Visar inlägg med etikett Almedal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Almedal. Visa alla inlägg

Avståndet mellan 031 och 08

3 kommentarer

Musiker som inte är från Stockholm pratar om den. Stockholmskorridoren. Det avstånd som uppstår mellan första publikraden och andra när ett band som inte är superkänt spelar i huvudstaden. Jag vet inte vad det beror på, men folk här gillar mest att på avstånd se bandet, lite lagom avmätt. Som om de redan sett allt.
De är en trist utveckling. Släpp stolpen tack. För vet ni vad, om vi alla står där fram så blir bandet bättre, alla gillar uppmärksamheten. Du behöver inte dansa. Så, inför skatt på Stockholmskorridoren!





Almedal är hjältar i Göteborg. Hela vägen från första skivan våren 2006 har de varit älskade av många. En spelning med Almedal i Göteborg brukar sluta med dans på scen, dans på golv och dans i tak.
Inget av detta händer när de nu spelar i Stockholm på klubben Falling & Laughing, ett släppkalas för nya skivan (3 februari). Inget händer. Och då blir det som det blir, Adam kämpar som bara den i de första låtarna men sedan inser han nog att det aldrig kommer funka. Det blir ingen jättedans. För första gången gillar jag inte att bo i Stockholm. De blev med ens stelt, ogästvänligt och insnöat.
För det kan väl inte vara så att det är sådan skillnad på Göteborgare och Stockholmare? Det vore ju rent förskräckligt om det var så. Stackars band från resten av landet, och stackars alla 08-or som missar så mycket bra musik. Jag vill inte att det ska bli så. Nästa gång bjuder ni fan till!

>
Bilden blir bättre snart, Youtube är lite trötta idag...


Almedal gör annars en bra spelning, inte deras bästa, men nya låtarna är riktigt bra. Det är ett nytt Almedal vi hör, texterna är bättre än någonsin och gitarrmelodierna upplyftande. Men det är inte en rättvis bild som visas den här lördagen på Debaser. Inte på långa vägar. Och det är publikens fel. Punkt.


Band två var Trummor & Orgel… Jag lämnar dem där. Kolla bara på bilden nedan:



Nu kommer väl alla säga att jag inte fattat ett skit, hur det är meningen att det skall låta gammalt. Jag säger så här:

Först var det Hansson & Karlsson som spelade den här formen av psykadelisk jazzrock på 60-talet. 2001 tog Sagor & Swing upp tråden, de köpte till och med Hansson:s gamla orgel. Det blev väl ingen jättegrej av det hela. Enligt mig gjorde de några riktigt bra spelningar på Emmaboda. Men det verkade som de flesta inte brydde sig.
När sedan Trummor & Orgel 2003 började sitt projekt, med i typ samma musik, blev de plötsligt väldigt uppmärksammade. Förklaringen var enkel, de hängde med Ebbot. Ja, och Ebbot är alltid Ebbot, så plötsligt började alla snacka.
Ni förstår vad jag vill komma till, det är trist att allt handlar om kontakter…

Trummor & Orgel gästades den här kvällen av Magnus Carlson. Så nu kommer snacket att fortsätta, Magnus Carlson är ju ändå Magnus Carlson.

Det riktigt roliga i den här historien är att Sagor & Swing också brukade ha en gästartist. Hans namn var Bo Hansson. Ja, precis DEN Hansson.

Jerry Boman

Diverse händelser

4 kommentarer



Ja, jo jag var ju som ni ser på Popadelica och det fanns en del saker som fastnade mer än andra.



Le Galaxie
Irland är ju ändå pubbandens heliga land, de där ölkära banden som vet hur man får igång ett stomp. Därför är det nu helt logiskt att den bästa elektroniska popen kommer från Dublin. Le Galaxie är din dansdröm, eurodico smockar rakt in i väggen med distade gitarrer och levande hårdslåend trummis. Lilla Rotundan gungar, det är dancemayhem! Lekfullt och uppkäftigt kastar irländarna en blandning av analogsynthar och uppklippt pixelpop rakt mot oss. Faktiskt, golvet går i självsväng och armen åker i luften. Viken resa!
Det är bandets första spelning i Sverige, men redan nu är vi många frälsta. Mot slutet kommer en av bandets polare upp på scen, en underbar snubbe som skapar än mer stämning med hemmagjord dans! Underbart! Tänk Bez direkt från puben!
Det sista som händer är att killen på bas kastar sig ut i publiken och blir runt buren i flera flera minuter innan nästan hela publiken bär ut honom och konserten är över. Det var sektvarning och jag gillar det! Le Galaxie är Gud!



Movits
Än mer dans, riktig dans, blir det till bandet som mycket snyggt blandar jazz, Ratpack estetik, storbandsfyrverkerier och ordflätor. Om du lyckas lyssna på det här mer än 20 sekunder och inte börja svänga på benen finns du inte!
Movits är spring, full fart rakt ner på stan och över torgen. Spring. Spring. Sanna aldrig upp. Det är Sinatra på fel hastighet, swingkids i ultrarapid. Las Vegas nere på gatan!



Babian

Shit vad jag ler till det här! Babian har hela världens självförtroende och nog fan finns det fog. Det låter likt fyra killar möts på Möllan, delat en hink öl och startat band. Pang på bara, men känsla för oneliners. Det är är smartare är det där andra djurbandet från Skåne som låter lite likt, och den stora viktiga skillnaden är att hos Babian hittar man mörker. Mitt i alla roliga miner finns det ensamhet och utanförskrap. Lyssna på "Jag exploderar om du säger nej", den bästa låten om sexuellfrustration sedan "Ska vi plocka körsbär i min trädgård"!







Sen var ju Järvinen bra (det är inte många som kan fånga en halvloj sporthall kvart över tre en solig eftermiddag), och Hajen (som spelar dragspel väldigt vackert). Och Au Revoir Simone (som i de nya låtarna är betydligt hårdare, mer parkeringshus än sommaräng).

Popadelica är överlag en väldigt fin liten festival, stort plus att de serverade Tzay! Världsklass!



Hemma igen och Kontikis 2-års jubileum, glest med folk men Dapony Bros gör en unik spelning. Även med bara halva bandet på plats visar de hur man med humor och oblyg spelglädje fångar en liten och tvekade publik. Fortfarande håller de numera rätt gamla låtarna, för det är hela tiden in progress, alltid något nytt. Och Vanilla Ice-covern "Ice Ice Baby" är bara så fel att den blir rätt!
Men det viktiga är att Dapony tar sig an varje situation som om jorden går under i morgon, de är underhållarna. Detta gör de utan att fjanta bort sig, de håller hög höjd.
Nu väntar jag spänt på nya videon, det kan vara så att en kändis är med i den...



Ny kväll, nytt jubileum. Svanen fyllde tre år och på scen ramlade Almedal in. Almedal gör mig solskensglad varje gång. Med nya låtar på fickan tar de mig tillbaka flera år i tiden. Almedal har nämligen gjort en låt som heter "Picassoparken". Säger kanske inte gemene man så där hemskt mycket men just den parken ligger i min födelsestad Halmstad. Men det är inte av nostalgiska skäl jag gillar låten, utan för att Adam liksom jag har en törn i sidan av den där stan.Vi har förmodligen helt olika anledningar till varför vi inte gillar västkustenspärla, men jag känner mig mindre ensam med den där låten på agendan.
I vanlig ordning brakar stället fullständigt när raderna "Stod på Almedal och hoppade på en spårvagn. Tänkte ta mig uppåt. Hamnade på Valand Sprang i dina fotspår med hundarna på Vasagatan" kommer. Hela tiden en allt igenom fantastisk låt, som jag förmodligen kommer tvinga personalen på ålderdomshemmet att spela någon gång i framtiden.
Sista spelningen med Almedal för Emil, han verkar ha något nytt på gång som han hotade med. Alltså, han sa något om att man måste gilla det...

När jag skriver det här sitter jag på en buss till Stockholm.Väljer mellan två ställen på S att gå ut på ikväll... Svårt val!

Tillsist:
En liten intervju med Hajen från Popadelica är på väg upp...

Jerry Boman

Jo, men jag står för det!

4 kommentarer




Okej, det var ytterligare ett band från samma gäng. Nu kommer kommentarerna hagla om att samma lilla klick styr allt, om att några få gubbs har hand om alla musik i Göteborg och att vi som bor här gillar dem bara för det. Men vad skall vi göra? Det där gänget snurrar på så fort och utvecklas till höger och vänster, så jag tänker skriva att det var bra. Hata mig om ni vill, kalla mig gbgpatriot om ni vill. De rör sig ni står still… (ja, förlåt för den parafrasen)


Utah Rangers har gått från monotomi till dans. Tokdans. Eller dansen har alltid funnits där, men nu tar den över allt. Det är både bra och… nä dåligt är det inte, det är bara en förändrig. Bra och förändring. Två goda ting.

De riktiga trummorna är borta sedan länge, nu är det snabbfotade maskiner och maskiner som gör rundatoner, men som låter pixlat. Det låter som ett skämt, och kanske är det just så. UR lever på kanten, det kunde bli buskis men blir inte alls det. Ett band att ta lika mycket på allvar som på skoj. Egentligen borde man ta alla band så, det är ju bara underhållning vi bjuds på.



Det är hur som helt en massa fin energi som når mig, även om de har en hög bra nya låtar så går det inte att komma undan ”You and me in a rented car, two small bags and a plastic gutiar”. Mest hopp då.

Precis som titeln på den sången är lång är de flesta texterna, eller de är långa sjock med många ord utan komma. Orden hopar sig och trängs fram, det blir effekten av att trycka ihop luft genom en tratt, en jävla fart helt enkelt. Man klappar gärna med vänner!



