Visar inlägg med etikett Kräftskivefestivalen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kräftskivefestivalen. Visa alla inlägg

Den sista...eller?

0 kommentarer

Bookmark and Share

De säger att det var den sista Kräftskivefetivalen. Johan och Christian som i fem år fixat den här supertrevliga tillställningen i Rådanefors. Jag hoppas att de tar sitt förnuft tillfånga… jag vet att jag inte är ensam när jag säger att alla längtar till Kräftskivefestivalen 2011!
Eftersom jag inte gillar att göra allt på samma sätt hela tiden så kommer här en liten redovisning om hur helgen var. I Twitterfrom. Inte utsänt i realtid utan skrivet i efterhand.
Såklart blir det bilder också.




Vanlighet/vänlighet

0 kommentarer



Varför är Christian och Johans lilla festival, Kräftskivefestivalen, en underverk i trevligt och vänlighet? Jag tror på något så enkelt som "vanlighet". Att alla vågar vara vanliga under en helg i Dalsland. Här finns inga creddiga barer, här finns inte de fina stolarna och här lägger vi våra titlar i buskarna på vägen in. Jag känner mig avgjort mest avslappnad på den här festivalen än på något annat ställe (mer om det sist i texten). Det känns som de flesta andra också känner sig avslappnade. Här är vi alla ett. Band eller publik spelar ingen roll, alla samlas med den enkla inställningen att man har fan inte roligare än man gör sig.
Så tack Christian och Johan. Er genuina trevlighet/vanlighet är det som kommer ta det här landet ut ur krisen. Rakt in i festen.

Mitt tredje år i de mörka Dalsländska svampskogarna innehöll ju så klart en hel del musik, några ord om det som jag gillade bäst.



Först ut var Thomas Denver Jonsson. En stycke fin singer/songkille som jag sett förut. Jag minns att han var bra på sin gitarr men inget mot det här. Herregud! Killen har gått och blivit ett supergeni! Jag tror han kör två helt instrumentala låtar och det låter som inget annat. Han får den enkla gitarren att låta som flera, han skapar rytmer och figurer för våra öron likt ingen annan. Förra gången var han bra, visst, med egen stil bland strängarna men nu är han rent övermänsklig. Gitarren snackar, den sjunger, den lever eget liv. Det här är inte en kille med en gitarr, det är en musikalisk duett mellan människa/instrument.
Det sägs att Johnny Cash alltid bar med sig sin gitarr för att han på så sätt skulle bli ett med den. Om det funkar så bör Thomas leva i symbios med sitt instrument.



Förlåt Lina, jag har inte fattat förrän nu. Trots en massa tjat och en hel drös e-brev har jag aldrig kommit iväg till en Japonicaspelning. Jag ångar det som fan nu, för nu vill jag bara ha mer!
Med glädje och en större än livet-attityd smäller hon rakt in i huvudet på mig. I många av låtarna är det pianot som är den självklara mitt punkten, det självklara kärnkraftverket. Ljusa intensiva klapptoner väcker mig ur soldimman. Framåt driven pop, stor som Ullevi men också liten liten och lagom skev, perfekt för en sportstuga. Sjunga-med-pop och ständigt detta leende. Jag tror vi har och göra med landets gladaste artist, och sånt smittar. Jag hoppar. Och ler.
Japonica är ett sanningsband, jag tror på allt de säger. Var ni går, går jag...numera.



Kunde man ju ge sig på, plötsligt satt de den stora yxan i hugkubben och liksom berättade att nu är vi klara. Vi är ett band. Under hela helgen verkar de där bandet liksom hänga ihop, Oh jollity är en enhet, de sitter tillsammans, de dricker tillsammans och de spelar tillsammans. Ur högtalarna kommer så slängig musik att jag rodnar. Det slänger till höger och vänster i en yster dans. Från att hela tiden ha befunnit sig i skuggan av mitt medvetande tar nu dessa fyra upp alla plats. Helt färdiga. De ska ses live, bara där gör allt dem rättvisa.
De har allt, the looks, the music and the kavajerna. Så enkelt tar man över Göteborg. Och skogen.

