Visar inlägg med etikett Makthaverskan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Makthaverskan. Visa alla inlägg

Musikvideopremiär:
Makthaverskan Know love

0 kommentarer


Känsligt folk varnas, den innehåller naket.



Jerry Boman

Du kommer leva av bara helvete

0 kommentarer

Låter solens tidiga hemgång visa vägen mot mörkret. Släcker ner. Så lyser endast cdspelares röda display upp mot väggen. En klarröd strimma och svaga skuggor från lcdsiffrorna tecknar mönster. Två små röda lampor på förstärkaren mäktar inte med något alls, de blir endast svaga referenspunkter i det kompakta mörkret.
Det är mörkret, jag och de röda skuggorna.


27 minuter senare sitter jag här. Överväldigad. Musiken har slagit mig sönder och samman. En stark upplevelse. Det trycker för bröstet, mattan av enkla ljud har sådan energi. Rösten skär stål. Sådan uppgivenhet. Avgrundsdjup. Sådan ärlighet. Det är allvar nu.




Makthaverskans debutskiva är helt förtrollade. Det är en ny era av uppriktighet. I det kompakta mörkret vågar vi, du är dig själv närmast. Många har varit kallade men ingen, ingen, har ens varit i närheten av den här intensiteten. Däremot framstår många andra band just nu som känsloknarkare utan innehåll, blöjromantiker som med vackra ord gav oss bilden av kärleken.
I Makthaverskan hör jag fyra personers själar genom nio låtar. På ett sätt som jag aldrig gjort förr. Det är allvar nu.

Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.

Så skrev jag i början av juli och det gäller än. Det här är bandet som tar oss över gränsen, från lallandet, från hattarna, blåset och lekfullheten. Från euroforin, tramset och hitta-på-ledsamheten. Leken är över nu vänner. Stå upp. Du är den du är och var det meningen att du skulle ha tvångströja är det bara att bita ihop. Du styr inget. Försök inte samla poäng på falska känslor. Du är inget och allt på en gång, men bara om du är ärlig.

Makthaverskan är det viktigaste bandet i Sverige, för de berättar om kärleken på det bästa sätt jag vet. Enkelt. Det finns inga gråskalor. Det är antingen av eller på. Du måste ge för att få. Hänge dig till vad du vill, ingen bestämmer. Samtidigt kan du inget bestämma, du har ingen makt. Makten är outsourcad och du har inte tillgång till koderna.

Det kommer bli en lång resa mot gryningen. Det kommer bli mörkare. Du kommer lida. Vi kommer gråta. Men vi ska göra det med värdighet.

Life is mad
Life is sad
You love me
I don´t love you

Rakt i ansiket.

Det är lätt att få uppfattningen att skivan är misär. Men det är en kärleksskiva, en hyllning till den starkaste av krafter, den som både har makten att stärka oss och att förgöra oss totalt. Är man naken inför den makten finns inte så mycket att göra. Du kommer lida. Du kommer älska. Du kommer bli stor. Du kommer bli liten.
Framför allt kommer du leva. Du kommer leva av bara helvete.

Jerry Boman

Stråkar, spelkort och guilty pleasure

2 kommentarer

Ny vecka, nya saker.
Jag ska ta och börja med en ny ruta till höger här i bloggen: "Just nu enligt Jerry". Det blir en uppdatering om det jag lyssnar på just nu. Hoppas ni gillar det!

Så här slutade förra veckan:

Torsdag:
Hej Stockholm! spelar skivor på Nada. Eller nja, jag har börjat gå över till att spela från datorn istället. Känns så larvigt att bränna ut saker på en cd, man har ju ändå allt där i burken. Funkar bra.
Kvällen var kul, några dansade en smula och Nada har ändå sinnessjukt god risotto! Avslutade i vanlig ordning med Göteborgs symfonikernas samarbete med Håkan, den magnifika versionen av Bara dårar rusar in. Dessa stråkar!