Little man tate är alla brittiska klyshor du kan komma på. Jag tror jag hör inte mer än tre låtar introduceras med ”ja, den här låten handlar om när jag träffade en tjej men hon hade redan en pojkvän så…ja”. Här är bandet som verkligen inte hört Glasvegas och den nya engelska musiken. Little man tate lever kvar i går och i förgår… Riktigt hitigt men bedövande tråkigt och gjort. Mitt sällskap kommer fram till att det enda bra med bandet, enligt dem, är att trummisen är någotlunda liggbar.


Tillsist:

På fredag är det släppkalas för Samtidigt Som på Sticky, du går dit! Punkt! Årets skiva!

Lite SS-Nytt: Bas-Erik har opererat handen och ser ut som en cyborg, därför går Powerblade-Alex in på bas och Bas-Erik skall spela synth på fredag… Kan bli nått det!


Tillsist2:

Lyssna på Jonathan Johanssons nya skiva här! Och vänta tills den 19 mars då det smäller på Svanen! 2000-talets riktiga Eldkvarn är här!


Tillsist3:

Imorgon tisdag fyller Almedal-Adam 17 år. Eller nått.


Tillsist4:

Mycket kommentarer på det här inlägget. Vad tycker du?


Jerry Boman


På svenska är allt möjligt

1 kommentarer



Då och då hittar man låtar så självklara. Melodier som borde varit hittade för hundra år sedan, texter som andra borde kommit på redan under kritaperioden. Ja, ni fattar, allt bara sitter och man får en go känsla i magen.
Fantasikrigs låt ”Lovisa och David” är en sådan låt. Inte helt uppenbar, men ändå så jävlar. En briljant text, en uppgörelse mot borgliga skitnödiga människor. Ord som berättar saker vi egentligen vet men är för fega för att säga. Hur Lovisa och David är sååååå speciella, hur de skiljer sig från aaaaalla andra. Det skulle kunna handla om randompar i Majorna, med krukor på balkongen, med härliga secondhandsoffor, färgglada tapeter och med ett sunt förhållande till grannarna. De där personerna som mer än gärna hjälper till att fixa gårdsfester, som hackar bland buskarna och är så där överavslappnade.



Fantasikrig har mer än så, de har sagor på lager om världen i det lilla. Om saker som är överviktiga men ändå helt tomma. Man börjar fundera. Lägger vi ner tid på helt fel saker? Är det viktigt det som händer längre bort än hallen? Bör vi springa benen efter oss för senaste nytt från vida världen? Eller skall vi strunta i allt? Eller…

De fria tankarna ramas in av återhållsam handklappsvänlig musik. Mjukt. Här står inte spralligheten i centrum, det är småsmällare i varje låt som för den framåt. Men som vanligt är det den som skriker minst så får mest uppmärksamhet nuförtiden. Det händer här. Vi står stilla och lyssnar. Noga noga. Det känns bra, för precis som Elenette är det väldigt viktigt. Men kanske helt oviktigt. Eller viktigt. Eller…

Efter att ha hört Fantasikrig vill jag logga ur, koppla bort Internet, stänga ner tvkanaler och bara glida ut i skogen. Riktigt noga spana in en singel och sedan berätta vad den hade för sig inom ramen för novellformen. Kanske skriva ett lexikon om formen på snö. Eller…

Tillsist:
Legendarisk afton på lördag i Stockholm! They Live By Night gör sin första publika, riktiga spelning på flera år (ja, jag vet att de både spelat i Radio Sjuhärad härom veckan och har släppkalas på Spy Bar på torsdag men nu menar jag en spelning för oss vanliga dödliga. Konserter för 60+are som lyssnar på radio och konserter för creddstövlar räknas inte).
Till detta kommer då… håll i dig: Nordpolen och Parken! Ja men du ser, vilken snorbra kväll det kommer bli! Huvuden skall rulla från Stockholm till Göteborg! Jag är där! Allt sker på Debaser Medis och Send in the clowns håller i det hela och de firar två år… Alltså det är bara för mycket! Jag skall röva bort mitt medvetande!

Tillsist2:
För er som bor i Västerås: Vargpakten spelar på fredag. Tillsammans med Almedal och CK. Härligt att bo i Västerås. CK skall tydligen spela in någon video så om du skall dit se till å kamma dig.

Jerry Boman

Nätter och dagar i Rådanefors.

2 kommentarer



Det var under söndagens första timmar som det slog mig. Det är vackert här, mitt i den Dalsländska naturen, långt från mobiltäckning och spårvagnsgnissel. Far far away från Andra lång, långt från Järntorget och väldigt långt från bankomater.

Den knakande skogen regerar.

Inget virvlande hav, inga asfaltsmattor, inga försäljare med blåsning i blick. Bara stillhet och den knakande skogen. Bra natten och jag.
Satte mig ner och lät mörkret fylla mig. Stjärnorna var extra många över Rådanefors i helgen och likt ett fyrverkeri där någon tryckt på pause mitt i crescendot stod allt stilla. En visuell peak som stoppat upp. Glödande klot på håll som ändå nådde hela vägen fram.
Natthimelen var oändligare och svartare än normal. Nära och långt borta precis samtidigt.

