Visar inlägg med etikett Cosy den. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cosy den. Visa alla inlägg

EXTRA EXTRA: Cosy Den släpper sommarens första bokningar

0 kommentarer



























Knappt han jag skriva det förra inlägget innan Cosy Den-festivalen avslöjade sina första bokningar!

Paddington Distortion Combo (ni som var med på Göteborgstiden har en otroligt rolig anekdot...)
Tiger Tape
(som gjort årets låt i Östgötagatan och satt en överjävlig skiva, skrev om det här)
Pintandwefall (ni som följt med vet att detta är Musik Enligt Jerry-favvisar sedan 2009! Läs här tex) 
Ninni Forever Band (nytt för mig!)
Widows (som debuterade på Klubb King Kong och ni kan se en video därifrån här)

Hela eventet har som sig bör en Facebooksida.

Tom Jerry Boman

Liveklipp: Jerry skriker och de Montevert spelar Shoreline

0 kommentarer

Jag spelade skivor med Maja Thorén (Le Muhr) på Landet i fredags. Cosy Den hade fixat fin fin fest och på scen stod Maybe Sucks och de Montevert. Från båset blev det nytt och osläppt med Matti Alkberg, Le Muhr och Pasadena. Även en del tokfärska låtar med Lovisa Negga, Invasionen och LCTRISC. Vi hade trevligt hoppas ni också hade det!

Håller mig från att skriva så mycket om saker man själv är involverad i men filmer blev det såklart. Eftersom jag korade de Monteverts Broder Daniel-cover till sommarens bästa så ville jag såklart höra den igen… då finns det inget annat sätt än att skrika "Spela Shoreline!".
Titta, lyssna och njut... ja, det är jag som skriker i början.



Maybe Sucks spelade också, det var bra. Riktigt bra röst! Blir fler lyssningar!



Som en liten bonus kommer här en film till med de Montevert:



Jerry Boman

Liveklipp: Broder Daniel-cover på svenska

1 kommentarer


Cosy Den har ryckt upp sig, gjort comeback. Senast häromveckan var det en fin kväll på Landet och nu var det dags igen. Det är bra, för varje gång är det enormt bra band, nya och oupptäckta. Med en inte svikande smak utvalda bara för oss. Visst, ibland håller jag inte med om hur bra bandet är, men det finns alltid en klass på banden som spelar på Cosy Den. Tänk, inte en klubbkväll på fem år snart sju år när jag sett ett enda urkasst band. Det här är högkultur om något!

Det stora i att vara tyst

3 kommentarer

Bookmark and Share

Du som var i Gula Villan i Haninge i lördags, märkte du något speciellt? Förutom att det regnade mer än brukligt… Var det något som störde dig, något ovanligt, något märkligt och faktiskt ohyggligt konstigt om man ska ta och fråga en massa andra festivaler runt om i landet. Kände du att du inte fick den bästa musiken, att det var en märkligt urval och att du vart snuvad på konfekten? Kände du hur allt verkade så PK och uttänkt, eller kände du bara förvirring.
Jag lämnar dig med dina tankar där, så återkommer jag senare.

På utflykt med teflonöron

2 kommentarer

Bookmark and Share

Jag har ett dagjobb också. Ett väldigt roligt sådant, jag är webbredaktör på Hemmakanalen.se. Det är TV4s site som samlar ihop alla program som har med bygg, inredning och dylikt på ett och samma ställe. Just nu är det mycket Sommar med Ernst. Och kan ni tro jag lärde mig en fin fint ord av självaste Ernst idag:
Teflonögon.
Ernst menar att just teflonögon ska man inte ha, man ska alltså inte låta allt vackert man ser i livet bara rinna bort från ögonen bara för att man sett massa vackert förut. Det är ungefär som jag tänker, jag försöker uppleva varje konsert som om jag var sjutton och utan skivsamling. Inget ska rinna bort från mina öron bara för att jag hört massa annat förut. Jag ska aldrig få teflonöron.
Mina öron och jag åkte ut till Haningen i fredags.

