Visar inlägg med etikett Pustervik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pustervik. Visa alla inlägg

PP på P-vik

0 kommentarer

Nu kommer saker och ting i fel ordning här, 2009 är slut och jag har stängt igen påsen med listan på 00-talets bästa låtar men på årets näst sista dag bjöd Alexander Gustafsson aka Portrait Painter(s) på ett riktigt fint akustiskt set:





Jerry Boman

Mycket rosa och lite trummpojke

0 kommentarer



De är från olika planeter, Pinto och Greta & The one night stands. Ändå gör de den här lördagen till en av de bästa på länge. Båda har en innebonde kraft, de ligger precis på gränsen till att upptäckas på riktigt. Pinto har visserligen haft låtar på radiorotation men det riktiga genombrottet är ändå precis runt hörnet. G&Tons är en av de där svenska banden du när som helst kommer se på festivaler och på studentnationer runt landet. (eftersom studentnationer brukar var de som först fattar storhet).

Jag älskar rosa! Men där jag ser glädje ser andra larv.Kanske är det därför några avfärdar G&Tons som ett fåningt, naivt litet band utan vare sig känsla eller talang. Sanningen är att det här är den bästa synthpopen du kan lyssna på nu! Med sing-a-long refränger , eller Aaaa-a-long refränger snarare, skapar de tre ett helt nytt synthland. Lyssna på Hearts & Bones och kom med ut vidderna. Ta med picknickorgen, på med bästa kläderna och alla vännerna. Alla låtarna gör sig bättre framför publik, "Greta"(som heter Hanna Hallgren) sjunger långt mycket bättre än vad Myspcesidan bjuder på. Och hennes O.N.S gör något så ovanligt som att sjunga bra i ett synthband. Det är där mycket storheten ligger, för hur bra låtar man än har så brukar synthband med fantastiska slingor tappa allt när det kommer sången. Här hittar man tre perfekt synkade röster. Hurra!

Greta och männen är precis vad den övervägade svarta synthscenen behöver. Det här är ljuset! Nu kommer saker ändras, borta är männen som med allvarlig min sjunger om hur de brukade älska sin förre detta flickvän. Borta är också det stelbenta oorganiska i att spela på en maskin. Med Greta flyttar vi upp från hotellets kök till sviten, vi leker hela havet stormar i dyra designmöber och vi dricker billig champange. Här stormar de in med indiesynthmusikal känslor och festen kommer fan aldrig ta slut. Vi vill inte att den skall ta slut, glädje är 2009 vad bitterhet var 1998.



Så en liten tanke på kläderna, på utseendet och ja hela upplevelsen. Jag älskar det! Allt går i rosa, alla har kjol och Greta har det finaste rosa håret du någonsin sett. Nu till något häpnadsväckande och väldigt roligt: G&Tons har verkligen gjort rosa till sin färg, för bland publiken ser men massa personer som kvällen till ära tagit på sig små rosa detaljer. Det kan vara en rosa armbindel, ett rosa pärlhalsband eller en enkel rosa tröja. Det är faktiskt sällan som band lyckas ta sin stil ut bland publiken, bästa exemplet är väl BD som skapat ett helt mode. Jag skulle inte bli förvånad om vi snart får se det rosa som en helt okej del av publik utsmyckningen. Jag är på! Musiken håller för det här, och nu vill jag se Rosaarmén!

Bäst på kvällen är I could nerver learn, en visslingbar melodi med ord som både ger hopp och samtidigt är lite sorgsna. Eller så är det Disco Boy! med sin publikfrinade Aaaaa Aaaaa refräng...Fast när jag tänker efter så lyfter taket mest när bandet spelar extranummret, det är meningen att de skall köra en låt en gång till men tekniken går sönder och de får köra låten acapella... Ett vackert ögonblick! Till publiken kärleksfulla handklapp visar bandet att de har mer erfarenhet och talang än de flesta nya band tillsammans. För vilket maskinbaserat band klarar av att sätta sin låt utan maskinerna? Mycket vackert! Greta sjunger vassare än innan och körerna raserar oss. Rosa är för att stanna!



Över till Pinto på Pustervik och en helt annan genre, conuntrypop. Just nu släpper Pinto ny skiva och det har hänt något, det är snorkorta låtar, ännu mer fokus på popen. Nu är jag nödvändigtvis inte så insnöad på country, jag gillar inte den där tanken på dammiga americana vägar och svettiga hattar. Men jag gillar Pinto, för i Andreas finns en liten jävel som både är rolig och påhittig. Lyssna till exempel på den fina blinkningen i Restless Heart. Här lånar han direkt från julsången "Little Drummer Boy", men det är ingen stöld, det är något så ovanligt som ett uppvisade in hur inspiration fungerar. Låten börjar med texten "She fell in love with a local drummerboy". Sedan handlar låten om en flicka som så att säga jobbar sig uppåt och tillslut blir kär i en hiphop stjärna. Fullständigt briljant! Och hela tiden sjunger han Barapammpam. Så snyggt, så roligt och så bra att göra om en låt.



Så där fortsätter det, små korta mästerverk som var och ett är en minihit. Nu tar ni och ger Pinto precis allt!

Tillsist:
När jag skulle lyssna på "Little Drummer Boy" så sökte jag på just "Barapampampam" och tro det eller ej, Google ledde mig rätt! Magiskt! Ett av de första träffarna var den här roliga "musikvideon" med David Bowie and Bing Crosby. Ingen Oscar för dem typ... men fin sång.



Tillsist2:
Ni glömmer väl inte bort The Tram Sessions? Snart ännu fler klipp med bland annat Pinto och Greta & The one night stands!

Tillsist3:
Okej okej, det här är en lång text. Inte så Twitter. Men jag kan inte andas på 140 tecken!

Jerry Boman

Kul musik, verkligen kul musik.

0 kommentarer



Egentligen utgår all bra musik från att det är kul. Även den mest seriösa musik innehåller en gnutta kul, inte ett asgarv alla gånger men kanske självdistans. Men hur blir det då när musikens enda syfte är att vara just kul? Musikern, ja för det är ju det han är, Ola Aurell spelade i går på Stand up-klubben Gött i mössan. Det är alltså en standupkväll men Ola spelar gitarr…

Och faktiskt, det är väldigt roligt! Tänk dig en ståupp kille med självdistans, korsat med det bästa från trubadurerna i Nordstan.
Lyssna på klippet nedan:




Ja, I ärlighetens namn är det väl inte en himlastormande upplevelse rent musikaliskt men det är ju inte heller syftet. Jag har kul under många av Olas låtar, väldigt befriade kul! Tänk om man fick skratta lika mycket på låt säga Pustervik. För visst, bra musik har problem med rolighet, det tas lätt som oseriöst och det verkar vara väldigt viktigt att vara seriös när man spelar.

Jag vill se mer humor i musik, inte buskis då. Utan bra nivå och kvalitativt roligt. Men frågan är om det går att kombinera, det kanske är så att riktigt riktigt bra pop måste vara allvarlig. För vem kan skoja bort ett bittert liv.

Marika Carlsson stod också upp på den där scen och hon var väldigt rolig hon med. Dock utan gitarr så henne får ni ta reda på mer om själva.

Tillsist:
Missa inte Boris & The Jeltsins på Pustervik på fredag!
På lördag blir det fest bortåt Marklandsgatan och på söndag tänker jag fan i mig parkera mig själv på Kontikis uteservering från typ 16.00. Bring on the sol bara!

Jerry Boman

Jo, men jag står för det!

4 kommentarer




Okej, det var ytterligare ett band från samma gäng. Nu kommer kommentarerna hagla om att samma lilla klick styr allt, om att några få gubbs har hand om alla musik i Göteborg och att vi som bor här gillar dem bara för det. Men vad skall vi göra? Det där gänget snurrar på så fort och utvecklas till höger och vänster, så jag tänker skriva att det var bra. Hata mig om ni vill, kalla mig gbgpatriot om ni vill. De rör sig ni står still… (ja, förlåt för den parafrasen)


Utah Rangers har gått från monotomi till dans. Tokdans. Eller dansen har alltid funnits där, men nu tar den över allt. Det är både bra och… nä dåligt är det inte, det är bara en förändrig. Bra och förändring. Två goda ting.

De riktiga trummorna är borta sedan länge, nu är det snabbfotade maskiner och maskiner som gör rundatoner, men som låter pixlat. Det låter som ett skämt, och kanske är det just så. UR lever på kanten, det kunde bli buskis men blir inte alls det. Ett band att ta lika mycket på allvar som på skoj. Egentligen borde man ta alla band så, det är ju bara underhållning vi bjuds på.



Det är hur som helt en massa fin energi som når mig, även om de har en hög bra nya låtar så går det inte att komma undan ”You and me in a rented car, two small bags and a plastic gutiar”. Mest hopp då.

Precis som titeln på den sången är lång är de flesta texterna, eller de är långa sjock med många ord utan komma. Orden hopar sig och trängs fram, det blir effekten av att trycka ihop luft genom en tratt, en jävla fart helt enkelt. Man klappar gärna med vänner!



Little man tate är alla brittiska klyshor du kan komma på. Jag tror jag hör inte mer än tre låtar introduceras med ”ja, den här låten handlar om när jag träffade en tjej men hon hade redan en pojkvän så…ja”. Här är bandet som verkligen inte hört Glasvegas och den nya engelska musiken. Little man tate lever kvar i går och i förgår… Riktigt hitigt men bedövande tråkigt och gjort. Mitt sällskap kommer fram till att det enda bra med bandet, enligt dem, är att trummisen är någotlunda liggbar.


Tillsist:

På fredag är det släppkalas för Samtidigt Som på Sticky, du går dit! Punkt! Årets skiva!

Lite SS-Nytt: Bas-Erik har opererat handen och ser ut som en cyborg, därför går Powerblade-Alex in på bas och Bas-Erik skall spela synth på fredag… Kan bli nått det!


Tillsist2:

Lyssna på Jonathan Johanssons nya skiva här! Och vänta tills den 19 mars då det smäller på Svanen! 2000-talets riktiga Eldkvarn är här!


Tillsist3:

Imorgon tisdag fyller Almedal-Adam 17 år. Eller nått.


Tillsist4:

Mycket kommentarer på det här inlägget. Vad tycker du?


Jerry Boman


Tilde or die

0 kommentarer



Ibland kommer man i situationer då man inte vet om man skall påpeka saker för folk eller inte. Det kan vara när någon har mat mellan tänderna, personen kan bli väldigt stel när tankarna på hur länge den lilla dillkvisten suttigt där kommer. Det kan vara stunder när en bästa vän uppenbarligen har dåligt omdöme vad gäller pojkvän/flickvän, då kan man komma i cirkeltankar om att var och en gör sina egna val men som vän vet man att man kommer lida när allt går åt helvete. Ja, ni förstår saken, det finns många saker, skitsaker, som vi har lite svårt att berätta. Den här torsdagen var inget undantag, mer om det längre ner…

Tilde kom som en järnkula och räddade oss. Hon bröt muren vi byggt upp, som vi trodde på. Den med graffiti stort färglatt, berättade allt vi redan visste. Den muren blåstes sönder i torsdag på Pustervik. Vi trodde att vi visste, att inga nya saker kommer hända. Alla former på moln är redan gjorda, och de tar form av varandra. Vi tänkte att… eller nej, vi tänkte inte alls. Vi var inskränkta. Förlåt oss, vi glodde på den där muren och dess budskap, tillslut var vi så förljugna att vi trodde på våra egna känslomässiga lögner. Förlåt oss våra synder Tilde, du stod över det. Du har räddat en hel stad från undergången. Du visar att enkel talang finns precis framför ögonen. Med det menar vi att du är lite för stor för oss, vi skäms för att du får stå på Pusterviksscen, bevittnad av mestadels vänner, när du egentligen borde stå på Konserthusets stora scen, uppbackad av inte bara ditt band, utan även av den stora fina orkestern som brukar bo där.

