här bilden fick jag som svar:


Klicka på bilden för att granska den närmare...

Jag vet inte hur jag skall tolka det där, men roligt är det! Nu längtar jag ännu mer till lördag! Läs längst ner i förra inlägget för all information... Kortfattat: på lördag är alla på Join Our Club och bevittnar efterkrigstidens bästa spelning. Så är det med det. Jag tror att den kommer gå under namnet Spelningen framöver.

Ser också med glädje att just Palpitation är Kräftskivefestivalens första bokning...

Tillsist2:
Känslor och brev gör gällande att Indiedagis kommer bli av även nästa år i Emmaboda. Bara så ni vet. Husvagnen kommer även nästa år vara plats för de bästa artisterna, helt utan ström. För tredje året...
Själva festivalen kommer bredda sitt utbud en smula, men ingen oro. Jag vet att Håkan och de andra har så in i bänken god smak att det kommer bli underbara dagar i augusti, även 2008.
Och då även med Indiedagis...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg