Visar inlägg med etikett Cobra Charlie. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cobra Charlie. Visa alla inlägg

In i evigheten.

1 kommentarer



Wish Club har blivit bättre, två gånger har jag varit där nu och båda gångerna har det varit bra. Borta är mellanspelet med R´n´b skiten och inne är sköna klubbar med häng. Att stället gick från härligt ruff till härligt mys är trevligt. Fortsätt så tack.
På onsdagar är det Best Wishes som stapar intima spelningar på varandra hela hösten.
Fortsätt så tack.



Nicolai Dunger vågar. Han vågar vara pretentiös, han vågar sjunga som ett barn och han vågar spela lite i den bemärkelsen att han inte spelar mer än det behövs.
Sammantaget blir den här kvällen helt magisk, det är svart med hopp. Dunger leder oss tryggt fram, på engelska och svenska, mot nya krypin i hjärtat. Ett hjärta som slår sakta och displayen visar knappt på aktivitet. Det är varmt, de bruna gardinerna är fördragna och utanför pågår livet. Här inne ligger jag med EKG maskinen till sällskap.

Han förflyttade mig till en trästuga, med figurklippta buskar och slängda cyklar. Naturligt ruffiga klinkers, någon har glömt vattenspridaren på och allt detta badar i orange eftermiddagssol. Det är en jordbrun stuga, liggande träpanel och liten veranda på framsidan. Snickarglädje. En hammock med slitna storblommiga dynor som är sura efter sommarens sista regn står och rostar. Åskan ligger i luften och världen väntar med spänning...

Den gröna linjen på displayen hoppar till ibland, jag blir lika glad varje gång. Det betyder att jag lever. Ut genom väggarna strömmar röster, mjuka röster som tar tag. Små toner omväxlade från en gitarr eller charmigt smått ostämt piano.
Värmeljuset på den simpla perstopsplattan med fyra ben flämtar, har svårt att få syre. Hela rummet, med sina tunga ljusbruna väggar, är standby. Tar satts och väntar på explosionen.

Det fina med Nicolai är att den där explosionen aldrig kommer. Han håller oss på tå, spänt lyssnade, som om det hela vore på liv och död. Han för in allvaret i musiken, allt står och faller med nästa sång, nästa ton i nästa sekund. Balanserar vackert mellan stort i det lilla och litet i det stora.



Liggandes där i sängen, under mysvarma lakan, trivs jag. Jag finns bara här och nu, så länge strecket hoppar till ibland. Spänningen i att inte riktigt veta om hoppet kommer är meningen med livet. Dunger visar att det går att överraska i de mest självklara arrangemang. Spänningen, och den oändliga storheten, ligger i att man inte riktigt vet vad som kommer...eller om det kommer något överhuvudtaget.

Så plötsligt river någon täcket från mig, häller is i sängen och gapar på finlandsvenska.
En överförfriskad herre med halsduk och solbrillor börjar klaga på Dungers musik. Den i övrigt knäpptysta baren håller andan. Efter att mannen gapat för tredje gången får Nicolai nog, han slutar spela och säger till mannen att hålla käften. Mannen i solbrillorna fortsätter gapa.
Då stegar Nicolai fram till honom och ber snubben att gå. Han får hjälp av några vakter och till ljudet av våra applåder åker snubben ut, samtidigt som Nicolai än en gång tar plats vid pianot.
Så bra gjort! Den där snubben förstörde för alla andra och att Dunger slängde ut honom var det bästa för alla. Tack!



Innan Dunger spelade oss in i evigheten satte sig Pauline Nilsson på scen. Med den enkel gitarr och väldigt egen vacker röst är hon den perfekta uppvärmningen. Det är nästan så man tycker det är synd om henne eftersom hon får spela samma kväll som Nicolai. Fast hon gör det väldigt väldigt bra. Även här tystnar rummet, det är rösten som gör det. Den är viktig.
Lyssna på Southern Boy och låt solen gå ner en sista gång. Låt bussarna åka utan dig, missa alla tåg som går och släpp ut luften i cykeldäcken. Stå bara där rakt upp och ner. Förundras över ensamheten, känn doften av ensamhet. Men känn också den konstiga känslan över att inget är bättre än ett minne.
Lyssna också på My Home Is The Sea, Citylights...lyssna på varenda låt för det här är väldigt bra vänner! Pauline skriver angelägna sånger.
Om jag inte haft Dunger i huvudet hade jag möjligtvis svimmat.

Tillsist:


Hey hey HEY!
Palpitation!
Jeeeeaisussss så bra!!!
Just nu kan jag inte sluta lyssna på Norway Disapper.
Detta blås! Denna sång! Detta allt!

Tillsist2:
Okej, nu är det så mycket att välja på att jag spricker:

Torsdag:

Kusowsky på Club Zebra (Pustervik) "Vissellåten" är stor!

Fredag:

Den stora Sömnen på Klubb Perfekt (Henriksberg) Premiär och poppunk på svenska.

Cobra Charlie på Pustervik. Navid Modiri, nu med mer mörker och skräck.

Lördag:

Fine Arts Showcase
på Klubb Populär. (Storan) Gustav har gjort Rough Bunnies låtar ännu bättre! Det kan bli styrdans...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Musik till kamp.