Tilde har rösten. Ta exemplet ovan, hon sjunger att någon skall hålla hennes hand. Det kan man göra på många olika sätt, några bättre och många sämre. Tilde litar jag på, hon vill verkligen att den här personen som hon vill hålla i handen skall fatta att det är just så. Lyssna på klippet, typ 2:30 in i klippet, och försök att inte få gåshud. Herrejävlar! Där pratar vi sanning och desperation, håll min hand annars dör jag goooddamn!
Jag skrev en gång för länge sedan att en vän till mig hade en röst jag ville ligga med. Alltså, jag ville inte ligga honom utan med rösten. Jag vill ligga med Tildes röst. Den slår den andra med milslängder.

Tilde är inte Göteborg, Tilde är inte Mint Condition, Tilde är inte Svanen, Tilde är inte ett ämne att ens ta upp här i bloggen. För du är redan långt borta, större än allt. Att sedan inte alla har fattat det än är deras förlust. Jag säger tack för att jag fick chansen att höra dig , nästa gång är det inte säkert att jag kommer. Det kommer förmodligen bli fullt och jag kommer inte få någon biljett.

Så var det den här saken om att säga till eller inte säga till… De stora samtalsämnet efter Tilde var, förutom att alla var helt till sig hur bra det varit, var…gylfen. Ja, det är buskis och allt men gylfen var öppen Tilde. Ingen sa något, jag tror alla var lite rädda som jag, säger vi til kommer magin brytas. Vi kommer kastas ut på torget och allt kommer vara måndag hela veckan. Samt att det kommer regna. Jag ber om förlåtelse, att jag inget sa, det kanske var elakt… Men jag visste inte bättre.

Tillsist:
Stort pris till de personer som stod längst fram med vita tröjor där det stod "Tilde or die". Jag skriver under på det!

Tillsist2:
Det var sista Minten. Tobbe kommer man hitta på Badges på Ritz, Nils kommer man hitta bakom en sax och Gaston kommer man hitta överallt. Tack för alla bra kvällar!

Jerry Boman

UPPDATERAT:Flykt, Kärlek och Broderskap

20 kommentarer



Stor dag idag. På många sätt.
Samtidigt Som släpper sin första skiva! Jag kan bara berätta att det är en helt fantastik skiva, den har snurrat runt i min lilla lägenhet ett tag nu, och fullkomligt tagit över. Det är den oförstörda kärleken mellan människor som är bäst. Känslan av att man litar på varandra vad fan som än händer. Fint att få ner det på skiva.
Jag tycker Frasse, Erik, erik och Göran fått med allt som de står för. De är fyra bra killar som bryr sig om, bryr sig om varandra men även alla oss andra.

Jag känner samma för Samtidigt Som nu som när jag fullkomligt smockades till golvet första gången jag så dem. Det är glädje och enkelhet, det är Swoschen i Nikeloggan på riktigt, svingen i Tigers bästa slag, texten i Obamas tal och det är framförallt näven i fucking luften! Lyssna på den bästa låten ”Erik & Francisco”… ojojoj…

6 februari är det släppkalas på Sticky. Det kommer bli ett slag! Ses längst fram!



Sak nummer två på listan denna stora dag är premiären på They Live By Nights nya video! Du hittar den här, och det är Rockfoto-Pauline som gjort den fina fina videon till ”Ctrl Alt Delete my heart”. Riktiga animeringar är det nya. Bort med 3D-renderingar! Jag gillar de visslade fåglarna bäst.
Som ni vet, förra videon vann grammis…

Tillsist:

Onsdag
Kontiki har byggt om och jag är toknyfiken på hur det ser ut! Best Wishes har fått äran att inviga. Jag går dit vid sju!