Fredag:


Hej Stockholm! spelar skivor på Debaser Medis afterwork. Kul som FAN! Bäst under kvällen går nog Guldgossen, vi drar i väg hela två låtar med denna fantastiska artist, Gillar Gillar inte och CP-fingret. Båda gångerna stegar folk fram och frågar vad det är. Några dansar också till låtarna. Det är det bästa betyg en artist kan få! Heja Guldgossen!
Tydligen hade gästerna lika roligt som vi, egentligen skulle vi slutat spela 21 men ingen ville gå ner så det blev att spela en timme extra. Tackar!

På den lilla scenen stod Tiny Boys:



Jag säger det så här: Det kan bli något, men just nu känns det lite ofärdigt. Spretigt. Den stora behållningen är Jon på trummorna. Undergångstrummor är alltid rätt!
Jag tror det handlar om att bandet inte kändes på tå, det verkade inte viktigt. Någon solade på gitarren, någon sjöng och någon spelade bas. Inga stora grejer, bara att göra det. Jag vill se jävlarannama! På död eller på liv! För låtarna finns där!

Efter afterworken gick jag ner till stora salongen, i samma sekund gick Boris & The Jeltsins på.



Jag gillar Boris och gänget. Mycket. För varje gång jag ser dem blir de lite bättre, de slipar argumenten. Större under hållning. Den här kvällen hända något, de tog steget. Fyllade upp större, blev ett större band. Framför allt blev de en enhet, alla är med. Låtarna börja sätta sig i publiken hjärnor också, detta hjälper till. På många sätt känns deras släppkalasspelning på Strand för någon månad sedan väldigt långt borta. Nu är det absolut de större scenerna som gäller.

Boris & The Jeltsins vill säga något viktigt och de gör de med en öppenhet och ärlighet som inte många andra mäktar med. Om de inte gillar en politik så låter de personen som står bakom politiken hänga ut genom fönstret för allmän smädelse. De går inte omvägar för att berätta budskapet. Det är väldigt skönt! Elias är en självlysande stjärna, en predikant mitt uppe bland nyhetsflöden och Twitterbladder.



Framtiden kommer hålla Boris & The Jeltsins högt. För att de tog bladet från munnen.



Jag har skrivit det förr, jag gillar Florence Valentin bättre när de inte är så många på scen. Även om det är roligt och kul att se stora band så verkar de tappa fokus en smula när de är många. Några låtar verkar gå på förvånansvärt mycket rutin. Det kanske blir så efter en miljon spelningar och mycket folk. Som vanligt är det Love själv som räddar upp det hela, hans mellansnack (man känner sig som 100 år när man börjar påpeka mellansnacken…) är bra. Han utnyttjar tiden i ljuset till att framföra personliga åsikter från hjärtat.



Det är här jag tydligast ser utvecklingen, för man kan dra små halvtransparenta likhetstecken mellan Florence Valentin och Boris & The Jeltsins. Men de senare är mer barn av sin tid, de vet att rakt-på mentaliteten är viktig. Ingen orkar längre, i sorlet av uppdateringar och Google Wave floder, tänka längre. Vi vill bara ha det skrivet på näsan.
Det gäller att vara precis så rakt på sak som Love är i sina snack. Som band snurrar FV numera ofta upp sig i snygga formuleringar. Synd.

Jag längtar till nytt med FV, om de lyckas översätta Loves prat till låtar kommer de bli fantastiskt.

Det är märkligt vad tiden går fort.

Lördag:
Ingen musik alls…eller jo, jag gick förbi Pet Sounds Bar. Happy endings heter klubben och det är Pontus De Wolfe & Daniel Odelstad i båset.
Man skulle kunna kalla det för en guilty pleasure-klubb, låtarna vi gillar man ibland är för pretto för att säga att vi gillar. Mycket bra!



Och vad är grejen med kortet i taket på Pelikan?

Måndag:



Ikonen Gustav Gelin har totalt lagt beslag på måndagarna. Fint. Numera håller Lyckliga Måndagar till på Tranan. Bra musik och trevligt på alla sätt. Det blev en del allsång mot slutet!
Den 30 november spelar jag och flickan i grönt, Åsa Hjalmarsson, den bästa musiken på just Lyckliga Måndagar! Mycket roligt!

