Rösten, greppet och dockskåpet.



Tre band, tre helt olika stilar. Kasten var tvära när Best Wishes körde "nypremiär". Det nya bestod i ny lokal, från Wish till Kontiki. Inte överfullt med folk men trevligt som vanligt.

Först fram var Pauline Nilsson. Det var hon som spelade förband till Nicolai i höstas. Då tyckte jag det var superbra.
Det tycker jag nu också, Pauline har en väldigt säregen röst, både bildligt och bokstavligt. Det kan ta en stund att gilla den, men när man väl har lyssnat så är man fast. Rösten svävar ut, tar omvägar och det visar sig att omvägen alltid är mödan värld. Skillnaden mot förra gången var att hon kändes mycket mer säker, Pauline litar på att det hon gör är bra.

Bäst är fortfarande "My home is the sea", en väldigt känslig liten sång som växer för varje gång man hör den. Den skall tydligen handla om hennes far och det är väldigt vackert. När jag tänker efter är det här faktiskt väldigt säreget, Pauline sjunger väldigt bra utan att göra anspråk på att låta just bra. Hon spelar gitarr väldigt märkligt och det hela blir eget, ett eget universum.



Band två är väldigt knepigt att få grepp om. Ena stunden är det amerikansk emo på svenska, diskbänksemo, nästa stund är det poppärlor. Det är så nära så nära att det är snorbra... men det fattas något, jag vet inte riktigt vad. Det känns som låtarna inte riktigt är färdiga. Ordkullerbyttor som är stundtals "aha" upplevelser och snygga, andra stunder små plumpa. I låten "Härda ut" är det väldigt snyggt, nattsvart och obehagligt. Riktigt bra!

Även "Var inte rädd", som då är en riktigt popdänga, är riktigt riktigt bra. Mer sånt Daniel! Jag blir ändå väldigt tveksam, det ekar tomt på någotvis. Jag saknar den där totala uppoffringen, det är lite safe. Kanske är det så att Daniel J med band skulle må bra av att dynga ner sig lite, få skit på knäna och ta sju åtta öl innan spelningen. Inte så att det är stelt, inte alls, men det är som sagt både livrem och hängslen.



Sista bandet blir sena, jag hinner med två låtar. Det gör inte så mycket. Jag gillade inte Mormors Systrar. För mycket dockhusjazz, för mycket "fina flickan". För mycket musikhögskola.
Ja, jag vet det är dumt att säga så efter två låtar men det var så det lät. Jag gillar det inte mer på deras Myspace heller... en sak skall de ha iallfall: Det finns fan inget som låter som det här!

Tillsist:
Det är bra att klubb Saturn ägnar hela lördagskvällen åt kvinnliga artister! Tack!

Tillsist2:



Förtydligande: Animasola är inte tjocka i sig. Det är musiken som är tjock. Den tjocke i sammanhanget är möjligtvis jag...

Jerry Boman

1 kommentar:

Jakob Eriksson sa...

Lite lönnfeta är vi allt.. Kul att du kom på gigget. Vi ses i svängarna!