4 kommentarer



Precis som resten av Göteborg satt jag igår och kollade på på Peter Birros tvserie "Upp till Kamp". Första intrycket är bra bra bra, även om Birro som vanligt gör rätt platta kvinnoporträtt. Sen var det ju roligt att man såg sitt hem på tv...
Nu innehöll serien rätt mycket musik och då blir det hela lite roligare. I slutet spelade det för serien skapade bandet Tommy & The Heartbreakers en låt som hette "Stay with me forever"...och det var där jag studsade till!

Man läste ju innan serien började att musiken var skriven av TSOOL gubben Mattias Bjärred (som också spelar i serien) och i slutet av avsnittet stod det att låten framförts av Tommy & The Heartbreakers...det som fick mig att hoppa till var ju att det var en låt av Hip Whips!

En snabb koll med skivbolaget som ger ut seriens dubbelcd soundtrack (kommer ut i slutet av september) bekräftade mina misstankar, det ÄR en Hip Whips låt! Bjärred gillade låten och har bara omarrat den lite. DET är ju väldigt kul!

Varför är detta nu så jäkla kul undrar ni, och vilka är Hip Whips?

Hip Whips från Stockholm har släppt två skivor, en 2003 och en 2005. Musiken är känslodriven med mjuktdistad Hammond, ibland galet ös och ibland svepande in "i hjärtat" ballader. Just låten "Stay With Me Forewer" hittar du på det första albumet, det vita.
Bandet beskrev att det tog dem över 15 år att hitta sitt "sound" och det var det som gjort dem så samspelta. Och att de ville göra musik som berörde precis som på 60-talet. Äkta känslor.
Att nu en av deras låtar hittat in i en tvserie om just 60-talet är ju inte mer än rätt!

Jag tycker det här en väldigt rolig historia, när skivan/skivorna kom spelade Hip Whips lite här och där men det blev inget större väsen. Jag försökte i vanlig ordning tjata om bandet, för jag tyckte ju de var så bra. Efter andra skivan verkar bandet så sakta mixats bort från verkligheten.
Jag hoppas att fler nu hittar det här bandet, hittar skivorna och älskar musiken.

Eftersom allt finns på nätet så har någon lagt upp ett klipp där Hip Whips spelar just "Stay With Me Forewer"...


Kom inte och säg att du inte påverkas av den låten!

UPPDATERAT:
Jag var bara tvungen att uppdatera för det ramlade över mig:
Lyssna på Elenettes "Att Göra En Hit" och skratta hela året ut! Så sjukt roligt!
Sen kan du ju lyssna på något fint: Oh no Miriam.


Tillsist:
Nu kan du läsa Musik Enligt Jerry i mobilen! Klicka här så förklarar jag hur du gör...

Tillsist2:
Nu hände det ytterligare en sak på fredag (kolla förra inlägget):
Navid Modiri lär ju inte ha många sovmorgnar eller lediga stunder för nu kommer hans nya projekt Cobra Charlies skiva. Det hela firas på Pustervik... på just fredag. Varför händer allt på samma natt?
Men: Gå till Pustervik på fredag och lyssna framför allt på den utsökta samplingen av Detektivbyråns E18.
Snyggt, Scary och på Svenska.

Tillsist3:

Roligt på Konstmuseets toaletter.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Undone disco.

3 kommentarer



Det här blir ett kort och "rakt på sak" inlägg:

Nej, jag orkade inte stanna kvar för att se på Almedal. Jag var inte på humör, inget ont om alla er snälla som skall prata men när någon spelar Roxettes "Look Sharp" och alla dansar...då är min gräns passerad. När sedan samma gäng har allsångs-skrik-festival till Ted Gärdestad snackar vi redan långt borta.

Jag fick se Kristian Anttila och det räddade mycket. För en stund blev jag glad igen. Antttila ger en kort men verkligen intensiv spelning. Börjar men den låt jag gillar bäst: "Ingenting, ingenting...Ingenting!!!".
Inte mycket att säga om det hela, lika snabbt över som det började...

Sen startade allsången igen, faktiskt till en förbannat bra låt denna gång: Broder Daniels Shoreline. Fast jag börjar tröttna på den...

Kalla mig bitter, kalla mig dum, kalla mig skum...Men jag kommer aldrig bli glad till "Look Sharp". Är alldeles för onostalgisk.

Tillsist:
torsdag eller liknande försöker jag igen. Kanske fredag. Lördag blir det iallafall Huskvarna Folkets Park.

Tillsist2:
Jag har börjat på nytt jobb. Eller ja, det är samma ägare som till mitt nuvarande jobb och det är bara under sommaren. Kanske blir det längre.
Det hela innebär att det jag hittills gjort här på bloggen på min fritid kommer jag nu göra på arbetstid. För dig innebär det att du kommer att få läsa ännu mer om ny musik i Göteborg! Mer intervjuer, mer konserter och mer tips.
Precis som vanligt fast ännu mer.
Den goda smaken tar jag såklart med mig.

Kommer bli en intressant sommar vänner.
Jag förklarar mer senare.

Jerry Boman