Tillsist:
Här kommer då alltså den uppdaterade listan över när man kan se mig i ett djbås:

Hej Stockholm! (Anna och Jerry)
Söndag 6 dec: Nada (vi letar julpop redan nu!)
Fredag 11 dec: Fabriken (preliminärt: Någon form av konstfest)
Lördag 19 dec: Debaser Medis Send in the clowns (Makthaverskan och Pintandwefall spelar… kommer bli en galen kväll!)
Söndag 20 dec: Nada (så mycket julpop att du smälter!)

Jerry
Måndag 30 november: Lyckliga Måndagar på Tranan med Åsa Hjalmarsson (jag tror vi kan utlova en del allsång till västkustklassiker! Gamla som nya!)

Tillsist2:
Stort tack till den vakt som eskorterade in Anna Hamilton på Debaser Medis. Hon kom med en skiva till mig och den är såklart väldigt bra! Jag har skrivit om henne tidigare så in och lyssna på Walk Of Shame!

Tillsist3:
Missa INTE You Say France & I Whistle på "Hemma hos Fanny" på Pet Sounds Bar nu på onsdag!

Jerry Boman

Makt!

0 kommentarer





Så jävla bra att alla superlativ tog slut förra gången!

Jerry Boman

MAKT!

4 kommentarer



Hugo skriker i slutet av konserten rakt ut. Som av en händelse. Självklart men med desperation. För det finns en ängslighet, att inte nå ut, att inte bli hörd, att inte bli sedd.

MAKT!

Fyra bokstäver som inte ofta sägs. För de som har den bara har den säger det aldrig och de som borde ha den måste säga till. Makthaverskan, där Hugo spelar gitarr och bas, skall ha makten. Makten över tiden du spenderar på att lyssna på bra musik.



Helgen i Stockholm börjar på Debaser Medis... tydligen är "alla" andra på Florence Valentine varför det är väldigt lite folk i lokalen. Det är både skit-samma och väldigt synd. Det sista för att de då missar Boris och The Jeltsins. För det är ju så att de är de nya Florence. Det är samma känsla som FV i början, innan känslan tog slut och hitte-på-politiken tog över. (det där bygger jag på att Love Antell, som då skall vara väldigt politisk, i en radiointervju inte hade något svar på den enkla frågan om vad han skulle göra om han fick bestämma över världen en dag. Han fick ändå flera minuters betänketid.) Ja, men nu tappade jag tråden,Boris och The Jeltsins är politik ändå, men mer den personliga politiken, den som gör upp med sig själv. Och de har energi som trots den stillastående publiken skvätter.

Jag blir pigg av Boris och The Jeltsins, för de är den finaste mixen av Håkan H, Olle L och skitiga bambabord. De är killen som står upp, kastar knäckemackan med smöret neråt och börjar gå. Slutar inte förrän hela skolan gått med i tåget. De är råttfångaren vi följer. Skillnaden är att det här gänget har ärliga avsikter.

På fredag spelar de på Pustervik, gå dit och älska långfredagen, dansdagen!



Sen var det Franke... Jag såg dem på Storan och först slirade de sig igenom tre låtar, påtagligt nervösa och med dåligt ljud. Men den gången tog det sig. Tyvärr händer inte samma nu. Kanske är det så enkelt att pressen är för stor. Jag förstår inte vad som händer, Franke är ju fantastiska på skivan, den som växt hos mig och tagit storslagna proportioner, men det vill sig liksom inte.

Ner på golvet Franke!. Träng ihop er, var den gemensamma knutna näve ni faktiskt är. Måla världen i svart och låt murbruket spricka. Jag kommer inte överge er.



Lördag och tunnelbanan tar mig till okända marker, Sjöhästen och Klubb King Kong. Bra ställe, dock världen dyraste jordnötter. Men det spelar mindre roll, jag är där för framtiden kommer på besök. Framtiden stavas och låter Makthaverskan... Okej Okej nu kommer vissa vissla och bua, de kommer flagga med BD fanan och hela jävla GBG truddelutterna. Jag låter er hållas, den här gången också. För i sångerskan Maja har Makthaverskan hela världen i sin hand. Hon är den mest desperata, ylande och rakt-på-sak personen du kommer höra det här decenniet.

