Visar inlägg med etikett Henrik Berggren. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Henrik Berggren. Visa alla inlägg

EXTRA EXTRA: Henrik Berggren till Storsjöyran 30 juli

0 kommentarer



Broder Daniels före detta sångare Henrik Berggren kommer spela på Storsjöyran i Östersund. Henrik får den stora äran att avsluta hela festivalen, klockan kvart över ett på lördagen går han på och Östersund kommer aldrig vara så bra som då. Vi ses där!

Det här är en så rolig nyhet! Yran blir bara bättre och bättre, ser väldigt mycket fram mot den just nu! Mitt Indiedagis, Text och Musik-gänget, och alla vänner. Vilken festival vi kommer ha!

Tidigare i år gjorde Berggren en spelning på Siesta i Hässleholm. Det missade jag, men här nedanför är ett klipp på hur det såg ut när Henrik spelade på Talvatisfestivalen i Jokkmokk förra året. Där han lovar att en soloskiva kommer. Får vi höra något på Yran?




Jerry Boman

Falsk Henrik Berggren och en helt äkta Petter Seander

0 kommentarer


Nu när klockan är lite senare och 1 april snart slirat över till 2 april så kan jag avslöja det hela:
Nä, Henrik Berggren ska INTE släppa någon soloskiva. Det var mitt bidrag till aprilskämten det här året. Jag fixade ihop Henrik Berggren-sidan, Henrik Berggren-loggan och jag skrev texten. Jag lurade skjortan av er. Och vem vet, han KANSKE släpper en soloskiva i höst, men det är inget jag vet något om. Förmodligen ingen annan heller.

UPPDATERAT: Såklart gick GP på det hela, ringde upp Henrik och kollade. Smart som han är säger han såklart att han ska spela in en skiva i höst, man måste ju hålla myten levande... Läs här.
Aprilskämtet blev plötsligt sanning! Eller? Den som lever i höst får se. Jag hoppas att det är sant!

För att få tillbaka lite god karma så bollar jag upp för Linnéa Saaranens fin fina webbtvinslag med Petter Seander. Vi får hänga med Petter i nästan 14 minuter och det bjuds såklart på en hel del musik. Mycket bra!




Jerry Boman

EXTRA EXTRA: Henrik Berggren släpper soloskiva i höst!

4 kommentarer


Det här är dagens bästa nyhet: Henrik Berggren, före detta sångare i Broder Daniel, kommer släppa en skiva under eget namn! Ännu finns inte så mycket uppgifter, på DEN HÄR sidan kan man läsa att en singel kommer i september och att ingen från Broder Daniel kommer medverka på skivan.

Vad tycker ni om det här? Kommentera er trötta!

Jerry Boman

En helg i Jokkmokk

1 kommentarer

Först:
Om du undrar varför den här texten och klippen tog så lång tid på sig så beror det på att hemfärden tog i runda slängar 24 timmar… Tack SJ.

Redan på tåget upp händer något. Först kan jag inte sätta fingret på det, det är en känsla som kommer krypande. Verkligheten förändras. Träden utanför ser en smula annorlunda ut. Himmelen också. När jag sedan kliver av i Älvsbyn för att åka buss de två sista timmarna så känner jag det. Det finns en klarhet här. Jag ser längre, jag kan andas och luften är knivskarp. Här ligger inte år av attityd och borttappat folkvett i luften. Den avmätta sirapsluften är utbytt mot näst intill friktionsfri dito.
Så är det ju det här med ljuset, det nordiska ljuset. Olalala. Solen lämnar aldrig synfältet den här tiden på året, det är ljust som på dan fast klockan är tre på natten. Det sprider en glädje, men också ett lugn. Här kan inte skymningsdjuren ta dig… Det är såklart inte sant, för om man vänder på det så är vintern i Jokkmokk ett helvete. Då går solen aldrig upp, du har snö upp till axlarna och det är 30 minus mest hela tiden under några rektalsvarta månader. Då kryper varje djur fram, verkliga som overkliga, och de är alla ute efter dig.
Jag är glad att Talvatisfestivalen äger rum på sommaren.

