Likheter och olikheter.

Ibland tar slumpen över och styr mig rätt.
Igår var en sådan magisk natt.
Nya varma skor och vinterns första kalla, klara natt.
Var på väg till The Legends men av olika anledningar (för tråkiga för att ta upp här) så blev det Pustervik istället.
Det som sedan hände kan beskrivas som känslan när du möter någon som du inte träffat förr men allt stämmer från början.
Nyförälskelsens första ljuva sekunder.
De få minuter då du känner dig odödlig och morgondagen inte finns.
Stunden när alla är ett.

Loney, Dear är Emil Svanängens enmansband. Han är från Jönköping (tack till Christofer för den nya uppgiften...jag fick för mig att Emil var från Bromma..) och med sig på scen har han en hel bunt med folk. När han spelar in skivor är han ensam.
Det blir såklart att man tänker på David & the Citizens. Inte bara när det gäller musiken, det är stundtals glatt och klappvänligt, utan även de fysika personerna på scen. Killen som spelar trumpet är väldigt lik D&TCs Conny Fridh. På vänster sida om Emil hittar vi vidare den enda kvinnan på scen, som då såklart är lik David Fridlunds Sara Culler. Hon till och med låter som Sara ibland.


"Motsatts-principen" häver sig fram och det är i de lite mer lugna låtarna som man verkligen hittar Loney, Dear.
I en av dem börjar jag sväva. Redan under låtens första sekunder. Jag känner inte golvet mer, väggarna försvinner. Hela den kalla, klara Göteborgs himmelen uppslukar mig och jag blir ett med stjärnorna.

Nammmanamma nammanamma.

Det är den vackraste sång jag hört.
En vaggvisa för vuxna betongsjälar.
En tröst för alla som missat vagnen hem.
För alla som får gå själva på bio.
Sången som en flicka på Hisingen skulle behöva höra just nu.

Nammmanamma nammanamma.

"Ignorant boy, beautiful girl" är slutet på Armageddon , scenen när Liv Tylers rollfigur "Grace Stamper" tar farväl av sin far "Harry S Stamper" (Bruce Willis). Jag brukar gråta då.
Jag grät igår med under "Ignorant boy, beautiful girl".
För jag vet att jag måste ta farväl av den stunden. Allt annat kommer annars att upphöra, jag kommer inte att få ro. Jag måste släppa den låten.
Men det går inte.
Nammmanamma nammanamma.
Inget kommer mer att bli sig likt.


På vägen hem mot berget kommer det obligatoriska nattstoppet Creperiet.
Alla tomma magars Messias.
Den här kvällen händer något helt makalöst, den lille mannen i den lilla creps lådan börjar prata med mig. Han frågar om jag känner till någon bra gymnasieskola i Göteborg.
Det hela är till en början helt surrealistiskt men sansar sig snart när han förklarar att en släktings dotter skall börja gymnasiet och att han bara kolla lite vilka som är bra. Resultatet skriver han ner på en servett. Fredag kväll runt två står det ungefär sex, sju olika förslag på den lilla servetten.
Eftersom jag inte gått på gymnasiet i Göteborg kan jag inte lägga någon trovärdig röst. Han får nöja sig med att jag blir glad för hanns goda crepps.
Som vanligt.
Det mesta är sig likt även magiska nätter.

Jerry Boman