Torsdag
Tobbe och Nils fortsätter att pricka in de mest intressanta artisterna, den här kvällen får Minten besök av Tilde. Du missar inte denna kväll på Pustervik!

Fredag
SS-Frasse och Patrik H (han som typ bor på Pustervik, du vet precis vem han är) är tillbaka i full sving med Friday I´m in love på Pustervik. Den här kvällen blir det en go comeback i stan: Utah Rangers! De har rundat USA och smittat ner dem med sin stutsiga, smutsiga galenskaps pop. Alla kommer vara där, och alla kommer smittas!

Så här kan din agenda se ut några dagar framåt.

Tillsist2:
Okej, nu vet jag vilka Kavalleriet är! Jag kommer inte på några vägar avslöja det… Men ni kommer få höra mer av dem framåt, var så säkra!

UPPDATERAT
Tillsist3:
Det kom en kommentar här nedan ang Samtidigt Som. Killen har också länkat till en artikel han har skrivit på Pandamagazine…
Ja, vad skall man säga, han har nog inte fattat ett dyft. Han har uppenbarligen inte träffat Ralle, han har uppenbarligen inte varit på någon EDGE? fest med Jerka, Säffle och dom, han var inte på Svanen i mellandagarna när jag drog i väg 9st Broder Daniel låtar i rad och han såg förmodligen inte hur golvet verkligen kokade så mycket att folk slängde tröjorna i pur glädje.
Han skriver vidare att det enda som händer i Göteborg är att man lär folk att 95 var bättre än 09… Som sagt, vad är det du inte fattat?
Jag skulle vilja se lite exempel från huvudstaden om jag skall ta den där artikeln på allvar. Skejtpunken som du dribblar in har jag aldrig hört. Och du, det är faktiskt väldigt många kvinnor här. (jag kan ge honom en poäng för att han tar upp att det är mycket män hela tiden, för det är det) Men sist och inte minst, hur kommer det sig att en klubb med bara Göteborgsmusik kan funka i Stockholm men det omvända aldrig någonsin skulle funka i Göteborg?
Ja, vi gillar vårt Göteborg så in i helvete mycket att vi vill dela med oss till er i Stockholm. Varsågoda!

Jerry Boman

Energifältet och jag.

2 kommentarer



Kvällen kunde slutat i katastrof. Jag skulle ta en kort kort sovpaus, glömde ställa klockan och sov i några timmar. Vaknade helt snurrig och trodde för en sekund att det var lördag morgon. Största ångesten den här veckan!
Nu blev dock kvällen tvärt emot katastrof, det blev en av de bästa kvällarna den här sidan 00-året.

Jag har som ni vet väldigt svårt att anpassa mig efter min ålder, det kan verka patetiskt som fan och det är det säkert också, men jag vill inte stela till. Är livrädd för det. Jag blir hög på energin som finns där bra människor finns, en energi som jag inte har den blekaste om hur människor finner bland soffor,barnvagnar och "fredagsmys". Fan, fredagar skall vara en kamp! Nåväl, den här kvällen innehöll allt, bra gamla vänner, bra nya vänner, två band på toppen och en efterfest som jag kunde stå ut med. Vilken jävla tur att jag inte försov mig totalt...



Samtidigt Som är en uppviglade popmaskin. Var än de ställer sig blir golvet galet. Den här kvällen inget undantag, en kille försöker fyra gånger hoppa ner från scen, ner i publiken. Ingen fångar honom. Ändå försöker han igen. Förmodligen för att han tänker "om SS nu är så här bra i kväll så måste jag bjuda till!". Och SS är precis så bra! De spottar och fräser, rämnar mitt itu och blåser ut alla ljus. Frasses gitarrband går sönder, han sätter sig på knä och kör vidare. Aldrig ge upp, allt måste ut nu!

Samtidigt Som är idioten. Den renade känslan av att svinga sig tillbaka till apstadiet. SS är fyllan som inte tar slut, när världen är med en och rustningen faller av. Det kommer vara glömt i morgon men vem fan bryr sig. SS är nog det band som skulle passa bäst på en kryssning där baren var fri och alla nakna. Riktigt underbart blir avslutningen med Liket Levercovern "Levande Begravd". Efter mycket knuffade får vi upp Almedal-Adam på scen och han avslutar magnifikt vid micen!



Den Stora Sömnen
kan ses som Samtidigt Soms storebror. Lite smartare, lite mer beläst och lite större helt enkelt. DSS är helt enkelt kostymen, Stefan levererar samtidsanalyser med en sådan skärpa att det mesta verkar dumt och naivt i hans närhet. Det är uppriktigt obehagligt ibland. Lätt att snöa in på det svarta hos DSS, men sanningen ligger i överblicksperspektivet. Bandet har förmågan att se sig själva i sammanhanget, de sätter inte sig själva på piedestal utan hymlar inte för en sekund med sina svagheter.

Musiken har mer själ än punken, samtidigt är det pophöjningar i parti och minut. Det har också soulat till sig. (Fråga mig inte om det ordet finns, eller nu finns det!). Texterna är uppgiva, ibland dubbelironiska men aldrig att de slår knut på sig.



För er som undrar, den stora kameran mitt i klippet tillhör SVT. De följde med DSS till Göteborg för att dokumentera bandet. Det hela kommer sändas i UR en fredag någon gång. Det är humor i det: Den stora sömnen i Utbildningsradion! Skulle kunna tänka mig att betala tvlicens bara för det!

Det var länge sedan publiken var så härlig på Pustervik! Är det Jonk-effekten? Club Slacker-effekten?

Festen rullade på, det var drinkar och det var drama. Hamnade på Vallgatan, hamnade på bild, hamnade i en soffa innan jag så sakta gick hem genom stan.
Det är då man tänker på att det ändå är fint att alla de här människorna faktiskt kan ha med mig att göra. Jag som i deras ögon är lastgammal, stundtals ohyggligt osocial och jag som varje vecka ömsöm älskar deras musik ömsom hatar den. Men samtidigt är det precis så här jag vill leva. Tack för att jag får vara med på ett hörn vänner.

Jerry Boman

"Vi har en gäst på blås!"

0 kommentarer


Onsdag. Pustervik. Snart höst. Bra med folk.
Jag känner mig så sjukt off.
Vad gör jag där?
Som vanligt glömmer jag vad musik gör med mig, vad en konsert kan rädda mig ifrån. En undanflykt, större än de flesta. Precis som man ibland tröttnar på fullkorn (även om man vet att det är bra) så tröttnar man ibland på det svåra, tillgjorda. Jag vill bara ha grädde, snabbmakaroner och vin. Enkelt.


Det är hundra grader varmt, jag står i en röd studentpub på ett berg. Övermycket folk och jätteliten scen. Spelar gör The Medalist. Jag är inte överförtjust, men älskar låten Landslide.
Nu är det ett och ett halvt år senare, jag skall lyssna på samma band igen. Har inte jätteförväntiningar, möjligtvis väntar jag på Landslide.

The Medalist 2008 är samma men ändå inte, allt är bättre. Leendena är större, musiken bättre och ja allt är bättre. Tre snubbar på rad som synkar perfekt, spelar likt en. Mysiga solkvällar. Enkelt liv. Jag tänker på Malmö, stan där det alltid är lite billigare och lite lättare. Inga backar i The Medalist musik, prisvärda melodier. Den perfekta frisyren med en öl i handen, tiden står still. Alla stolar är lediga. 23 grader, vindar där man behöver det.



Jag gillar det. Inget svårt att ta till sig. Teflonpop. På det bra sättet, vill inte att något skall sitta fast. Glid bort. Glid av. Tappa fattningen stilla.

Samtidigt är det taggigt, svängigt och levande. Inte överproducerat, inte slimmat. Den perfekta kombinationen av hiss och trappa. Lätt men ändå motstånd. Dock inte för mycket.