Det är ingen vanlig festival jag besöker, det står klart från sekund ett. Det hela utspelar sig i Jokkmokks Folketshus, inomhus alltså. Någon som varit där? Nä, tänkte inte det…
Lokalen liknar de som vi sett i tvs nyhetsinslag från något fackmöte med Gruvtolvan. Avskalat med fokus på det praktiska skulle en mäklare säga. De kulörta plastblommorna står i stark kontrast till väggarnas ickefärg. Mörkläggningsgardinerna, för att hålla ute midnattssolen, går i fyra nyanser av hudfärg.

Det är alltså här som Magnus Ekelund fick för sig att ordna festival. Han siktade högt, han ville ha dit de bästa landet kunde erbjuda. Men hur fan får man landets bästa musiker att frivilligt åka kanske 120-130-150 mil norrut för en enda spelning?
För Magnus är det enkelt, han är uppvuxen i Jokkmokk och då verkar det ligga i blodet att vara trevlig. Att inte ha några baktankar när man ringer och berättar att "Jo, jag skulle väldigt väldigt gärna se att du kom till Jokkmokk och spelade i sommar". Jag känner klubbfixare som med stolhet berättar hur de fått någon avdankad popstjärna, mot betalning såklart, att ställa sig i djbåset och spela skivor. "Han brukar faktiskt aldrig vara på Söder längre, så det här känns ju djääääävligt exklusivt!". All ni som känner igen er, ni har numera er överman i form av Magnus. För lyckas man få Sveriges mest mytiske artist att åka 170 mil för att spela sex låtar (mot betalning såklart) inför en publik på 100 pers, ja då är man fan bäst i hela landet! Inget snack! Om man i samma andetag får dit andra svinbra artister, och betalar alla det de är värda (genom att fixa sponsorer och microlån på banken), ja då spelar man i en helt annan liga. Exklusivitet räcker som ord inte att beskriva Talvatisfestivalen 2010 i Jokkmokk.
Det här var fanimej i mitt lilla hjärta den bästa festivalen jag någonsin varit på!
Stor tack också till Jonas Zakrisson som också var med och fixad och som kanske hamnade lite i skuggan. TACK!

Det första jag ser är nyfavoriterna Boden. Tyvärr är det knappt några andra som ser dem med mig, men det gör inte så mycket, Boden är just nu norra Sveriges svar Samtidigt Som. Om än med en gutta mer radiovänliga låtar. "Släpa med mig hem" där den självklara hitten, en malande tanke om att bli ensam och att samtidigt inte ha någon att snacka med det om. Helt briljant!








För några veckor sedan var det stort ståhej i Göteborg, Border-Elin och allas vår bästa Ralle körde klubb Köket och på scen hittade med Martin Elisson och Adam Bolméus. De körde BCQ och Hästpojken låtar i ett akustiskt set. Göteborg var i upplösningstillstånd förstod jag, det skulle jag också varit om jag varit där… Nu hände samma sak i den lilla orten med 5000 invånare norr om Polcirkel, och det var såklart en underbar stund på jorden.



Den lilla publiken fick sig en riktigt intim och ärlig spelning. Martin var hesare än vänligt och Adam spelade bättre än någonsin. Båda såg ut att tänka "Nu jävlar ger vi allt vi har, för de här människorna kanske får inte så många chanser på ett år att se bra musik." Låtarna stöptes om och ibland var det lågmäld allsång. Mycket vackert. Känns som de två göteborgarna smittats av den trevliga norrländska stämningen.






