Besvikelse, skräck och bästa bästa Almedal.

Jag faller för impulsen. Ofta. Lyssnar på en låt i 20 sekunder, gillar jag den så gillar jag den. Jag tycker ändå inte att man skall sitta och vrida på sina känslor. Första tanken är ofta den bästa.
I 99% av fallen har jag rätt visar det sig, gillar jag låten/bandet under de där första skälvande minuterna så gillar jag även resten. Detta bygger ju såklart på att bandet inte är ett "one-hit-wonder" eller helt enkelt är ett rörigt band som inte vet vad de vill.

Jag lyssnade på Scenes from a sunny dream på Caitlyn och gillade det. Mycket! En fin mix av Brainpool, First Floor Power och Shout Out Louds långsamma partier från de första åren. Helt enkelt väldigt bra, sången växlade snyggt mellan Oscar Hallberg och Helena Ljungman och... Nä, jag slutar där. Det gör för ont.



För när jag sedan går och ser det här bandet på Club Zebra så hittar jag inget av det ovannämda. Det är vanlig platt intetsägande poprock, levererat utan stora gester. Bandet verkar inte veta hur de skall bete sig, trots att de har både Tysklandsturné, spelningar i England och så en spelning i Japan. Det är märkligt tafatt och stelt. Ja, ja det är inte fullsatt men inte heller tomt.

Jag fick igår frågan om vilken som var 2007 års sämsta spelning. Jag svarade att jag inte visste, men att Timos spelning på Emmaboda var den som jag blev mest besviken på. Jag gillar ju Timo men just den dagen var han inte på topp. Det kan vara så att Caitlyn den här mars torsdagen också kavlade in på den listan.
Listan över spelningar som gjort mig besviken.



Namnet Animasola har hoppat upp lite här och var i min bekantskapskrets. Stundtals har det varit positivt men lika ofta hårt negativt. Bandet från Varberg rör upp känslor, de berör och det är ju fint. Hellre det än att alla säger "Ja, de är nog bra...eller?". Själv lyssnade jag och hittade faktiskt något som tilltalade även mig.

Om vi tar det enkla först: Animasola gör storslagen musik. Det är inte stadiumrock, mer svepande ballader i malande tempo. Inspelat blir det rätt "tjockt". Musik som dryper, bygger ut åt både höger och vänster...

Nog blir det mycket samma när man ser dem på en scen, det är stora reverbmattor, den patenterade U2-gitarren (ni vet den där som man tex hittar i Pirde -in the namne of love) och fläskiga mörka texter. Men mitt i det här så hittar de fram.



Mycket beror på sångare Kristofer Lernstens raseri. Han verkar bära världen på sina axlar och ger sig av för att kriga.Det verkar ärligt, det är hårt. Lernsten skrämmer mig, han spänner ögonen i oss alla och säger till oss att lyssna. Just de orden uttalas inte, men kroppsspråket talar.

Det är där som Animasola har sin storhet. När de flesta band i den här genren blickar mot skyn (Bonos favvo pose) alternativt tar sikte på något långt bortom horisonten, då stirrar Kristofer oss rakt i ögonen. Man känner att han vill tala till oss. Det där storslagna allmängiltiga blir plötsligt jävligt privat. Rakt i nyllet.

Bäst är A complete mess, en låt som får folket upp och det sjungs med en del. När jag sedan går hemåt har jag just den låten i huvudet. Den där texten tål att tänkas på...

Tillsist:
För tio minuter sen ringde Adam i Almedal och ville bara säga att de gärna kommer på besök. Alltså, de besöker mig i studion nästa torsdag och spelar en låt! Fan va fint!
Sammanfattning: Almedal spelar akustiskt i TV4 Nyhetsmorgon Göteborg Väst torsdag 13 mars. Klockan 09.15 är tiden.
Som ni alla vet så släpper Almedal sin första skiva den 19 mars. Det kommer blir en stor dag! 22 mars är det släppkalas på Storan. Hela stan kommer vara där!

Jerry Boman