Och den knakande skogen.

Fan, det är grymma saker man får vara med om tack vare två fina människor med en dröm.

Christian och Johan. Jag vet egentligen inte hur jag skall säga det här men det ni gör i Rådanfors en gång om året är väldigt väldigt vackert. Ni ordnar en festival, eller snarare en fest med band, och ni gör det med brakförlust. Pengar kommer rulla från Stockholm till Göteborg. Jag känner inte till hur ni får det att gå ihop, det kan det omöjligt göra, och det är väldigt stort. Ni två, Christian och Johan, är ett föredöme. Bjuder på er själva och öppnar plånboken. Helt osjälviskt. Jag hoppas nästa generation som växer upp kommer fixa lika generösa fester/festivaler. Jag känner mig utvald som får vara med om sånna saker.

Här vill jag också sända lite kärlek till alla band som var med, underbar inställning, vissa körde inför endast 10 personer. I en sportstuga i Rådanefors. Jag såg inget band som hade sura miner för det. Alla körde för fullt. Stort och vackert. Tack.

Jag såg några band också. Det som gjorde stora intryck var följande:



David Urwitz
Det finns en möjlighet att det kan ha varit det bästa jag sett!
Om vi tar det från början, bara faktumet att David Urwitz skulle spela på Kräftskivefestivalen var lite för mycket att ta in. Här skulle en av de stora spela på den lilla lilla festen.
Nu sitter du där och lyssnar på Davids Myspace och så undrar du om jag blivigt spritt språngade. Men då kan jag säga, nä det har jag inte. För David live är inte David inspelad. En digital fil, även om han är oändligt bra redan där, gör inte Urwitz rättvisa. När den numera Masthuggspojken går upp på scen ser han… rädd ut. Det är en märklig syn.

Sen börjar det.

Skall jag beskriva det som sker så måste jag förklara vem David är på scen. Han är Mauro Scocco och Håkan Hellström i ett. Det tänkvärda och explosion i samma veva. Skjut ett skott på en gasflaska och innehållet läcker ut. För att få effekt behöver du en gnista. David skjuter på den där flaskan och vi håller upp tändstickor. Tillsammans smäller vi högre och elden är överallt.

Rådanefors exploderade i fredags! David berättar sina historier uppbackad av ett band som aldrig slutar le inför publikens ovationer. Rådanefors som vi känner det finns inte mer, det är blåst åt helvete av en man som berättar historier bara för mig. Och dig. Och du där också. För vi älskar Urwtiz och han älskar tillbaka. Taggar upp ännu ett snäpp. Det blir extranummer på extranummer. Ingen vill nog att det här skall ta slut. Jag kan tänka mig att glida runt i ett pannband som det står ”David Urwitz” på resten av året just nu!

Urwitz i Rådanefors är det bästa jag har sett. Jag kom på det nu! Fan, David du slog Håkans mastodontspelning i Lisebergshallen! Du slog ner Hellström från första platsen på listan ”Jerrys bästa konsert minnen”. Det är inte mängden folk som gör det utan känslan. Ta till exempel ”En eftermiddag”, en låt som redan idag är en klassiker. En berättelse slingar sig runt mig, jag hoppar upp och ner samtidigt som jag gråter. Som att ens älskade var en kungsboa som kramar ihjäl dig. Du är glad samtidigt som du vet att du skall dö.Ett lyckligt olyckligt slut.

Tillbaka till det där tråkiga med liknelser, Mauro och Håkan. Liknelsen haltar, för den förste känns ändlöst trött och den siste dyslektisk just nu. David är större. Mer komplex. Mer i nuet.

Och han spelade i en röd liten stuga, bland försurningsvissna granar, vattensjuka fotbollsplaner och kolsvarta ugglor i Dalsland. Och kanske 30 människor som älskar mannen i kavaj.
Än sker mirakel ta mig fan.



Shiloh
Jag hade på känn att det kunde bli bra, för trots att jag gillar det jag hör har jag lyckats missa ett av Göteborgs största band. Största i den meningen att de har höga mål, det hörs i musiken. De flesta band hade nog nöjt sig med hälfen. De siktar in sig på att bli så bra att ingen kan säga till dem vad de skall göra. Shiloh vill undanröja alla som tvivlat på att deras dröm skall slå in.
Under året har de spelat på både Hultsfred och Arvika, nu sitter de där i stugan mellan pärlsponten och discokulan.

Jag faller ihop! Varenda låt är julklappsutdelningskänsla, ljuset skiner genom pappret, jag vill upptäcka allt som finns att upptäcka!.Gräver sig in i mig, lägger sig mjuk tillrätta, tar över hela tanken. Shiloh är en Lonely Planet för mitt hjärta, en vägbeskivning till det där mjuka som jag ibland glömmer att jag har.