Finrummet ligger under jord

3 kommentarer



Så var då hösten här, Cosy Den är tillbaka. (ja, jag vet att det var 5 års festival nyss, jag var ju där) Som ett lotsskepp i vår allt för överkommersialiserade värld, i vår skitnödiga rädda creddgröt står den enda klubben du behöver stadigt på egna ben. Nere i en källare under en svettig hittepå fotbollsbar samlas vi runt 30 personer för att få vår dos riktigt bra musik. Känns som en domedagssekt fast åt andra hållet, för överlevare. Vi är inte där för att synas på internet, vi är inte där för att "alla är där" och vi är inte där för att vi precis vet vad som väntar. Vi är där för att faktiskt överraskas. För nog är det så, vi vet att Cosy Den håller klass.
Jag är överlycklig att jag numer bor i samma stad som Mattias!



Inte sedan den där magiska natten på Pustervik i början av januari 2006 har en ukulele varit så vacker. Att det skulle gå över tre långa år innan någon gjorde detta lilla fina instrument rättvisa igen trodde jag aldrig. Många har försökt, allt i från goa gubbar på små scener till "skojfriska" band som vill liva upp sitt set.
Nu står Uni där i källaren på Southside och gör saker med ukulelen jag knappt trodde var möjligt. Men det är helt möjligt, och jag inte bara älskar det, jag får en sådan enorm vilja att rusa hem, leta fram min lilla röda ukulele och lära mig allt! Det är det det bästa tecknet på en bra konsert, på en omvälvande konsert, att man vill gå hem och starta band.

Det har bara gått dagar sedan Way out west slutade och blev ett minne. Som jag skrev, det var en bra festival, men nu vet jag att de missade den coolaste katten, Uni. Från San Francisco kommer hon med vidöppet hjärta, glimten i ögat och den finaste klänningen. I sin hand bär hon ett stycke hantverk, en specialgjord ukulele... Alltså vänta nu, hon berättar att den där lilla blå/träfärgade saken är gjord bara för henne. Att få specialinstrument gjorda händer ju bara...värdstjärnor. Men visst, Uni är ju en världsstjärna, hennes musik har hörts i tvserier, hon har spelat över hela planeten och hon fullkomligt tar över scenen.

Uni skriver små finurliga poppärlor, inte helt olikt Magnetic Fields. Sätt Pipettes på samma tak som Patti Smith. Hon framför musiken med ett leende och ibland blandar hon in en näve sarkasm. Slår sig fram, trippandes på tå för att i nästa stund klampa in med tofflor rakt på parketten. Springer, går, rullar, upp, ner, fram, bak.

Det är enkla låtar. Inget krångel, precis som en ukulele. Det är nutid, dåtid och framförallt framtid på en och samma gång. Varje låt känns som den kommer överleva oss alla. Med dåtidens naiva optimistiska livsyn, nutidens cyniska förhållningssätt och framtidens återgång till roten har Uni hittat sitt universum.

Hon kör några covers också, Springsteens Dancing in the dark åker ut på gatorna och bort från de stora arenorna. Tillbaka dit den hör hemma, där den kanske också låter som bäst.
Vackert blir det med Daniel Johnstons True love will find you in the end.


Klicka på HD för bästa kvalitet

Lyssna på låten i klippet, My favorite letter is U. Helt briljant! Vad skulle vi göra utan bokstaven U?

Jag lider med dig som missade den här kvällen.



The Nasser Book Club. Jag-fattar-inget. Vilka var det som stod på scen? Lite rörigt. På internet sjunger en flicka fina låtar, men nu var det en kille som ibland glömde texten. Vad hände?