Som om det nu inte var nog med att jag är där, de hör bön och börjar med att slänga min favoritlåt rakt i ansiktet: German Boy...



Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.

Om ni vill kan ni rita en fyrkant runt den meningen. Jag skall försöka förklara.
Det är kris i landet, det gör ont att läsa om vardagen. Unga, gamla och alla däremellan får slag på slag. Folk mister jobbet, de förlorar sina sparpengar, själens sol verkar ha tagit semester för gott.
Makthaverskan fångar kirurgkänsligt tidens anda. Hela luften dryper av cynism och tångstankar. Majas röst säger precis det vi alla tycker, det är ett helvete just nu. Makthaverskan ger oss inte en flykt bort. De knuffar oss rakt in i draken gap. Tuggar sönder vårt hopp om att det går över, sliter bort plåstret utan förvarning, fyller glaset med vinäger. Makthaverskan är hela landets glasbit i naivitetens kyckling. Vi får vad vi förtjänar för att vi gått runt i lyckorus allt för länge. Klipp ut, knyt handen i fickan och försök inte härda ut. Det kommer bli värre.

Makthaverskan är just nu det viktigaste bandet i Sverige.

MAKT!

Makthaverskan spelar på Diamond Dogs på söndag... Du vet vad du skall göra. På allvar.

Tillsist:
Eterlysning! Det har bandet spelade i tunnelbanan i lördags natt, vid Slussen...



Vet du vad de heter? Hör av dig!
Skönt tilltag! Jag skulle fråga vilka de var men så kom den där underjordsvagnen och jag missade tillfället.

Jerry Boman

Ligg med micen.

2 kommentarer



Här kommer saltet, var har du såret?
Ska du spela soul så måste du ligga med micen. Alltså, verkligen. Du måste ragga upp den på det fulaste sätt och sedan ligga med den. Annars blir det ingen soul. För soul är allvar. Det är insidan på utsidan, det är sex och det är svett. En urkraft när den är bra, skriket du inte kan vara utan. Soul är publiken och bandet som en enda organism. Ett brev direkt från hjärtat, skrivet av någon som inte kan skriva men som får fram saker ändå. Soul är att ligga med micen.

The Tracks ligger inte med micen. De kysser den knappt. The Tracks soulförsök kan närmast beskrivas som buskissex, alltså helt på den andra planhalvan mot sexigt sex. Så, vad händer då den här vårkvällen på Kontiki, när The Tracks står på scen? Det händer ingenting. Inget rör sig, inte en flämtning, inte ett ljud. Det är som lokalen vore tyst, tom och avsläppt långt ute i skogen. Det är ändå ett band som står på scen, inklädda vita skjortor med svarta slipsar. Och så sjunger de om hur kvinnan skall låta mannen få vara "sig själv" ibland.

Förlåt, hallå? The Tracks är en enda stor fördomsmaskin om vad som är soul. Det är inte ens stolpe ut. Lite tisslande och tasslande om romantikern i dem.
Om The Tracks överhuvudtaget skall beröra någon på riktigt så måste de tänka om. Helt. Försök inte bli era idoler. Bli nya istället. Jag tror att ni för ert eget bästa skulle satsa på något helt annat, en helt annan musikstil.

Ja, jag tänkte ju gått på Loney, Dear men hör och häpna: Det var slutsålt! Alltså, det vara bara förköpta biljetter. Har aldrig varit med om att det hänt en vardag på Pustervik. Jag var där en stund innan men det hjälpte inte. Men det är ju fantastiskt roligt för bandet och alla andra inblandade!
Tråkigt för mig, jag gillar Emil. Som man kan läsa här.



Tillsist:
Makthaverskan i Stockholm på lördag! Och så kanske Franke i morgon i samma stad.

Jerry Boman