Om jag kisar ser jag Shiloh framför en enorm publikmassa, uppsträckta armar och kärlek i luften. Jag ser blöta kinder, små lappar som kastas upp på scen. Varje med handskrivna kärleksord, varje liten lapp med publikens innersta tankar. Shiloh kommer få hundratusentals lappar om de fortsätter så här…

Jag gillar mest låten Why do years go by. En låt som kommer förändra människors liv. Linus Hjellström rycker tag i micen, vräker sig mot oss. Spänner ögonen i var och en av oss. Ser oss. Vi känner oss utvalda. Likt Jesu 12 apostlar står vi där och skådar ljuset. Födelsen av något stort och i många stycken ogreppbart. Fatta alltså, jag såg Shiloh lira där grusvägen slutar, jag var där och upplevde rörelsen i marken! Jag var där när taket sakta lyfte, när himmelen öppnade sig, tog med oss upp och bjöd in oss till det övernaturliga fenomenet.

The thing's hollow — it goes on forever — and — oh my God! — It's full of stars!

2001: A space Odyssey



Almedal
Så var de plötsligt tillbaka där de hörde hemma, på en liten scen så nära och så svettiga. Inte så att jag missunnar Almedal de stora scenerna, men bäst är de faktiskt när man står så nära att min medhavda lågbudget pyroteknik hotar att tänd eld på Adams hatt. Det är en fyllespelning, en spelning för vänner. Och ja, det är svinbra!



Samtidigt Som
Det är sent på lördagnatt när Francisco, Erik, Erik och Göran slirar upp på scen… Jag har ett minne att jag dansar och är jävligt glad. Bra! Tydligen är det ungefär samma känsla som bandet har…

Läs det här och skratta. Ja, ni fattar.

Tur att jag inte får betalt för att skriva om band med andra ord… och jag hoppas samtidigt att den där journalisten polisanmäler bandet, för nog var det så att de drack lite öl innan spelningen?

Kräftskivefestivalen innehöll också en del dramatik. På fredagen spelade jag skivor. Bland annat spelade jag tre BD-låtar i rad. Besökarna blev lite väl till sig och en person ramlade så illa att han var medvetslös under flera minuter. Mycket obehagligt! Vi ringde ambulans, och efter vad som kände som tusen år kom den och förde den unge mannen till Uddevalla sjukhus. Där konstaterades fraktur på käkbenet…
Festen dog där kan man säga. Och jag skall aldrig mer spela tre BD-låtar i rad. Förlåt.

Dagarna i Rådanefors innehöll också följande:

























Bäst var sjön, vilken eftermiddag!

Jerry Boman

Disco och inget disco

1 kommentarer



Det blir en del nyheter idag:

Vapnet spelar inte

Vapnet kommer INTE att spela på Razzia/Handen på hjärtat ikväll. Enligt bandets blogg så är det hela inte deras fel utan någonstans. Oklart vem.
Kungsgatan 19 förbannelsen fortsätter kan man säga. Nu har det varit både konkurser, inställda spelningar och tomt på folk i olika konstellationer. Jag frågar igen: Vad är det som gör det så svårt att driva den där lokalen? För det är ju bra arrangörer som fixar saker. Men ändå fuckar det upp sig i slutet.

Svart ersätter Hatis Romans

Indiedagis -08 har fått sitt första och förmodligen enda avhopp. Hatis Romans säger att det tyvärr inte kan genomföra sin spelning på lördagen. Men inga sura miner här, för ersätter gör inga mindre än Svart!
För er som inte vet så är alltså Indiedagis en festival i festivalen som äger rum på husvagnscampingen under Emmabodafestivalen nästa helg.

Läs mer om Indiedagis och Svart här.


Adam ställer upp

Jag skrev för ett tag sedan så här:

----
Kollade just bloggstatistiken, där man bland annat kan se vad folk har sökt på för att komma hit. Det är ju det vanliga sakerna i topp: "Musik enligt Jerry" och så mitt namn. Men lite längre ner på listan ser man en fin söksträng som 22 personer sökt på och sedan kommit hit: "adam + almedal + flickvän". Jag tycker det är fint.

Frågan är vad Adam i Almedal tycker:

Var med mig, var med mig,
lämna mig, var med mig
var med mig
lämna mig

Var med mig, var med mig

Almedal/Första måndagen i mars

-----

Nu sprang jag på Almedal-Adam igår, han hade via förvirrade MSN konversationer tagit del av informationen om att det var folk som förmodligen var efter honom.
Och till er, alla ni 22, så citerar jag Adam:

"-Jag slår till på vem som helst! Jag gör hela grejjen direkt: gifter mig, skaffar barn...hela skiten. Allt om någon vill ha mig. Jag är helt tillgänglig!!"


Då vet ni det, alla 22, att Almedal-Adam står med öppna armar och väntar.

Slut på nyheterna.

Igår var jag på Styrbord Barbord och klubben Guilty pleasure. Trevligt och jävligt bra och kul musik! Stor eloge till Alex bla, han spelade roligaste sakerna! Även de andra var väldigt bra. Kul helt enkelt!