Tillsist:
Förra inlägget reste en fråga: Vad ska vi kalla oss som spelar skivor ibland men som inte på långa vägar är lika bra som en riktigt DJ? Vi som mest bara byter låt? På Kräftskivefestivalen kallas man "Skivkusk". Bra tycker jag.
Har du något annat härligt förslag? Tyck till nu för fan! (annars kommer jag kalla mig för GUD)

Jerry Boman

Utanför och in.

0 kommentarer



Jag står i en källare på Horsgatan, långt under markytan. Det är svettigt, väggarna är marinerade av öl efter år av spelningar. Jag föreställer mig detta i allafall, för mig är det första gången här. För mitt inre spelas det upp klassiska kvällar mellan tegelväggarna... det här håller på i mitt huvud till jag inser att det är en kuliss. Stället har egentligen lika mycket själ som vilken valfri standard Bishops Arms som helst. Vill vara autentiskt men det blir bara plast av alltsammans.

I den här miljön ser då kväll tre i Cosy Den 5 år-sviten. Det är lite uppför så att säga för att övertyga mig, jag gillar som bekant mer sunkiga ställen. Nåväl, det här var vad som bjöds:



Trafa
Niklas börjar med att citera en lång rad Facebook uppdateringar. Fiktiva eller sanna spelar faktiskt ingen som helst roll, det stora antalet bildar en tragisk matta. En tänkvärd upprepning av vad fan vill håller på med. I bakgrunden susar trafik och några ljudslingor som får mig att tänka på Mio min Mio-soudtracket, den med panflöjt. Peter Gunnarson från SKWBN lägger på improviserade trummslag, han spelar på trummsetets alla delar.
Det blir en obehaglig snygg påminnelse om att allt en gång tar slut, om att du inte är så jävla speciell. Facebook-uppdateringarna tunnas ut med åren, berättarjagets "Alex" reser och gör allt på en gång, men blir plötsligt äldre och allt stannar upp för att tillslut försvinna. Var det där första så viktigt? Var det det som faktiskt var livet som bara försvann? Vem brydde sig?
Jag ser flera i publiken med genrerätta tygpåsar på axeln, några berättar om indiefestivaler, andra om indiehemsidor och en tredje om indieband. Just ordet indie är väldigt viktigt i den här publiken. Jag tror att de kan förknippa både MJ Hibbett och Let's Whisper (som spelade senare på kvällen) med just indie. Det är den enkla vägen. Som jag ser det är Niklas Trafa den enda som kan kalla sig indie dagar som dessa. Han står utanför allt. Ändå är han helt rätt på spåret. Om man satte honom som öppningsakt på Grammis så kanske man skulle få samma effekt som The Smiths en gång fick när de uppträdde på Top of The Pops, total förvirring och en förklaring till utanförskrap.



Let's Whisper
Här kommer kanske kvällens mest väntade band, en kille och en tjej som sjunger lite goa låtar. Två gitarrer och snälla sånger med höga röster... En av låtarna heter...håll i er nu: "When you wre eating ice cream" och handlar om att man gillar en person bättre när denne äter glass tillf frukost. Phu, det är någon slags rekord i mesighet vi har att göra med! Alltså, förlåt, men det är bara så tråkigt. Var är glöden, passionen, den riktiga glädjen, kåtheten och allt annat som gör en förbannad? Twee fan.



MJ Hibbett
En som däremot har både självdistans och helikoptersyn på hela scenen är näste herre. Han kör på med gitarr och snälla sånger... men vänta nu, han har helt magiskt fantastiska texter! Strålande attityd till världen han själv är en del av. Lyssna på "Do the indie kid" till exempel! Skönt spot-on om "Dansen". Eller lyssna på "The Gay Train"!
Hibbet bevisar att humor, samhällsbetraktelser och snygga melodier absolut går att kombinera. Utan att bli krystat. Sjukt roligt! Och bra!