När Magnus inte fixar festival så spelar han som bekant i bandet Magnus Ekelund & Stålet. Här blir det genast mer folk, Magnus och de andra är som sig bör lokalhjältar med hjärtat mitt i norr. När låten med just det namnet, Norrbotten, kommer inträffar kvällens största allsång! En hyllningslåt till de norra delarna av landet, som förklarar att det finns de som faktiskt inte vill därifrån. Vi andra sörlänningar har svårt att fatta men det är nått med den där landsändan., kanske är det underdogperpektivet, samma som Lars Thörnman så effektivt använde sig av för att reta gallfeber på "gubbn´ i Stöckhölm". Magnus Ekelund gör näven i luften musik, storslagna låtar som passar på en mindre arena, det är lokalpatriotiskt i samma anda som allt från Göteborg. Fan, Magnus är född på fel ställe och det är så synd. För oss andra. För Jokkmokk är det det största som hänt. (Och det skriver jag inte för att raljera, jag skriver det för att det är så bra!)



Jag frågar bandet med det konstiga namnet, ALLA tror att Hotad Apa spelar punk, varför de heter som de heter?
-Vi hette Threatened Monkey först men det kunde varken vi eller någon annan uttala så vi bytte, säger en av bandets sångerskor Alina Björkén.
Ja, så kan man också göra. Men nu är det inte därför vi är här, för att snacka bandnamn, jag är satt på denna plats för att berätta för dig hur bra Hotad Apa är.
Hotad Apa skriket från källaren, en klaustrofobisk känsla att aldrig komma någonstans. Att sista fast. Hotad Apa är just ljudet till djuret på labbet, mellan fyra gallerväggar och utan framtid. Hotad Apa är Blanka och Honey is cool, Hotad Apa är precis så bra som alla band egentligen vill vara. Hotad Apa var festivalens fynd! Hurra!





Det som sedan hände saknar nästan motstycke i Sverige.


2008 gjorde Broder Daniel sin sista spelning. Vintern 2010 spelade Henrik Berggren några låtar akustiskt i Göteborg. Jag grämde mig att jag missade den spelningen… det gör jag inte längre, för jag har sett något som klår allt annat jag tidigare sett och hört. Det är väl ingen hemlighet att jag gillar Broder Daniel och Henrik, har följt dem sedan 90-talet. Men det hör liksom inte hit, för det som hände i fredags natt är en kulturell milstolpe. Henrik Berggren spelade i Jokkmokks Folketshus och man kunde ta på känslan. Lilla lilla Jokkmokk satte därmed rekord i awesomeness!

Läser att någon reporter på en av Norrlands tidningar skrev om konserten som om den gick att bedömda. Reportern satte en trea, tyckte det var för kort och lite oproffsigt. Den reportern har inte fattat ett skit, visst man får sätta vilket betyg man vill det säger jag inget om, men för att förstå den här konserten måste man tänka efter. Det som hände i fredags var inte en vanlig spelning, det var en mycket ovanlig händelse, och som sådan kan det inte bli något annat än en femma. Händelsen som sådan spräcker alla barriärer över fantastiska saker jag varit med om.



Nu gör Henrik en bra spelning, han ser ut att vara glad, verkligt glad och publiken skriker som de var 2000 i lokalen. Det är ingen sönderturnérad artist som står på scen, han lägger kraft bakom orden. Ett ögonblick och tiden står still hör uppe i djupa nord.
Det är allsång och det är "Jag älskar dig Henrik" hela tiden. Det är så jävla vackert hela grejen! Jag menar, här står faktiskt en av landets bästa artister, den som satt ord på så mycket för så många och spelar framför runt 100 personer mitt på den norrländska stäppen. Det är ingen kulturkrock, Broder Daniels låtar funkar lika bra i Jokkmokk som i Göteborg eller Härnösand. Med hjälp av dem känner vi att vi inte är ensamma.
Och nä, det här är inte BD-nostalgi, det händer här och nu. Henrik må vara mer accepterad nu när han är känd, inte lika utstött. Då kanske någon vill få det till att orden inte betyder något längre, men jag lovar dig, släpp ut honom (eller varför inte några av hans fans) på Jokkmokksgator och du ska få se hur orden betyder precis lika mycket nu som då. Därför är det inte nostalgi.
Henrik Berggren på Talvatisfestivalen 4 juni 2010. Jag var där. Det var inte du.