(av hänsyn till de inblandade, deras respektive, deras mammor och deras grannar väljer jag att inte vissa en bild på nakendansen här)

Sist på fredagen spelade The Tram Sessions skivor, dvs jag och Anna. Herregud vilken fest det blev, folk slängde sin kläder, folk stod uppe på scen och vrålade av glädje. Som tur var bröt ingen käken i år, men det kändes som det var väldigt nära.
Bland alla låtar vi spelade så var det kanske min nya Broder Daniel-mix som gjorde mest intryck, mycket för att den börjar med den helt briljanta Anton Kristianssons "Broder Daniel Freestyle". Så i år blev det hela fyra BD-låtar i rad... Vi avslutade med Håkan Hellströms hemliga samarbete med Göteborgs symfonikerna i "Bara Dårar Rusar In". Storslaget är inte ett ord som räcker här.



Lördagen inleddes med en spontanspelning av ett band mitt ute i det fria. Härligt och skoj!



Det spelar ingen roll vad Anna von Hausswolff spelar. Hon kan sitta i ett helt tomt rum och ända skapa den vackraste musiken du hört. Hennes röst är helt unik. Den är där uppe, den är där nere och den raspar runt i mitten. Med mörker och klarhet spirar en röst som innehåller hela livet...eller nä, det är större än så, Annas röst lägger en bro mellan det här och det där andra, okända.
Det är något väldigt sorgligt i hennes röst, som om livet inte riktigt vill gå hennes väg. Hella tiden något som hugger, en ledsam röst.


Nu till det där med att känna sig avslappnad... jo så här var det, jag skulle bara vila lite på min röda luftmadrass...och somnade. Jo ta mig fan, jag knoppande in på lördagsnatten och missade typ hela kvällen. Ber om ursäkt för det.
Eller varför skulle jag göra det förresten.

Tillsist:
"Ghetto bar" på Kräftskivefestivalen är överlägset den bästa bar jag besökt. Kanske för att de tillslut hade en The Tram Sessions-drink...

Tillsist2:




Saxat ur festivalens egen tidning "Kräftnytt".

Tillsist2:
Två märkligheter stundar i helgen.

Bye Bye Bicycle spelar på Hotell Clarion på lördag. Gratis och fint!

Samma dag äger det här rum någonstans mitt ute i skogen...


Jerry Boman

Nätter och dagar i Rådanefors.

2 kommentarer



Det var under söndagens första timmar som det slog mig. Det är vackert här, mitt i den Dalsländska naturen, långt från mobiltäckning och spårvagnsgnissel. Far far away från Andra lång, långt från Järntorget och väldigt långt från bankomater.

Den knakande skogen regerar.

Inget virvlande hav, inga asfaltsmattor, inga försäljare med blåsning i blick. Bara stillhet och den knakande skogen. Bra natten och jag.
Satte mig ner och lät mörkret fylla mig. Stjärnorna var extra många över Rådanefors i helgen och likt ett fyrverkeri där någon tryckt på pause mitt i crescendot stod allt stilla. En visuell peak som stoppat upp. Glödande klot på håll som ändå nådde hela vägen fram.
Natthimelen var oändligare och svartare än normal. Nära och långt borta precis samtidigt.

Och den knakande skogen.

Fan, det är grymma saker man får vara med om tack vare två fina människor med en dröm.

Christian och Johan. Jag vet egentligen inte hur jag skall säga det här men det ni gör i Rådanfors en gång om året är väldigt väldigt vackert. Ni ordnar en festival, eller snarare en fest med band, och ni gör det med brakförlust. Pengar kommer rulla från Stockholm till Göteborg. Jag känner inte till hur ni får det att gå ihop, det kan det omöjligt göra, och det är väldigt stort. Ni två, Christian och Johan, är ett föredöme. Bjuder på er själva och öppnar plånboken. Helt osjälviskt. Jag hoppas nästa generation som växer upp kommer fixa lika generösa fester/festivaler. Jag känner mig utvald som får vara med om sånna saker.

Här vill jag också sända lite kärlek till alla band som var med, underbar inställning, vissa körde inför endast 10 personer. I en sportstuga i Rådanefors. Jag såg inget band som hade sura miner för det. Alla körde för fullt. Stort och vackert. Tack.