Mindre roligt blir det lite senare på kvällen när alla överstroppiga småbrats verkligen invaderar båten. Lika roliga som svärmar av gräshoppor är de plötsligt överallt. De skriker, dricker champagne och beter sig som pappa ägde världen...
Tråk!

Men på det stora hela, en skön klubb i den meningen att de spelar rolig musik. Mer av det! Att sedan några små loppor verkar ha saft i hjärnan kan ju inte en båt beskyllas för.

Sen är det väldigt tragikomiskt när jag möter fyra killar på vägen hem, i höjd med Grönsakstorget. De enda de lyckas få ur sig efter lite betänketid är: "Öhhh TV4!!"
Frågan är om de tilltalar varandra på samma sätt: "Öhhh Burger King!!"

Jerry Boman

Det svartaste svart

3 kommentarer



Det är någon timme senare som jag hittar honom, stående halvt skymd bakom en gardin på Storans "terrass". Han ser lite vilsen ut men ändå med världen i sin hand. Säger att han väntar på någon. Fingrar på mobilen för att kolla tiden och platsen igen. Allt stämmer. Ändå tar han plats där i hörnet igen, skymmer sig och blickar ut över folkmassan som passerar.

Killen i hörnet bakom gardinen är Adam Joleby, sångare i Almedal. Händelsen gör att jag numera gillar Almedal ännu mer. För vem kan ana att den där killen just har avslutat en av årets bästa spelningar, förmodligen det bästa jag någonsin sett på Storans största scen (jag räknar då även in Jens Lekman här, men även han ligger i lä). Det är så sympatiskt att han bara står där, le lite snett och undra om jag verkligen gillade spelningen.

Jo tack, jag gillade spelningen! Mycket!

Nu skall vi ta och reda ut några saker med en gång, för tydligen verkar inte vissa i stan fatta riktigt allt. Almedal är inget hyllningsband. De är inte ett simpelt "klipp och klistra" band. De gillar Håkan och Håkan gillar dem. Men numera lever Almedal sig högst egna liv, de har skapat sitt eget universum.



Visst, första EPen var en hyllning till Håkan, en skiva helt riktad till Hellström. Men sedan har det hänt mycket. Almedal på Storan är mer Broder Daniel än Håkan Hellström. Jaha, va fan nu då säger ni, det låter ju inte alls som BD. Nä, inte ett skit faktiskt men om man lyssnar på texterna är det mycket närmare Henrik än någonsin. Det är upprepningar, banka in budskapet, och det är enormt mycket frustration. Det sistnämda verkar många blanda ihop med eufori men det är helt fel.

Almedal 22 mars på Storan är det svartaste jag någonsin hört. Gömt där bakom den glödande solen finns natten, sagan om killen som vräker sitt hjärta framför oss. Det är väldigt vackert och enormt. Adam är den sköraste människan i stan, han och Love (och resten av bandet) sätter fingret på allt det där vi andra glömt. För vad handlar hela skiten om egentligen? Vi är ju alla bara rädda katter med känslorna i en sliten påse.




Det är flykten från och tvekan inför, när tiden tycks stå still. Allt kommer i fatt en. Någon jävel har satt ett gumiband runt fötterna och trots att man springer det snabbaste man kan slungas man hänsynslöst tillbaka. Rakt i nyllet på nuet. Almedal springer, jag har sagt det förr, de står för flykten, rörelsen. Men precis som i alla onda sagor slutar det med att man är kvar i hörnet och gardinen sveper framför en.

Jag har aldrig sett Håkan stå och trycka i ett hörn, inte ens för många år sedan. Han gled mer majestätiskt runt. När nu Adam står där är det sanningen jag ser. Almedal är sin musik, sina texter och sitt framträdande. Ibland kanske de döljer det lite snyggt med en näve fulöl men där på Storan kom den fina sanningen fram.
Om man nu tycker att några personers personligheter kan vara kopior eller hyllningsband så föreslår jag att man ringer FBI direkt. För om så skulle vara fallet är den här planeten full av den riktiga Elvis och det vill nog amerikanarna höra mer om.

Tillsist:


Vilket lag! Vilken kväll! Inte missa Klubb Sandviken 5 april!
(tips, kolla noga i Nöjesguiden som kommer ut på fredag...)

Jerry Boman

Gammeldans

6 kommentarer



Ja, jo jag tog en sväng förbi Svanen i torsdags.
Alltså, jag känner mig både ung och gammal där. Att jag känner mig äldre har ju sina förklaringar och är lätt att förstå. Men jag känner mig ändå hemma där. Det är lugnt på något sätt, alla är trevliga att det är skön stämning.

Det som dock gör att jag känner mig som en femtonåring på en 30 års klubb är musiken. Kvällens band alltså... Slitna tongångar och slita människor. Var fanns energin, var fan fans galenskapen och uppfinningarna? Det är som att stiga rak in på en fest för sina morbröder och mostrar. Förlåt, men det var jättetråkigt. Sökt och introvert. Jag slår vad om att ni gillar vinyl mer än cd? Att ni tycker mjölken är så dyr nuförtiden och att grannarna måste sluta skramla med den där nya punken?