UPPDATERAT:





Dag två.

Ett band ställer in, som ni förstår är det svårt att skaka fram nya i en liten stad som Jokkmokk. Magnus Ekelund ställer sig på scen igen och kör ett avskalat akustiskt set. Mycket fint. Tyvärr sover de flesta...

Det finns en mytbildning kring de där riktiga originalen i små städer/byar. Inte ofta är det svennebananer som lite rädda berättar om de märkliga gubbarna och gummorna de sett.
Jag tycker som så, 95 procent av mina vänner skulle faktiskt passa som original i någon liten stad. Förmodligen jag också. Jag gillar den tanken, för det är originalen som är de bästa.
I Luleå lever en man som Erik Lahti. Han sminkar sig vit, han målar ett stort svart streck i pannan. Och han gör musik. Mullrade synthmattor, analoga skräckstycken som får vidderna att verka rent livsfarlig. Mother Of The Forest är Familjens elaka kusin, det köttätande barnet som gömmer sig i dimmorna. Elektroniskmusik måste inte gå att dansa till, det kan beröra ändå.
Jag är rädd för Luleå nu. Erik är snäll, men hans musik är skrämmande. Mycket bra!



Jag är inget stort fan av Sofia Jannok… men det är tydligen hela Jokkmokk. Plötsligt sitter alla ner på stolar, och med alla menar jag alla i hela byn. Lokalen fylls av allt från barn till 60plusare i samedräkt. Mycket märkligt. Samtidigt börjar jag tänka, Sofia står upp för samernas situation i Sverige, hon berättar om hur hon sett Avatar och börjat gråta eftersom den historien är så lik svenskarnas kolonisation av samernas land.
Då slår det mig, Jannok känner förmodligen samma utsatthet och ensamhet i Göteborg som ett Broder Daniel-fans i Jokkmokk. Olika städer men samma utanförskap. Jag känner mig totalt utanför när hon sjunger, det är samiska och jag förstår inget. Jag är inte med i gemenskapen längre, trots att jag befinner mig på en festival. Det var nyttigt.
Sen är det en stor grej att höra dansant, om än avskalad, jojk! Helt magiskt!


Det snackas om att gitarren är på väg tillbaka. Efter ett årtionde med datorer och synthar så kommer denna urmoder för musikdrömmar till heders igen. We are the storm från Uppsala frontar den linjen, de har hela fyra gitarrer på scen. Nu kanske inte det är så märkligt, men de lyckas få alla gitarrerna att låta som enskilda gitarrer. Det hade varit lätt att låta dem explodera och fylla lokalen med gitarröverdåd, men nä, det är fyra enskilda gitarrer. Nu låter det som We are the storm sysslar med finlirsmusik, så är inte fallet. We are the storm är en ångvält. Passade bandnamn, det skulle kunna vara sountracket till en inte så amerikaniserad film om en naturkatastrof, de illustrerar det rytande monster som är Moder Natur. Ett monster man ändå gillar, för men hör delarna, man hör gitarrerna.



We are the storm är C.aarmés galenskap, men med betydligt mer tyngd. Musik som omöjligt får plats på fyra spår, musik som inte låter sig komprimeras. We are the storm får gärna göra en smula ont i mina öron, det är fysiskt från scen och då bör jag också känna fysiskt framför scen.
Att dessa killar åkte 12 timmar i bil från Uppsala i ett svep får kallas heroiskt. Bara för att bevisa att gitarren är tillbaka!

-I går spelade jag i Stockholm för 800 pers med ett band som heter Bear Quartet och i dag spelar jag här, i Jokkmokk… nä, jag säger inte det för att låta dryg, båda sakerna är precis lika roliga och va fan, vad är egentligen Stockholm va?!

