Visar inlägg med etikett King Kong. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett King Kong. Visa alla inlägg

Liveklipp: de Montevert och Navet från Södra Bar

0 kommentarer


Det finns människor som tycker att varannan skylt som upplyser om övergångsställe bör prydas av en kvinna. Att den lilla gubben istället ska vara en liten gumma. Försök att påvisa hur det hela skulle se ut har gjorts, någon sätter en svart tejpbit över benen på gubben och vips har man en kjol. Genast ska vi se att det är en kvinna och vi förväntas jubla över initiativet, gå vidare med den grymma tanken att vi minsann går på ett jämställt övergångsställe.

Nu kommer jag förmodligen få det jävligt hett om öronen men jag tycker att precis lika innehållslöst och kontraproduktivt det är att sätt en liten svart lapp på herr Gårman så denne blir en kvinna, lika feltänkt är det att högt och tydligt skrika hur mycket kvinnor som ingår i en viss klubbkostelation/på scen. Det hela blir bara ett enkelt sätt för publiken att för en kväll rena sitt eventuella skitiga samvete, för de vet ju att de går på en klubb där det minsann är jämlikt. För det är ju viktigt. Eller?

Gustaf och hårda kaniner

0 kommentarer



Jag fastnar ibland med saker som är totalt oviktiga. Grejer som inte för mig framåt, inte någon annan heller för den delen. En vän sa en gång att allt handlar om att fokusera. Kanske menade han att få tunnelseende. Att snöa in. Jag är kass på det. Gör tre saker samtidigt och tror att mängden räknas i den eviga kulramen. Även då jag vet att ett brev med ett frimärke oftast är roligare än de med många. Att en enstaka öl smakar bättre än vin, öl och sprit på samma kväll.

Därför koncentrerar jag dagen på klubb King Kong på Södra Bar. Ställer in siktet på Raketen!, kvällens enda band med hedern i behåll. Sätter skygglappar på omvärlden och låter konfettin falla över Nick Martin. Killen som gjort den svepande klassikern ”That The Hell Is He Talking About?”. Killen som blandar dova replokalsljud med ljusa diskantknivar.

Viktiga texter och en liten bar

0 kommentarer

Ställen går i cykler. Ibland är jag på Strand flera dagar i rad, andra tider är det Medis och nu kommer ett Lilla Hotellbaren race. På torsdag är det Almost Famous igen. Tyvärr lägger de till det otroligt osexiga ”musikförlagens showcaseclub”… Vad gör ett musikförlag? Varför låter showcase så jävla tråkigt? Kalla det för vad det är, ett jävla bra ställe att upptäcka ny bra musik! Jag bjuder på den.

Lilla hotellbaren var alltså platsen för Anna Ihlis. I sommras spelade hon på Jazzhuset i Göteborg i samband med Way Out West och vi på The Tram Sessions spelade in henne när hon åkte spårvagn. Ni som lyssnat nog när jag spelat skivor ute å det senaste har fått höra hennes klappiga Dance.




Hemligheten man delar

0 kommentarer

Bookmark and Share

Först:
Jag har ännu en gång fått äran att gästa Gustav Gelins legendariska klubb Lyckliga Måndagar!
Denna gång håller de till på Imperiet som ligger i Skrapan. Med andra ord finns det nästa inte en enda anledning till att inte komma! Vi börjar 21 och håller på till 02. Jag lovar att det blir en rejäl dos ny svenska musik och en rejäl dos av den bästa jävla musik du hört från alla tider.
Vi ses på måndag klockan 21!
Mer info på Facebook.

Sen:
Jag skrev en krönika om Hultsfred, jag var på musikvideoinspelning mitt i natten, jag spelade skivor, jag såg band och jag var där när "tromben" drog fram. Men inga ord om det har nått er. Anledningen är enkel: Det är galet varmt! Nu sitter jag här mitt i natten, sova kan man inte med 30 grader i lägenheten. Men jag tar det ändå, detta har hänt:

Onsdag:
Vi började ute... världens finaste djbås!
Fina Klubb King Kong bjöd in Hej Stockholm! dvs jag och Anna för att spela lite go musik på deras nya hak, Södra Teatern. Tyvärr blev Anna sjuk så jag fick representera den snygga djsduon helt själv. Snyggheten halverades inte, den sjönk med runt 85%… Men skit samma, jag hade tokroligt! Lite märklig publik bara, hälften popnerds som jag själv, hälften stekare. Blev en smula svårt att få någon nöjd, men både jag och King Kong-crew gjorde vårt bästa och allsången i till BDs When We Were Winning hördes hela vägen till Åland!

Men vad viktigare var, jag fick en riktigt övermänsklig upplevelse när Little Big Aventure spelade.