Jag såg några band också. Det som gjorde stora intryck var följande:



David Urwitz
Det finns en möjlighet att det kan ha varit det bästa jag sett!
Om vi tar det från början, bara faktumet att David Urwitz skulle spela på Kräftskivefestivalen var lite för mycket att ta in. Här skulle en av de stora spela på den lilla lilla festen.
Nu sitter du där och lyssnar på Davids Myspace och så undrar du om jag blivigt spritt språngade. Men då kan jag säga, nä det har jag inte. För David live är inte David inspelad. En digital fil, även om han är oändligt bra redan där, gör inte Urwitz rättvisa. När den numera Masthuggspojken går upp på scen ser han… rädd ut. Det är en märklig syn.

Sen börjar det.

Skall jag beskriva det som sker så måste jag förklara vem David är på scen. Han är Mauro Scocco och Håkan Hellström i ett. Det tänkvärda och explosion i samma veva. Skjut ett skott på en gasflaska och innehållet läcker ut. För att få effekt behöver du en gnista. David skjuter på den där flaskan och vi håller upp tändstickor. Tillsammans smäller vi högre och elden är överallt.

Rådanefors exploderade i fredags! David berättar sina historier uppbackad av ett band som aldrig slutar le inför publikens ovationer. Rådanefors som vi känner det finns inte mer, det är blåst åt helvete av en man som berättar historier bara för mig. Och dig. Och du där också. För vi älskar Urwtiz och han älskar tillbaka. Taggar upp ännu ett snäpp. Det blir extranummer på extranummer. Ingen vill nog att det här skall ta slut. Jag kan tänka mig att glida runt i ett pannband som det står ”David Urwitz” på resten av året just nu!

Urwitz i Rådanefors är det bästa jag har sett. Jag kom på det nu! Fan, David du slog Håkans mastodontspelning i Lisebergshallen! Du slog ner Hellström från första platsen på listan ”Jerrys bästa konsert minnen”. Det är inte mängden folk som gör det utan känslan. Ta till exempel ”En eftermiddag”, en låt som redan idag är en klassiker. En berättelse slingar sig runt mig, jag hoppar upp och ner samtidigt som jag gråter. Som att ens älskade var en kungsboa som kramar ihjäl dig. Du är glad samtidigt som du vet att du skall dö.Ett lyckligt olyckligt slut.

Tillbaka till det där tråkiga med liknelser, Mauro och Håkan. Liknelsen haltar, för den förste känns ändlöst trött och den siste dyslektisk just nu. David är större. Mer komplex. Mer i nuet.

Och han spelade i en röd liten stuga, bland försurningsvissna granar, vattensjuka fotbollsplaner och kolsvarta ugglor i Dalsland. Och kanske 30 människor som älskar mannen i kavaj.
Än sker mirakel ta mig fan.



Shiloh
Jag hade på känn att det kunde bli bra, för trots att jag gillar det jag hör har jag lyckats missa ett av Göteborgs största band. Största i den meningen att de har höga mål, det hörs i musiken. De flesta band hade nog nöjt sig med hälfen. De siktar in sig på att bli så bra att ingen kan säga till dem vad de skall göra. Shiloh vill undanröja alla som tvivlat på att deras dröm skall slå in.
Under året har de spelat på både Hultsfred och Arvika, nu sitter de där i stugan mellan pärlsponten och discokulan.

Jag faller ihop! Varenda låt är julklappsutdelningskänsla, ljuset skiner genom pappret, jag vill upptäcka allt som finns att upptäcka!.Gräver sig in i mig, lägger sig mjuk tillrätta, tar över hela tanken. Shiloh är en Lonely Planet för mitt hjärta, en vägbeskivning till det där mjuka som jag ibland glömmer att jag har.