Med de orden rullar Matti Alkberg igång sin första låt, Stockholm:

Stockholm kommer 100 mil
Stockholm kommer om 100 mil
stockholm kommer men här är ditt liv

Och för första gången förstår jag den. Jag står verkligen över 100 mil från Stockholm och då tar sig den staden jävligt… borta. För vad är det för skillnad på den här lokalen, de här banden, den här staden för utom storleken? Just inget. Vi i Stockholm får gärna för oss att det är lite viktigare där, att allt som sker är centrum och bäst. Men så är det inte. Matti Alkberg i Jokkmokk, en ljus sommarkväll är världens medelpunkt just då. Han glömmer sina egna texter, han spelar fel, och han ler. Han ler som bara en människa som är så JAG med sig själv kan göra. Han berättar musikaliskahistorier om sitt liv då och nu, han berättar hur sårbar han är. Det är så fint. Alkberg är inte en coolkille, inte någonstans. Och han vill inte vara det, han vill vara bara just Matti.

Piper nån så inte är det för det, dom bara piper och inget mer.
Dom är som dom är och dom får vara de med.




Kollar en smula på Invasionen, Dennis Lyxzens nya band. Och även om jag inte gillar det så är det kul att se att de ger allt framför den lilla publiken. Dennis brinner än och det får han medalj för!




Sist men inte minst ställer sig Markus Krunegård på scen. Han må vara uttjatad som artist, han är ju precis överallt hela tiden… men precis som med alla andra artister så hände något här norr om Polcirkeln, han ser kanske de förväntansfulla ögonen, han kanske känner hur publiken riktigt väntat på honom, här i den lilla staden där knappt något händer om man inte råkar ha en fäbless för samekultur och snöskoters. Här är inte Krunegård uttjatad. Då är det roligt att se att en artist kan förstå detta och ger lite extra; han spelar en Hetslåt!
För dig som inte riktigt förstår vad jag menar nu så kan jag berätta att Hets alltså var ett band Markus spelade i innan han blev soloartist. Alltså inte Laakso. Detta skedde 2006 och man skulle kunna säga att det var en supergrupp, folk från Doktor Kosmos, Monster och Fireside var med. De bildades, repade några veckor, släppte en skiva efter en månad och spelade skiten ur de flesta andra band just då. Bandet levde ungefär ett år, men det var nog där som solokarriären blev inom räckhåll för Markus. Att han spelar en Hetslåt är inte vanligt, han säger själv att han spelat just denna, Hasses brorsas låtsassyrras kompis fest, senaste 2006… så nog blir det en unik spelning!
Krunnegård gör också avskalade versioner av Jag är en vampyr, Hela livet var ett disco och Hollywood Hills. Bra grejer!
Men det som verkligen lyfter är när han börjar prata med publiken, vi är ju inte så många så det blir inte det vanliga "Mår ni bra?" utan mer "Vad har ni gjort i dag då?" och han kan höra svaren. Det är en vardagsrummsspelning med Markus Krunegård! Lite svårt att fatta, men det hände i Jokkmokk, så då var det plötsligt inte så knepigt längre.
Markus gör alltså en väldigt bra spelning, han är där och han gillar oss lika mycket som vi gillar honom. Ska jag vara ärlig så trodde jag inte det skulle ske, Krunegård på scen brukar vara en smula…dryg. Nu vet jag att det bara är ett spel.



Så slutade Talvataisfestivalen. Jag är lycklig som åkte över 200 mil för att få vara med. Vi ses nästa år!

Jerry Boman


NYHET: Henrik till Jokkmokk!

2 kommentarer

För några minuter sedan presenterades sommarens mest exklusiva spelning:

Henrik Berggren kommer spela på Talvatisfestivalen i Jokkmokk! 4 - 5 juni är datumet du behöver komma ihåg!






Jag får tag i en av arrangörerna Magnus Ekelund på Facebookchatten:

- Hur det känns att bjuda på Henrik Berggren i Jokkmokk?

-Det känns fantastiskt! Henrik Berggren tyckte det skulle bli väldigt kul att spela i Jokkmokk.
Vare sig han eller Broder Daniel har spelat så långt norröver förut. Broder Daniel spelade i Luleå 98/99 och det är så långt de var.