För övrigt gillar jag inte namnet heller. Sonjagon. Låter som en utgången sås från Kina. En turistsjukdom från myggor på en avlägsen ö i Indonesien. Ett skavsår som aldrig blir bra.

När jag tänkte att man kunde ta en sväng till Svanen var det med tanken att där får man i all fall dansa. Det har varit klent med det på sistone, men på Svanen är det ju bra grejjer och roliga folk bakom skivspelarna. Folk dansar.

Bruce Springsteen.

Japp, de spelade Bruce. Det kan aldrig bli bra. Det finns inte på kartan vänner. Är jag femton och ni tretio eller vad är det frågan om? Förmodligen är det väl något man skall gilla som en motvikt till allt annat, men Bruce är bara en man med gitarr. En dålig patetisk man med gitarr som inte någon bör bry sig om. Tyvärr.



Det märkliga här är att man tror att killar Tobbe och Nils (Mint Condition) skall raspa iväg Bruce låtar och att de på stora golvet skall stå för det nya härliga. Men det är precis tvärt om, Mints pojkarna spelar långt mycket mer intressant/dansant musik än de inne i salongen. Märkligt. Eller kanske inte.

Handlar det om att de yngre vill vara äldre och vi äldre vill vara yngre?
"Ingen blir nöjd"-garanti typ. Jag fattar inte vad som händer.

Tillsist:
It´s a Trap skriver: "Sincerely Yours has a new 7" "The queen's corner" out from Swedish artist Joel Alme aka Carl Reinholdtzon Belfrages from Gravitation Records act Spring in Paris"
Joel A.K.A Carl? Jag fattar inget. Men det är en lockande tanke att Joel är Carl, det skulle förklara den enorma hyllningskör som Carl brassar på åt Joels håll.
Eller är det bara så att på håll ser just dylika hyllningar ut just som egotrippar?
Nåväl, nu är ryktet ute: Joel är Carl och Carl är Joel.

Tillsist2:
Ni vet vart ni går ikväll va?


Annars!!! Kommer bli överjävligt bra!

Jerry Boman

The shape of pop to come

0 kommentarer



Almedal står normal för spinget i benen, för alla känslorna och för rörelsen framåt. Adam, Love med band är det molnlätta ångloket som inte kör över oss, utan mer slår till oss lätt men bestämt. Uppmärksamheten bygger på explosion efter explosion. Egentligen ett rätt enkelt koncept.

När nu Adam och Love (fint uppbackade av endast en trumpet) slår sig ner på skivbutiken Bengans scen är det ett nytt band vi ser. Ett band som i mina ögon växer. För det är svårare att hålla publiken på sin sida med bara små toner och fokuserade texter. Almedal växte sig riktigt stora igår, de gick från "plojband", inte i bemärkelsen att de skojjade utan mer framtoningen, till att vara något riktigt viktigt. Håret reste sig i nacken.

Almedal har sprungit om Håkan, om de någonsin var efter honom. De har tagit musiken dit den skulle, inte som Håkan in i rock-gubb-vis-landet utan håller kvar musiken i rörelsen. De vräker ut sina känslor, upprepar orden tills vi inte längre kan värja oss. Det är vackert och vågat. Litar på ordens kraft.



Igår var det inte spring i benen, det var rörelsen framåt men det var alla känslorna. Och det var väldigt vackert. Igår var det närheten, trycket i hjärtat och hela frustrationen. Galet bra!
Nu längtar jag om än mer tills Storan på lördag, då får man se det där andra Almedal. Det där bandet som är målbrottet, cykeln nerför soldränkta berg, som är luften i min lunga och som kommer sätta en ny standard. Det kommer bli fullt, var så säker! Populär har slagit sig ihop med EDGE? och jag tror allt kommer hända.



Så, alla går till Storan på lördag och firar Almedals nya skiva. Tack Luxury-Rasmus för att du har så god smak!


Lång kö till skivsigneringen...


...och många skivor att skriva på.

Tillsist:
Kusowsky gästade mig i studion idag, så här gick det till:



Missa dem inte på Henriksberg imorgon.

Jerry Boman

Från och med nu och 5 dagar framåt

2 kommentarer



Jaha, den där killen fick jag träffa på jobbet idag. Vad gjorde du?

Nåväl.

På onsdag kollar alla in Pinto på Kontiki. Mer med Pinto här och här.
Eller så går du till Bengans och lyssnar på Almedal. (jag pallar inte länka till alla artiklar jag skrivet om Almedal, sök i rutan längt upp till vänster...)

På torsdag lyssnar du till Kusowsky när de spelar live i Nyhetsmorgon Göteborg Väst klockan 09:15.

På fredag går vi i grupp till Klubb Existens och lyssnar på samma Kusowsky fast på en riktig scen.

