Visar inlägg med etikett Its a bird its a plane. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Its a bird its a plane. Visa alla inlägg

AVSLÖJAT: It´s a bird It´s a plane kommer släppa nytt!

0 kommentarer

Sent på fredagskvällen råkade en medarbetare på ett svenskt skivbolag ofrivilligt läcka en stor popnyhet.

It´s a bird It´s a plane har nytt material på gång!

Vad det verkar är materialet färdigt, två låttitlar går att utläsa från den läckta bilden.

Se mer efter hoppet.

Musikvideo: It´s a bird It´s a plane - Waiting around to die

0 kommentarer


And I know it ain’t gonna last
All our lives rushing into the past
Waiting around to die
Waiting with you is alright


Så avslutar It´s a bird It´s a plane, tillsammans med Tensta Gospel Choir, låten Waiting around to die. När jag i våras skrev om skivan Here Comes the sun valde jag bland annat orden:

…en popgospelmacka tillsammans med Tensta Gospel Choir som kommer få varenda litet soulförsök i det här landet att låta som midisynth. Sista minuten i den är alla förlorade kärlekspars hymn, utan annan jämförelse eller liknelse musikalsikt är det en ny No Time For Us


Jag avslutade med betyget 9/10. Andra har följt efter, Smålandsposten brände på med 5/5 och DN 5/6. Har ni missat är det hög tid att komma ikapp nu.

Nyss kom videon till Waiting around to die och den följer spåret, allt om att man bara vill ha någon som reser med en. Den lätta tanken men hopplöst svåra tanken i verkligheten. Kanske sätter Joel Sjöö och Andres Söderlund svaret på frågan om vad kärlek är. Kanske är det just att ha någon att resa med. I väntan på döden.

Mer med It´s a bird It´s a plane hittar man här.

Tom Jerry Boman

Skiva: It's A Bird! It's A Plane!
Here Comes The Sun (9/10)

0 kommentarer


Just när fåglarna släpper taget om jorden står du fastvuxen kvar. Ölands ödestepp, i dina kinder tvekar våren, biter och sliter. Vänder dig till dina enda vänner, hörlurarna. Bland orden som möter trummhinnan vandrar Berggren med Oberst, and the great late ghost of Lykke Li.

Vaggvisor från ödemarken, från tomheten, från naturen. Lika skrämmande och trygga. Silat genom en klassik känsla hur man bygger storhet av litenhet, direkt från platsen du lämnats att känslomässigt dö på.
Tunna pappret , hårda stålet med mörka toner långt över fälten. Varsamt skruvat som Neutral Milk Hotel och i fint utnyttjade av termiken stiger detta alster likt barnsånger mot skyn. Musik som den här görs inte i Sverige. Om någonstans.

Vårnytt med Local Drums och It´s a bird! It´s a plane!

0 kommentarer





















Ett av landets mest underskattade band, They live by night, ynglar av sig ännu mer.
Styrkan i TLBN, låtskrivandet, finner man nu i några av vårens mest intressanta projekt: albumdebuterande Musik enligt Jerry-favoriterna It´s a bird! It´s a plane och i box fresh synthpop med Local Drums.

Musik enligt Jerry berättar här om hur hemliga indieband, fina gästartister och rocksagorna skapat dessa band. Om hur tjat, folkparksgig och drömmen om en perfekt poplåt öppnar sinnet. Musik enligt Jerry introducerar också en ny genre: new church och avslöjar vilken låt som beskriver hela livet på blott 30 sekunder.

Välkommen till våren 2012.   

Ny musikvideo: Its a bird! Its a plane! springer genom skogen

1 kommentarer


Jag har berättat om It´s a Bird! It´s a plane! tidigare. Först när de var hemliga, när de fick sina första spelningar som förband till Glasvegas och sedan klipp från en fin kväll på Landet. Andreas Söderlund och Joel Sjöös duo växer fortfarande, nu är de här med den första officiella videon ”Another tunnel, another light”.

Liveklipp: Glasvegas och
It's a bird! It's a plane!

1 kommentarer



It’s a bird! It’s a plane!

Att de två en gång skulle samarbeta var kanske inte en hög oddsare. Joel Sjöö från They live by night med sin säregna röst, den när på sprickfärdiga höga rösten och Andreas Söderlund från Niccokick med sin ångestfyllda ton i rösten. Joels förmåga att mejsla ut finurliga visselvänliga, men ändå introverta, melodier och Andreas med sina bombastiska ”lager the life” låtskatter. Att dessa två möttes, tvingade varandra att göra saker ihop är en av livets små mirakel.



It’s a bird! It’s a plane! låter som inget annat i Sverige just nu. Det är sprött, det är på tå och det är varmt. Duon live låter som en ångvält i partier (det finns ingen motsättning i rånsprött och byggmaskiner) , och ändå hör man varje ljud, varje frasering. Det här är fontralkrocken mellan They live by nights underskattade Factory och Andreas Söderlunds ”Pappa, pappa varför gråter jag”. Det är en krock som man inte såg komma, men nu när den är här är det den mest naturliga krocken.

Att Glasvegas tog med de här killarna som förband tyder på bra smak, för det är inget som låter likt skottarna, inte alls. Publiken blir nyfiken, det märks. IAB!IAP! försöker inte hitta tiden, rummet eller något annat pressrelese passade, de försöker hitta den bästa känslan. Bygga låten som först får dig att lyssna, och lyssna lite till för att slutligen, när den har dig i skruvstädet, tömma dig på varenda känsla.

It´s a bird! It´s a plane! spelar på Landet den 2 april. Du är där, jag är där och alla andra är där. Smaken är inte som baken, det här kommer alla gilla.

Glasvegas

Glasvegas är en mastodont. Ljudet är så stort att jag nästan slås till marken. Ändå håller det kvar känslan av exklusivitet för mig i publiken, vi känner oss hemma hos någon, en fest med ett band i hörnet. Det är märkligt. Nya svenska trummisen Jonna Löfgren är så jävla underhållande att hon snart kommer från en tillsägning för att hon snor uppmärksamheten från de andra. (mer om Jonna Löfgren längre ner…)



Glasvegas håller sig på rätt sida linjen, de nya låtarna är stora som hus men håller ändå tillbaka. Låter bättre live. Förmodligen var det har absolut sista gången vi kunde se bandet på en sådan liten scen, de kommer ju tillbaka i slutet av maj och spelar du på Annexet. Jag kommer inte gå, det kommer bli så jävla pompöst, precis som musiken innerst inne är. Det briljanta med Glasvegas har ju varit det lilla i det stora, att de vågat ta de hårda frågorna, snuddat vid politiken. Att vräka ut det på en stor scen är inget för mig. Det blir för mycket, för genomtänkt. Men på Kägelbanan, på den utsålda och evigt svettiga spelningen, passar det prefekt.

Tillsist:
Jonna Löfgren var det ja. Henne hittar man i det för er uppmärksamma läsare kända bandet Boden. Som jag bland annat såg på Talvatisfestivalen i Jokkmokk och på Lilla Hotelbaren för en tid sedan. Och om jag förstod det hela rätt så var det Jonna som fixade in mig på den utsålda konserten. Så kan det gå! Tack!

Jerry Boman


Jerry Boman