Vad betyder Broder Daniel och Henrik Berggren för dig?

- Väldigt mycket. Förra året spelade Jakob Hellman och i år Henrik Berggren. Två av mina största musikaliska förebilder. Det känns minst sagt fantastiskt. Jag är väldigt tacksam.

- För oss sydbor, kommer det vara snö i Jokkmokk i början av juni?

- Det har hänt en gång att det snöade lite på midsommar. Men förra året var det full sommar, med midnattsol, grönt gräs och allt sånt. Några mygg har det inte hunnit komma den tiden. Och festivalen är inomhus.

Ok, vem ska med upp?

Tillsist:
Magnus Ekelund har jag skrivit om förut, här hittar du musik av honom.

Jerry Boman

Inte imbecill utanför loopen.

0 kommentarer



Hösten är en jävla massa död, förgänglighet och regn. En tegelsten till frukost, olika neonskyltar kommer göra mig blind och virrig. Slafsar runt i minnena av... jag vet inte ens vad jag minns längre. Jag känner på mig att den här hösten kommer bli ett enda stort svart hål. Vinden kommer slå sönder alla tankar på värme. Havet kommer dränka mig, solen reta mig bakom molnen och sist men absolut inte minst, Göteborgs San Francisco kommer med sina backar kännas jobbigare än någonsin att bestiga i november natten. Och du har ingen aning om vad det beror på.

Jag hittar lite hopp i banden nedan:

Newspeak 84
De har inte varit inloggade sedan i sommras men det spelar ingen roll, Help me or shoot me är bra bra bra. Pontus hittar ni annars i Oh Jollity

Stuttgart
Impossible lämnar mig med en skön känsla i magen. Om att det finns en vår ändå, först skall vi bara genom vintern...

Greta & The One Night Stands
Varför skall band spexa bort bra grejjer egentligen? Ett kul namn och skojiga kläder... men jag struntar i det nu. Universumstort och mikroskoplitet på en och samma gång. Ett lillfinger vink i symbios med stora fanor som vajar i vinden.

Frida Sundemo
Ja, ni som hänger här i tid och otid känner igen namnet. Nu är Frida ännu bättre! Lyssna på Plastic Garden och säg till mig att inte någon kommer ringa henne snart och sätta henne på piedestal? Så underligt vackert. Så underligt mästerligt. Det här är glädje för musik!

För er som inte mår bättre efter den genomblåsningen kommer här några danser att utföra:



Minuscule Hey med Mississippi.

Förutom musiken skulle jag bara vilja hamna i en loop som innefattade den gångna fredagen och lördagen. En evighetsrunda som inte gör en snurrig.

Tillsist:
När ni sedan bara vill få rysningar över hela kroppen, då susar ni in här, spolar fram till de sista minuterna och njuter av Håkan Hellström. Han sitter med en banjo i knät, platsen är MUG på Kasserntorget och bandet består av några goa äldre gentlemän. Och de spelar skjortan av För Sent För Edelweiss! Så makalöst vackert!

Tillsist2:
Så avslutar vi med ett par väldigt passade ord från Henrik:

Man är inte imbecill bara för att man är asocial
Henrik Berggren, 1997

Tänk på det vänner. Tänk på det.

Tillsist3:
För er som inte förstod: Irene/Mint Condition-Tobbe är INTE en gubbe. Han kommer förmodligen spela den yngsta musiken du hört på Pustervik på torsdag.

Jerry Boman

-Tjttja! Mjja, kajn sje jenda till bjyggan!

3 kommentarer

Okej, här kommer krönikan som Rockfoto tydligen inte vill ha:



Om alla lät som Henrik Berggren

Barn är små och obehagliga. De beter sig som smarta schackrobotar när det kommer till språk, snappar upp det som de får till sig och bearbetar det inte alls. Det går bara rakt in utan filter. Ut kommer exakt samma fraseringar som originalet, exakt samma dialekt men ofta med helt andra ord. Helt förvirrade ord.