Och på lördag smäller det! Almedal släpper sitt efterlängtade debutalbum och Klubb Populär och EDGE? går samman för en kväll och firar det på Storan. Det, mina vänner, kan bli årets fest. Satan i gatan.

Tillsist:
Håkan kommer alltså att sitta i Nyhetsmorgon Lördag på...ehum lördag och snacka med Lasse Bengtsson. Hellström kommer även spela en låt eller två... Mellan 09.00 och 11.30 i TV4 på lördag alltså. Då kan man oxå se det där vi spelade in idag: Håkans kärleksförklaring till Göteborg.

Jerry Boman

Almedal i Nyhetsmorgon!

1 kommentarer



Ikväll går alla till Mint Condition premiären på Pustervik. Nils, Tobbe och Gaston fixar klubb, goa killar allatre. Lichtenstein och Bye Bye Bicykle på scen. Det blir så fint så fint!

Jerry Boman

Besvikelse, skräck och bästa bästa Almedal.

1 kommentarer



Jag faller för impulsen. Ofta. Lyssnar på en låt i 20 sekunder, gillar jag den så gillar jag den. Jag tycker ändå inte att man skall sitta och vrida på sina känslor. Första tanken är ofta den bästa.
I 99% av fallen har jag rätt visar det sig, gillar jag låten/bandet under de där första skälvande minuterna så gillar jag även resten. Detta bygger ju såklart på att bandet inte är ett "one-hit-wonder" eller helt enkelt är ett rörigt band som inte vet vad de vill.

Jag lyssnade på Scenes from a sunny dream på Caitlyn och gillade det. Mycket! En fin mix av Brainpool, First Floor Power och Shout Out Louds långsamma partier från de första åren. Helt enkelt väldigt bra, sången växlade snyggt mellan Oscar Hallberg och Helena Ljungman och... Nä, jag slutar där. Det gör för ont.



För när jag sedan går och ser det här bandet på Club Zebra så hittar jag inget av det ovannämda. Det är vanlig platt intetsägande poprock, levererat utan stora gester. Bandet verkar inte veta hur de skall bete sig, trots att de har både Tysklandsturné, spelningar i England och så en spelning i Japan. Det är märkligt tafatt och stelt. Ja, ja det är inte fullsatt men inte heller tomt.

Jag fick igår frågan om vilken som var 2007 års sämsta spelning. Jag svarade att jag inte visste, men att Timos spelning på Emmaboda var den som jag blev mest besviken på. Jag gillar ju Timo men just den dagen var han inte på topp. Det kan vara så att Caitlyn den här mars torsdagen också kavlade in på den listan.
Listan över spelningar som gjort mig besviken.



Namnet Animasola har hoppat upp lite här och var i min bekantskapskrets. Stundtals har det varit positivt men lika ofta hårt negativt. Bandet från Varberg rör upp känslor, de berör och det är ju fint. Hellre det än att alla säger "Ja, de är nog bra...eller?". Själv lyssnade jag och hittade faktiskt något som tilltalade även mig.

Om vi tar det enkla först: Animasola gör storslagen musik. Det är inte stadiumrock, mer svepande ballader i malande tempo. Inspelat blir det rätt "tjockt". Musik som dryper, bygger ut åt både höger och vänster...

Nog blir det mycket samma när man ser dem på en scen, det är stora reverbmattor, den patenterade U2-gitarren (ni vet den där som man tex hittar i Pirde -in the namne of love) och fläskiga mörka texter. Men mitt i det här så hittar de fram.



Mycket beror på sångare Kristofer Lernstens raseri. Han verkar bära världen på sina axlar och ger sig av för att kriga.Det verkar ärligt, det är hårt. Lernsten skrämmer mig, han spänner ögonen i oss alla och säger till oss att lyssna. Just de orden uttalas inte, men kroppsspråket talar.

Det är där som Animasola har sin storhet. När de flesta band i den här genren blickar mot skyn (Bonos favvo pose) alternativt tar sikte på något långt bortom horisonten, då stirrar Kristofer oss rakt i ögonen. Man känner att han vill tala till oss. Det där storslagna allmängiltiga blir plötsligt jävligt privat. Rakt i nyllet.

Bäst är A complete mess, en låt som får folket upp och det sjungs med en del. När jag sedan går hemåt har jag just den låten i huvudet. Den där texten tål att tänkas på...

Tillsist:
För tio minuter sen ringde Adam i Almedal och ville bara säga att de gärna kommer på besök. Alltså, de besöker mig i studion nästa torsdag och spelar en låt! Fan va fint!
Sammanfattning: Almedal spelar akustiskt i TV4 Nyhetsmorgon Göteborg Väst torsdag 13 mars. Klockan 09.15 är tiden.
Som ni alla vet så släpper Almedal sin första skiva den 19 mars. Det kommer blir en stor dag! 22 mars är det släppkalas på Storan. Hela stan kommer vara där!

Jerry Boman