Johan Hedberg
En av landets bästa textförfattare, en av musikbranschens största belackare och därtill en skön snubbe kan ju inget annat än... sätta oss på pottan. Var det någon som trodde att Johan skulle gå upp och bara köra sina låtar rakt upp och ner? Jag skrattar än, för bilden av allas tappade hakor och förvånade miner kommer passa perfekt vilken tråkig dag som helst! Makalöst roligt!
Hedberg vänder allt emot oss, all vår poppräktighet får sig en fet törn rakt i popryggen. Storslaget! En ära att ha varit där!



Jerry Boman

Världen är video

0 kommentarer

Det finns upplevelser som man inte riktigt kan sätta ord på, händelser som inte i efterhand går att beskriva för någon som inte var där. Det handlar inte så mycket om du är bra eller dålig på att uttrycka dig i ord, några saker går faktiskt inte att förklara.

Idag blir det därför två olika videoklipp där det på båda ställena händer saker som är långt mycket tråkigare att försöka förklara i text.

Först ut är Samtidigt Som i ett kök. Ja, du ser hur tråkigt låter inte det när jag skriver det. Men titta på klippet jag filmade nedan. Kom sedan inte med något argument om varför en videosnutt inte kan få dig till tårar. Väldigt väldigt vackert och helt obeskrivbart.



Nästa klipp kommer från Cosy Den 5 år-kvällen på Landet i tisdags. Ni vet, jag spelade skivor och det var hela 4 band som körde live. Mycket kul! Lite mer längre ner.
I det här klippet ser vi då Varannan Vatten förstärkta av Kajsa Grytt (Tant Strul), Ulrika Mild (Compute) och Frida Herchenröther (Tikkle Me). Låten de kör är Computes "Dance with me". En låt som är äldre än Youtube men som fortfarande känns helt här och nu.
Nä, det går faktiskt inte att beskriva hur jävla bra det där är. Och hur glad jag blev när de körde igång!




Det var alltså fyra band som spelade på det helt överfulla och tokvarma Landet i tisdags. Det blir en kort liten sammanfattning om vad som hände med de andra tre, jag spelade mest skivor som sagt:



The Honeydrips
Jag får aldrig kläm på Mikael Carlssons enmansprojekt. Det är nya intryck varje gång. Men en sak är säker, det är alltid svinbra. Melodier som verkar komma från den där platsen ovan molnen, sedan på med små finurliga texter. Bäst är faktiskt som vanligt "Åh, Karolin". En svensk popklassiker som kommer överleva oss alla. Taubeklass på den!
Någonstans känner jag att det är Mikael som kommer rädda den lilla popen. Han kommer tillslut ensam stå för kvalité utanför de upptrampade radiostigarna.



Compute
För runt fem-sex år sedan såg jag Compute för första gången, du liknade jag henne vid Robot. Sedan dess har det varit åtskilliga gånger jag sett denna ofrivilligt gömda synthpoppärla. Nu har hon nytt material igen (ny skiva kom i april) och det är numera mer komplex musik. Hitkänslan finns kvar, men det är mer ljud, snyggare ljud. Det hoppiga/studsiga är tillviss del utbytt mot svalare tillbakalutade tongångar. Ulrika är gjord för att bli stjärna. Precis som Emmon är hon så cool att jag, och förmodligen alla andra mesiga poppojkar och popflickor, är lite rädda för henne.



Steso Songs
Karolina Stenström alltså. Karolina, vad gör du med mig? Ett piano och en sorgsen röst, ett hål i verkligheten och jag blir helt uppslukad. Igen. Varje gång. Steso Songs är ett fyrverkeri som aldrig får explodera, i den meningen att det aldrig ska explodera. Steso Songs är all uppbyggd frustration kanaliserad till några enkla pianomelodier. Jag känner mig så fånig, så dum. Rummet försvinner, som det bara gör när riktigt stora saker händer. Tiden försvinner, spelade du i en timme? Tre? Eller kanske hundra?
Här bokade Cosy Den in ett riktigt geni. En ensam själ som satte hela stället i trans. Var det bara jag men nog fan pratade folk lite mindre under en halvtimme? Nog lyste lamporna lite svagare? Nog fan var ljudet strået vassare och mer genomträngande än under resten av kvällen? Karolina kom med mörkret som lyste upp hela Landet.


Jag spelade alltså skivor under kvällen, någon satte temat som helt enkelt var "Endast kvinnor på sång". Och det här med spela skivor kommer jag aldrig mer göra, Ipod är det enda rätta tack!

Hitta mer info om hela Cosy Den 5 år-festivalen på Facebook. Jag vet att det finns platser kvar ikväll och på fredag...

Tillsist:
På tal om video, här kommer en fin "live"-video inspelad i en bastu! Bra!



Mer Alibi Tom hittar du på Myspace.

Tillsist2:
Glöm inte The tram sessions! Musik på spårvagnen, nu med över 30 klipp! Makalöst!

Tillsist3:
Titta gärna in på min sida på Youtube, just nu över 240 klipp på allt från Johan Hedbergs första spelning, via intervjuer med Timo, fina snack med Anna Järvinen och Hajen till små klipp från Cosy Den klubbar. Jag lovar, det kommer fler intervjuer. Vem vill du se?

Jerry Boman

(Uppdaterat) Hang the DJ.

6 kommentarer



Det här blir en liten och koncis text:

1. Onsdag kväll spelar jag skivor på Sticky. Emil från EMA spelar också skivor...Honom känner ni nog igen som Beat Agency-Emil om du är från Göteborg... Det är Allears som fixar med Live Giget och Klubben heter The Camp. Två band spelar, Swedish for beginners (Göteborg) och Tones of home (Kalmar). Kom dit och häng, ta en öl och framför allt lyssna på bra musik.
Jag kommer spela ny och gammal pop. Mest ny pop då, låtar som du knappt hört innan men som du kommer att älska!

2. Cosy Den-Mattias har inte haft klubb på ett tag nu, han har fullt upp med skivbolag och att fixa klubbar i huvudstaden. Ibland åker han över till Finland och hänger med sina polare... Nu har han hittat ett helt nytt fantastiskt finskt band! Via MSN låter han hälsa att det är Henry från Cats On Fire och Jessika från Le Futur Pompiste som satt ihop ett band. (om jag inte ser fel så var de just de två banden som spelade på den första Cosy Den...).
Strunt samma, bandet de två har ihop heter Burning Hearts. DE ÄR TOKBRA! Lyssna på I lost my color vision och bara älska! Magiskt!

Tillsist:
På torsdag ser ni Kapten Hurricane i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Inte missa! Snurrig intervju och bra musik utlovas...

Tillsist2:
Humm krock deluxe på fredag...Anna Järvinen på Pustervik eller Tellus About The Moon på Stars´n´bars (On our Honeymoon). Namnet på sista alternativet är ju helt briljant, och de låter ju så fint så fint... men samtidigt är man ju nyfiken på den där Anna det snackas om så mycket.

UPPDATERAT: On our Honeymoon är flyttat till LÖRDAG. Samma plats. Härligt, då kan jag gå på båda! Tack Gud!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Strutpop.

0 kommentarer



Ibland söker man efter meningar som skall förklara något man hört. Sätta ord på tankarna och känslorna. Letar febrilt i sitt inre för att nå ut med de där magiska känslorna man fick när man hörde det där magiska igår.
På Cosy Den återkomsten fick jag vara med om magi. Det var så bra att det formades en helt ny klass, en ny genre.

Strutpop.

Efter att Cosy Den gänget haft ledigt ett tag, frivilligt eller inte ingen som vet, så var det då dax för le grande återkomst. Även om kanske inte alla ser att de slogs på stora tumman i lördags så var det en väldigt värdig återkomst för stans bästa klubb. För en klubb där livemusik är i centrum är en ett centrum för mig.



Först fram var After-school sports.
Då är det ju bara att duka under! Alice Luther Näsholm är sval och sjunger som en ängel. Tänk Ulrika Mild (Compute) och Anna Persson (Sambassadeur) i samspråk med Madelaine & Sarah från Fibifrap. På scen är hon två men det räknas som soloprojekt.
Det är plastiga trummaskiner, små finurliga melodier och så denna drömska sång. Det är rosa tyllgardiner som gömmer knivar. Enkla samplingar varvat med handklapps vänliga takter från helt underbart billiga instrument. Den lilla synthen ser ut att kunna gå sönder under fingrarna, Alice spelar varsamt så musikmaskinen hinner med.
Allt är väldigt vackert och jag kommer bära med mig det länge.

Band två kommer jag aldrig få kläm på. Jag har skrivit om dem innan, här och här, vilket resulterade i ett argt brev. Kanske var jag förtjänt av det, men jag kan inte få in Electric Pop Group. Det är bara luft.
Jag gör faktiskt så här den här gången att jag överlåter till er att bedöma själva: Gå in på bandets hemsida. Visualisera dig sedan ett band på en scen.
Jag vill inte hälla salt i öppna sår...



Sen kommer det där som får mig att hitta på en ny genre, Strutpop.
För att förklara, det finns megafonpop. Det kan du lätt tänka dig: En tjej/kille som skriker ut sina saker. Väldigt utåt agerade, förstärkt och högljud. Men snyggt.
Strutpoppen är släkt på megafonpoppen men har ett lite vänligare tilltal. Jämför megafonen med en rulle papper som du rullar ihop till en strut. Megafonen skränar och struten gör mer människor är tre uppmärksamma. Lite mjukare men ändå viktigt för alla.

Johan Hedberg (Suburban Kids With Biblical Names) är strutpop. Den förste som få det epitetet. Och det är bra det för Johans historiska första spelning är helt briljant! Det är avslappnat, nära och med texter som egentligen är för bra för att vara sanna! Han sjunger om Stockholms nattliv och man känner att "vad var det ja sa, flytta inte dit!". Han sjunger om elaka älsklingar utan själ. Det är vaket, smart och väldigt sing-a-long.



Jag kommer träla runt halva vårt land
Börja plugga på någon sunkig högskola och starta värdelöst band.
Börja date:a igen, hänga på konstiga konstfester
Dricka sprit hela tiden och lukta efter nånting nytt

Nånting som kan få mig att komma tillbaka till var vi var
Men baby vi är fortfarande kvar

Har du själ

Allt till trulig musik som vrider om. Kastar in upphuggna stråkar här och där, något litet synthtrummset blandas med digitala koklockor. Ett jävla sväng, inget i lokalen är stilla.

Bäst är såklart underjordsmegahitten "Nygubbe4", eller som den tydligen heter numera "Ny Gubbe". Utåt och lagom gåpåig. Ett praktexemplar av Svensk Strutpop!
På det hela är det som avväpnade och charmigt att jag egentligen bara vill kramas!


Och det är ju bara att buga sig djupt inför Cosy Dens förmåga att plocka fram allt det där nya, hur fasiken går det till. Jag misstänker att den där Mattias mutar någon popgud för att få en direktlina till god smak.

Tillsist:
Ikväll kan det bli trångt. Almedal i liten lokal och alla platser tagna. Som gummisnoddar på speed.

Tillsist2:
Det kom ett brev:

----------------------------------
Kära vänner och bloggläsare,
Igår eftermiddag (läs fredag) satt They Live by Night i skiten. Samtliga minibussar/flyttbilar/släp i hela Göteborg var uthyrda på grund av den kommande långhelgen. Det verkade som att vi inte skulle kunna komma iväg till lördagens spelning hos popentusiasterna på Clubbentz i Trollhättan. Vi skickade ut ett rop på hjälp som Jerry förmedlade. Till slut lyckades vi lösa det genom en genomsnäll uthyrningsfirma, men det hade nog ordnat sig ändå. Några timmar senare hade nämligen Jerry fått 25 sms, fyra telefonsamtal och fem mejl med tips. Fantastiskt! Vi trodde inte att det fanns sådan sammanhållning i popgöteborg.

Vi vill framföra ett stort tack till alla som hörde av sig. Om ni är i knipa någon gång hjälper gärna vi till med det vi kan. Till dess lämnar vi er med ett tips: boka i tid.

Hälsningar
Joel, Martin, Robin och Christofer

--------------------------------

Ja, det var verkligen så fint gjort av alla som på ett eller annat sätt försökte hjälpa.
Man blir glad av att på i den här stan!


Jerry Boman

Skoj i en bar vid kusten.

0 kommentarer




Rulla hatt.
Svänga sina lurviga.
Spendera klöver.
Allt är namn på ett gammalt sätt att se på fest. Att släppa loss. Glömma kneget på kolgruvan och dra en pint med polarna. Inramat av någon skäggig gubbe som drar vitsar. På bästa sändningstid.
Det är ungefär så Maia Hirasawa låter.

När jag kommer det Storan den här fredagen får jag en smärre chock, eller ja det är mer som att stiga in i en annan värld. 95% av besökarna är kvinnor. Inget fel med det, mer befriande. Annars brukar det vara mest högljudda snubbar på baksidan av den gamla teatern.
Alla viskar. Det är vår och spänning i luften. Något som visar sig vara den perfekta inramningen på Hello Saferide sidekicken Maias set.

Ta och förflytta dig till en engelsk skolteater. Meningen är att det skall göras musikal, det skall vara glatt och det skall spegla kusten. Ta tillvara på historien.
Krav tre, fyra och fem innehåller specifikationer om klädsel. Alla ska ha stråhatt. Och smal brun käpp.

Det hela drar igång med en glad låt. Vi kastar upp hatten på käppen och låter den snurra, rullar runt stråprylen över våra huvuden via motorvägen known as axlarna. Fiskmåsarna skriar och människor ränner ut och in genom dörrar. Farsen är komplett!

Förlåt, men det är så likt allt annat Maia. Det är något med pianot, du har hittat det som så många andra hittat just nu. Inget fel eller så men kom igen. Kanske är det en slump.
Som tur är håller det här flörtandet med ”rätt i tiden” inte i sig hela konserten. Det blir dystrare och tapp-tapp-ta pianot försvinner. Bäst blir helt klart ”Rosalin” (tror den heter så.)



Här kommer Maias röst till sin rätt, det där helt unika ljudet. Borta är tvseriestompet, borta är musikalflörtarna. Det är mer oslipat.

Sammantaget så berör Maia mig väldigt mycket. Samtidigt som jag lika gärna kunde gått och fiskat. Det blir aldrig riktigt viktigt att lyssna, även om det i sina stunder är bedårande vackert och smart.

Kanske skulle det till lite synkroniserad dans längs en träpir. Mer hatten i luften och fladdrade vita byxben. Där ingen tänker på pressvecken.

Tillsist:
Det här är ren happines vänner! Cosy den gör det igen, bokar in det bästa nya och vi kommer bli så lyckliga! Jag har saknat er!

Jerry Boman

Huvudsaker.

2 kommentarer



Lite saker att fylla huvudet med, från den lilla världen:

Kusowsky har släppt en EP.

Cosy Den är tillbaka! Den goda musiksmaken är här igen! 28 april är det dags, ännu så länge vet man bara att Johan Hedberg från SKWBN kommer köra något på svenska!
Det kan bli en magisk natt vänner!

Tikkle Me kommer till Göteborg, prisa GUD! Den 2 juni är dagen och Join our Club är platsen. JOC är numera inskriva i mitt testamente!

Nerlagda CAarmé kommer spela på Pustervik imorgon fredag och kommer kasta ut 8000 spänn i publiken. Detta med pengarna är ett rykte, så ta det för vad det är! Jag har bara hört det från flera håll…

På lördag bör man gå till Klubb Populär… och på fredag går man till Cafe Publik.

Sen laddar man sin Ipod med Kapten Hurricanes 58 och glider ut i vår natten som en ny människa…. och landar någonstans med den här Bonnie & Clyde remixen i huvudet. När man ändå är inne på den där sidan, Litte Big Adventures, kan man dra hem covern på Son of St Jacobs. Jesus så fint! Mer BD covers åt folket

Jerry Boman
Tjatar om Lola.

Svett, spyor och synth.

1 kommentarer


Det tackar vi för!

Bli tysk och skrik följande på engelska:
"-Are yaa reeddaey! We gååna have a partay tonight, allriiiiigt!"
Med exakt det uttalet.
Upprepa i all evighet.
När du inte skriker "-Are yaa reeddaey!" spelar du lite trist Scooter synth och flaxar runt på scen, se helt ut som en speedad Peter Garrett.
Krydda med att ta av dig skjortan.
Grattis! Du kan få spela på Romo Night!

I år fyller Romo 11 år. Det kan ju sägas på en gång, toppdagarna är förbi. Även om de faktiskt spelar förbannat bra musik, det gick och dansa i säkert 3 timmar i sträck, så har inte förfallet börjat, förfallet har redan passerat och nu finns det bara spillror kvar av den en gång så fina klubben.

Jag hade en helt annan bild av Romo innan den här kvällen. Mitt senaste besök var nog för några år sedan, då var det fullt tryck och en herrans massa folk. Nu var det lika spännande som en avslagen folköl dagen efter. Fast det spelas ju som sagt väldigt bra musik.

Den här kvällen var det meningen att jag skulle kolla in Alison, synthpophopp med allas vår Karin Bohlin. Men ödet ville annat, eller rättare sagt, en flickas maginnehåll ville annat. För när jag och den söta tog bussen mot stan så kräktes en flicka på min rygg. Japp, ni läste rätt, hon spydde rakt över sätena och på bussrutan, något hamnade på min rygg.
Tjoff, så var den sköna förfestberusningen borta!
In på BK och tvätta tvätta tvätta bort det äckliga... Detta gjorde då att jag missade Karin... Hennes man sa iallafall att det hade varit helt super!
Till dig som spydde: Trots att du och din kompis var väldigt kaxiga efteråt så har jag luskat ut var du bor, kanske kanske kommer en räkning med posten. Ha! Hoppas din kväll blev mer förstörd än min. 24 år och inte mer koll på drickat är bara pinsamt hurududu.

Nåväl, tillslut kom man ju då fram. Dans dans dans och stämningen åkte upp igen...för att snabbt dala när bandet gick på.
Alltså ärligt! Tycker någon att Purwien är bra? Det bjöds på den sämsta av tysk synth, ibland var det bara pinsamt att höra. Inte många som lyssnade heller. De flesta av låtarna var snarlika och helt platta. Ingen känsla och ingenting faktiskt. Christian Purwien, du må ha varit hur stor som helst i Second Decay men det här gick bara inte.



Ja, ni hör vilken klass det var på mellansnacken. Musiken följde dem kan man säga.



Tillslut tröttnade till och med DJ:n. Satte på någon blandskiva och så fick vi klara oss själva.

Jag tvivlar på att jag kommer gå till Romo något mer, men att de spelar den bästa synthen att dansa till kommer ingen att ta ifrån dem. Och som den söta sa: -Man blir inspirerad av folket här!

Tillsist:
Debaser öppnar i Malmö och ryktet går att musikstället kommer hit också. Fast det har man ju hört i några år nu...men det vore kul om det blir av!
Och borde namnet bli Debaser Järnis? Debaser Stigis? Debaser Gamlis? Bara det inte blir Debaser Avvis...

Tillsist2:
Tanx Gooood lord, Cosy den är tillbaka! Eller väldigt nära iallafall... Jag har saknat er alla!

Jerry Boman