Jag snackar om barns förmåga att totalt skita i hur de låter. De bryr sig inte alls om hurvida de kommer från Göteborg, Närke, Norrland, Stockholm eller... Saltkråkan. För i deras lilla värld kommer alla från det sistnämnda. Varenda kotte kommer från den där ön som ständigt badar i sol, där alla är så chokladsmetigt trevliga att jag börjar tro på "Den dagliga fetingen till frukost".

Men det språket som förbryllar. Ett högtravande förnuftigt språk, totalt befriat från nyanser. De vuxna pratar som om de läste ur en pamflett propagerande för överdriven artikulation. De små pratar som de vuxna men med ännu värre översittarmanér. De vet allt!

Det riktigt skrämmande inträffar när jag sitter på Älvsnabben, en båt som tar oss göteborgare mellan Hisingen och resten av stan. En liten vit båt, som om man verkligen vill kan föra tankarna till båtarna som tog sommargästerna ut till Saltkråkan. Men då får man verkligen anstränga sig.

När jag sitter där hör jag en gäll barnröst:

-Titta! Jaaa, kan see enda till byggan! (hård betoning på alla vokaler)

En helt autentisk Saltkråkan-dialekt, lite för mycket diskant och den där översittarmentaliteten. När sedan föräldrarna öppnar munnen blir det än mer märkligt:

Njahaja... Kan tro inte dje.

Med andra ord, de kommer från Örebro med omnejd.

Hur har då detta gått till? Hur kan den lille schackroboten plötsligt snacka så totalt olikt sina föräldrar?
Svaret är lika enkelt som självklart: Även de som växer upp idag får kolla på Saltkråkan. Alltid. Det är som tiden står still när det kommer till vilka filmer barn skall kolla på. Detta i tider när internet svämmar över av Youtubklipp och andra influenser från jordens alla hörn.

Jag tycker det skulle vara intressant om någon liten övergullig barnfamilj kastade den här traditionen överbord och satte ungen framför en dator. Knappade in youtube.com och sedan sökte på "Broder Daniel + intervju". Om då allt fungerar som det ska så kommer ungen efter två tre veckor låta... som Henrik Berggren. För er som inte riktigt vet hur Henrik låter så kan man enkelt förklara det med följande ord: nasalt. I stället för att som i Saltkråkan betona vokalerna så ombildas de till ljud lång inne i näsan. Den konstanta förkylningens ljud.
Luften stängs in och piper ut på ställen där den inte skall pipa ut.

-Tjttja! Mjja, kajn sje jenda till bjyggan!

Jag tror vi skulle få ett bättre samhälle om alla barn började prata som Henrik. För så som man pratar som barn, så fungerar man mentalt när man blir äldre. Kolla själv runt i din vänskapskrets, gå igenom vännerlistan på Facebook och försök kommaihåg hur dina gamla vänner lät när de var små. Nog är det så att advokaten lät väldigt lillgammal? Nog lät den manliga tvkändisen precis som en tjej? Och visst var det så att hon som gifte sig med ungdomsförbundets ordförande lät precis som kvinnorna i gamla journalfilmer?

Om nu alla började snacka som Henrik, då skulle de växa upp och bli...snälla. För det finns inte en människa som inte får moderskänslor när de hör Henrik, man vill rå om killen. Det barn som lät så skulle få så mycket kärlek och omsorg att det tillslut skulle leva i tron att välden var snäll. Därmed skulle den lilla människan växa upp och tro snällt om alla, och förmodligen inte koppla det alls till sin nasala språkbegåvning.

Så, ni som har barn: Ut på nätet med ungarna, ladda hem Berggrens röst och byt ut de där gamla mossiga ljudböckerna i lilla pluttens mp3-spelare. Här skall skapas en bättre värld!

-Tjttja! Mjja, kajn sje jenda till bjyggan!

Jerry Boman