När jag vid årsskiftet ställde samman en lista på 00-talets bästa låtar så smög sig en cover in någonstans i mitten:

Son of St Jacobs - Little Big Adventure

En cover som jag allt som oftast spelat på diverse ställen genom åren. (Ja, den kom ut på EP förra året, men jag har haft den längre än så)
Det var alltså detta band som nu stod på scen. Och jag var inte i det närmaste beredd på vad som skulle hända…
Magnus Sätterström går in på scen. Han är blyg. Ställer sig med sidan åt publiken, inte av arrogans, utan för att han verkar… just blyg. Resten av bandet kommer in. Och det är där magin börjar. (jag hatar att skriva magi, men det finns fan inget bättre ord just nu)
LBA tar oss med på en resa runt i huvudet på Magnus, han viskar fram orden, de viktiga orden, och musiken slingrar sig runt i macrokosmos. Det är så litet så litet. Hela tiden står jag med hakan nere vid knäna och undrar. Tänker. Färdas.
LBA är musiken för världens alla diktafoner, musiken för världens alla telefonsvarare och alla världens automatiserade musikservar som slås på då du sitter i en av alla dessa telefonköer. I dessa lofi och själlösa audiorepeters skulle LBA krypa in och ska värme. Sprida sina toner till miljoner och förmodligen göra landet till en bättre plats. LBA är musik man vill ha nära örat, på låg volym och egentligen inte dela med sig av. Som en hemlighet. En hemlighet som man delar med miljoner andra.

Jag tänkte mig det hela så här: Eftersom alla ändå kollar tiden på mobilen dagarna igenom så tar vi och skrotar Fröken Ur. Istället lägger ni in Little Big Adventure. Då fanns det plötsligt ett telefonnummer att ringa för att få sig en dos genialisk musik. För Magnus är ett geni.

Kvällen slutade på ett märkligt sätt. Efter att vi tystat musiken och lamporna tänts kom en kille fram till oss i båset.
"-Grabbar! Ni fyra här. Alltså, ni måste öva på remixen. Det här var den sämsta remixen jag hört. Öva på remixen till nästa gång. Alla ni, öva på remixen"
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tillslut valde vi det första... 

På torsdagen hittade jag Söders billigaste öl, på fredagen hamnade jag mitt i "tromben" på Erikdalsbergsbadet och på lördagen besökte jag stans hårdast jobbade djs, Svenska Musik Klubben. Just den där sista prylen var riktigt kul! Dock tokvarm! SvMK vet hur man lirar musik! Liksom bara så där från höften!

Tillsist:
Bästa klubbfixarna just nu: King Kong! Hurra!


















Jerry Boman



Nu vill jag bli rädd igen

1 kommentarer



Det fanns en tid när jag tyckte Samuraj Cities var dåliga. Jag fick utstå mycket spott för det, kanske till och med någon knuff. Nu har jag kommit på vad det var jag tyckte var dåligt, jag var helt enkelt rädd för bandet. Det utstrålade någon slags galenpanna-jag-skall.slå-dig-med-en-hammre energi som jag inte gillade. Så uppfattade jag att de bara slarvade sig igenom spelningar.
Numera är jag inte det minsta rädd för SC. De har närmat sig ett av de mest oförargliga banden i Sverige, Shout Out Louds, och det är ju trots allt bra. Eller bättre. SC är bättre än SOL.



Här kommer rädslan tillbaka. SC svänger till med bra pop men det finns ett mörker. Små droppar cyanid i champagnen, några reverbtyngda gitarrslingar som tar oss bort från ytliga drinkar botoxläpparna. I musiken finns skevheten, freaken med håret på svaj. SC lockar fram krökta ryggar mitt i det stundtals kvitterlätta.



Men ändå, det lossar inte så där hela tiden. Det är när, det är det verkligen, men fastnar i skyddsnätet. Tänk er ett lite små borgligt monster, som inte riktigt vågar skrämmas…



Ja, då står jag där och vill bli skrämd igen. Bandet är mycket bättre nu, men ni kan ju fortfarande skämma mig. Det var ju inte där det ligger, det dåliga i slarvet är borta.
Skrik på med de där gitarrerna, stirra med ögonen och hoppa loss! Slå sönder oss!

Att musik skall vara så jävla veligt. Kan det inte bara vara samma känsla hela tiden så man kan bli nöjd någon gång.
Alltså, jag gillade det jag såg och hörde i fredags på Pustervik. Verkligen. Men ändå.

Tillsist:
På lördag går alla som bor i Stockholm med mig till Klubb King Kong och kollar på Makthaverskan. Bara de spelar German Boy så är hela helgen gjord! Det är allvar nu!
(Nu får gärna någon som vet var den där klubben ligger, Sjöhästen, dra i väg ett brev till mig så jag hittar)

Jerry Boman