Om jag kisar ser jag Shiloh framför en enorm publikmassa, uppsträckta armar och kärlek i luften. Jag ser blöta kinder, små lappar som kastas upp på scen. Varje med handskrivna kärleksord, varje liten lapp med publikens innersta tankar. Shiloh kommer få hundratusentals lappar om de fortsätter så här…

Jag gillar mest låten Why do years go by. En låt som kommer förändra människors liv. Linus Hjellström rycker tag i micen, vräker sig mot oss. Spänner ögonen i var och en av oss. Ser oss. Vi känner oss utvalda. Likt Jesu 12 apostlar står vi där och skådar ljuset. Födelsen av något stort och i många stycken ogreppbart. Fatta alltså, jag såg Shiloh lira där grusvägen slutar, jag var där och upplevde rörelsen i marken! Jag var där när taket sakta lyfte, när himmelen öppnade sig, tog med oss upp och bjöd in oss till det övernaturliga fenomenet.

The thing's hollow — it goes on forever — and — oh my God! — It's full of stars!

2001: A space Odyssey



Almedal
Så var de plötsligt tillbaka där de hörde hemma, på en liten scen så nära och så svettiga. Inte så att jag missunnar Almedal de stora scenerna, men bäst är de faktiskt när man står så nära att min medhavda lågbudget pyroteknik hotar att tänd eld på Adams hatt. Det är en fyllespelning, en spelning för vänner. Och ja, det är svinbra!



Samtidigt Som
Det är sent på lördagnatt när Francisco, Erik, Erik och Göran slirar upp på scen… Jag har ett minne att jag dansar och är jävligt glad. Bra! Tydligen är det ungefär samma känsla som bandet har…

Läs det här och skratta. Ja, ni fattar.

Tur att jag inte får betalt för att skriva om band med andra ord… och jag hoppas samtidigt att den där journalisten polisanmäler bandet, för nog var det så att de drack lite öl innan spelningen?

Kräftskivefestivalen innehöll också en del dramatik. På fredagen spelade jag skivor. Bland annat spelade jag tre BD-låtar i rad. Besökarna blev lite väl till sig och en person ramlade så illa att han var medvetslös under flera minuter. Mycket obehagligt! Vi ringde ambulans, och efter vad som kände som tusen år kom den och förde den unge mannen till Uddevalla sjukhus. Där konstaterades fraktur på käkbenet…
Festen dog där kan man säga. Och jag skall aldrig mer spela tre BD-låtar i rad. Förlåt.

Dagarna i Rådanefors innehöll också följande:

























Bäst var sjön, vilken eftermiddag!

Jerry Boman

Nya språk.

3 kommentarer



Det är fint med gerillakonst!

Några lyssningstips om man vill hänga:

The Majority Says


Disco Langsam

Elephant Parade

Esaias Orchestra

The New Heaven Dieppe

Tillsist:
Torsdag går alla till Jazzhuset och lyssnar på Almedal och Skansros.
Förfestar gör du på Pustervik med Mint Condition gubbsen. Tobbe (Irene) och Bollen (Hästpojken, BCQ och i fredags Broder Daniel) spelar skivor i baren.
Missa nu inte Svart på Henriksberg på fredag! Själv är jag på Kräftskivefestivalen! Den bör du också åka på!

Tillsist2:
In general request/In der Regel beantragen/I generell forespørsel:

For those who speak English:
Just look a bit down the right-hand column, where you'll find "Google Translate" ... So you can enjoy this blog on there own language.

Für diejenigen, sprechen Deutsch:
Schauen Sie ein bißchen nach der rechten Spalte finden Sie "Google Translate" ... So können Sie sich in diesem Blog eine eigene Sprache.

For de som snakker norsk:
Bare se litt nedover i høyre kolonne, der finner du "Google Translate" ... Så du kan nyte denne bloggen på det egne språket.

Jerry goes global. Det är hybris deluxe det.

Tillsist3:
Läs gärna kommentarerna i förra inlägget. Tyck sedan till.

Jerry Boman

Festival i varje hörn.

0 kommentarer



Äh, jag är en sån sucker för svenska! Det börjar ju bli löjligt men men MEN Den stora sömnen har fixat ihop en så bra låt! På svenska.

Lyssna på Jag kommer aldrig bli någonting.

7 september kommer de till stan, till klubb Perfekt. Jag antecknar stilla...

Tillsist:
Det här är året när alla ställen har bra festivaler.

Säffle.

Rådanefors.

Möllevången.


Sen har vi ju alltid den där festivalen i Emmaboda...

Tillsist2:
Kom och fira! Hurra!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg