Det var en vanlig kväll.
En av alla lördagar i raden.
Allt var som vanligt.
C var vänlig och pratsam.
A var trevlig i DJ-båset.
L smugglade in vin i väskan.
Och jag fick redan på vem som gömde sig bakom namnet Island on the living.
En helt vanlig kväll.
Tänk att man har ett så fint liv ändå. Att dessa helt vanliga lördagar är helt makalöst fantastiska. Vilket privilegium att få vara med om allt det som händer.
Första band ut på Storan (ja jag var där igen…) var The Electric Pop Group. Två snubbar, bröder, och en tjej. Ingen bas och inga trummor inom synhåll, men två gitarrer och en fin grå orgel.
Bandets första spelning och det märktes. Det gjorde nästan ont att se nervositeten.
Okej jag får ta det så här.
När man lyssnar på det inspelade TEPG så är det väldigt bra. Fina små popsånger enligt mig.
På scen däremot är det ett annat band. Kanske berodde det på premiärnerver, kanske på något annat. Men tyvärr lät bandet igår mer som ett gäng Chalmerister som fått tag i en bok med namnet ”Så här skriver du en poplåt”. Och det är faktiskt inte något bra alls. Det var rätt stelt och höll på för länge.
Nu kanske man inte skall vara för snabb med att döma ut Erik, Martin och Linnéa. För jag tror att om si sådär tio spelningar kommer du, jag och alla andra gillar det här. Live också. För innerst inne är TEPGs barréackords pop helt fantastisk. Jag kommer komma tillbaka.
Efter diverse pophits i högtalaren, bland annat spelade A sitt eget band ”Baby don´t hurt yourself” (det lät bra det jag lyckades höra) , så kom så turen till Sambassadeur. Jag har sett dem innan på Bommens Salonger. Det var någon gång 2004.
Då blev jag helt salig, efteråt. För det är något med Sambassadeurs musik, något som gör att kicken kommer efteråt. Precis som när man slår sig på tån och hinner tänka ”-Kommer det att göra ont?” och så kommer smärtan efter tanken.
Hursomhelst är det väldigt fina låtar de trycker ur sig, melodier som är lätta sommarmoln. Snurrar runt oss och kramar om oss lite lagom hårt. Tillräkligt för att man skall förstå att det är på riktigt. Det är handklapp och sing-a-long. Man lämnar det hela med en fin känsla i hjärtat.
Fast just när man står där är man så upptagen med att känna att man känner…ingenting. I samma stund som det är över kommer allt på en gång. Jag blir helt varm och vill bara ha samma konsert en gång till.
Den här kvällen hade Sambassadeur en trummis. Och om ni kollar på bilden, ser ni vem det är? Japp, Mr Hallongren från allas vårt favvopojkband Hemstad. Tjusigt.
Efter banden blev det KLF drinkar och dans till lamporna tändes. In i en taxi och efterfest i Johanneberg. Lägenheten var full av instrument och väldigt mysig. Jag fick problem med hålla ögonen öppna och en halvan av ett bra tvåmansband från Göteborg somnade mitt i en mening. Med andra ord en bra efterfest.
När jag virrade mig hem hade solen redan gått upp, gatorna var helt tomma. Jag kände ett enormt rus. Den där känslan av att allt, ta mig fan allt, går min väg just nu.
Och då var detta bara en valig dag, en vanlig lördag.
Tänk att man ändå får vara med om såna fantastiska saker.
Tack alla!
Tillsist:
På fredag är det dags igen i Kortedala. Biljetterna tog slut i ett nafs och jag kan knappt bärga mig. Det skall bli härligt att umgås med trevliga vänner, röka inomhus och dricka billig "märkesöl". Och lyssna på Erik De Wahl.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar