Liveklipp: Glasvegas och It's a bird! It's a plane!

It’s a bird! It’s a plane!

Att de två en gång skulle samarbeta var kanske inte en hög oddsare. Joel Sjöö från They live by night med sin säregna röst, den när på sprickfärdiga höga rösten och Andreas Söderlund från Niccokick med sin ångestfyllda ton i rösten. Joels förmåga att mejsla ut finurliga visselvänliga, men ändå introverta, melodier och Andreas med sina bombastiska ”lager the life” låtskatter. Att dessa två möttes, tvingade varandra att göra saker ihop är en av livets små mirakel.



It’s a bird! It’s a plane! låter som inget annat i Sverige just nu. Det är sprött, det är på tå och det är varmt. Duon live låter som en ångvält i partier (det finns ingen motsättning i rånsprött och byggmaskiner) , och ändå hör man varje ljud, varje frasering. Det här är fontralkrocken mellan They live by nights underskattade Factory och Andreas Söderlunds ”Pappa, pappa varför gråter jag”. Det är en krock som man inte såg komma, men nu när den är här är det den mest naturliga krocken.

Att Glasvegas tog med de här killarna som förband tyder på bra smak, för det är inget som låter likt skottarna, inte alls. Publiken blir nyfiken, det märks. IAB!IAP! försöker inte hitta tiden, rummet eller något annat pressrelese passade, de försöker hitta den bästa känslan. Bygga låten som först får dig att lyssna, och lyssna lite till för att slutligen, när den har dig i skruvstädet, tömma dig på varenda känsla.

It´s a bird! It´s a plane! spelar på Landet den 2 april. Du är där, jag är där och alla andra är där. Smaken är inte som baken, det här kommer alla gilla.

Glasvegas

Glasvegas är en mastodont. Ljudet är så stort att jag nästan slås till marken. Ändå håller det kvar känslan av exklusivitet för mig i publiken, vi känner oss hemma hos någon, en fest med ett band i hörnet. Det är märkligt. Nya svenska trummisen Jonna Löfgren är så jävla underhållande att hon snart kommer från en tillsägning för att hon snor uppmärksamheten från de andra. (mer om Jonna Löfgren längre ner…)



Glasvegas håller sig på rätt sida linjen, de nya låtarna är stora som hus men håller ändå tillbaka. Låter bättre live. Förmodligen var det har absolut sista gången vi kunde se bandet på en sådan liten scen, de kommer ju tillbaka i slutet av maj och spelar du på Annexet. Jag kommer inte gå, det kommer bli så jävla pompöst, precis som musiken innerst inne är. Det briljanta med Glasvegas har ju varit det lilla i det stora, att de vågat ta de hårda frågorna, snuddat vid politiken. Att vräka ut det på en stor scen är inget för mig. Det blir för mycket, för genomtänkt. Men på Kägelbanan, på den utsålda och evigt svettiga spelningen, passar det prefekt.

Tillsist:
Jonna Löfgren var det ja. Henne hittar man i det för er uppmärksamma läsare kända bandet Boden. Som jag bland annat såg på Talvatisfestivalen i Jokkmokk och på Lilla Hotelbaren för en tid sedan. Och om jag förstod det hela rätt så var det Jonna som fixade in mig på den utsålda konserten. Så kan det gå! Tack!

Jerry Boman


Jerry Boman