Them Jacks spelar två konserter i ett. De börjar med matinén, barnvänligt och mjukt. Det är då Carl Beijbom sjunger. Han gör det avslappnat och…ja bra. Inget mer med det. Man tappar inte huvudet precis.

Men sen kommer den barnförbjudna versionen av spelningen, det är den avdelningen är Anton Ericsson exploderar. Bandet har två sångare. Precis så är det, men frågan är om det inte är två band med liknade sättning. När Anton hoppar till och skjuter fart händer stora saker. Med rockrösten från himmelen, med ett sätt att skriksjunga som jag bara älskar så tar det hela en ny vändig. Från ljummet till stek hett!

Ni kanske känner till historien om Joakim Hillson, ni vet Vacker utan spackel-killen. Hur han spelade i ett band när stora skivbolaget kom och ville ha honom…men det ville INTE ha bandet. Bara Hillson. Svår sits. Skulle han välja vänskapen eller skulle han välja framgången?

Joakim valde framgången, lämnade bandet i sticket. Tycka vad man vill om det men det finns en risk att samma sak kan hända Them Jacks. Anton är för bra för sitt eget band, de håller tillbaka honom. Han har rösten, the looks och framför allt – känslan. Den där obetalbara grejjen som gör att vi i publiken känner att det är på riktigt, att vi är sedda.



Med låten Turn on my ego skulle Anton välta vilken jävla scen som helst. OM det inte vore så att bandet håll så hårt i tyglarna.
Men ett litet plus även till le trummis, han lirade ändå av sig brillorna…

Tillsist:
Temat för gårdagens band måste ha varit: ”Vi har en gäst på blås!!”. The Medalist körde på med Irene/Diverseandra-Nils till höger och Them Jacks med Love&Happines/Almedal-Tobias på samma kant. Det måste vara väldigt lukrativt att freelancea med bläckblås i väskan.

Tillsist2:

Nog fan blir man nyfiken på vad som hänt!

Jerry Boman

Irene blir personlig

1 kommentarer



När man minst anar det så slår den avslappade, sköna konserten till. Den där stunden som man så gärna vill uppleva, planera för och pricka in när man behöver den. Helst skulle jag vilja veckoprenumerera på den, att minst en gång i veckan (jag inser att jag förmodligen skulle behöva den mer) hamnade på den där avslappnade tillställningen genererade ett leende. Ett uppåtpiller till musikalisk föreställning av god kvalité. Coup de temps! Rakt i hjärtat!

Irene börjar bli bandet jag sett flest gånger av alla, nästan fler gånger än Broder Daniel... eller ja kanske inte ändå, man liknelsen haltar. Man får ta med i beräkningen Irenes livslängd, men om man ser till det så kan det vara det band jag sett procentuellt flest gånger.

Lägsta nivån är hög, det vill jag inte hymla med. Nog har jag kastat ett och annat mentalt ruttet äpple på dem någon gång, men innerst inne har det hela tiden bara varit kärlek sedan den där första gången 2004.

Nu står de ytterligare en gång på Pusterviksscenen, det är inte överfullt i salongen (jag känner mig som en överklass musikskribent/stelbentskribent när jag använder ord som salongen).

Så händer det då, det tar typ en - två låtar sedan släpper allt för Irene. Bandet blir en levande varelse som istället för att vara enskilda musiker och människor blir en enhet. Det låter så in i helvete bra! Alla strålar och det svänger utav bara fan! Vet inte riktigt vad som hände där, men det var One Halleluja Moment Good Damn! Nya låtar, gamla låtar och ännu äldre låtar som aldrig varit bättre! Jag rös flera gånger.

Samtidigt som de ser ut att mysa på scen är det fokuserat och inspirerat. Att de precis har funnit varandra igen efter en lång lång tid. De är så goda polare att häften kunde vara nog...eller nä det kunde det inte, för jag vill ha band så där, att de ler och älskar varandra. Samt vågar visa det!

På Irenes Myspace har sångare Tobbe lagt upp en akustisk version av en ny låt, I,ll be missing you. Lyssna på den, den är väldigt bra. Här kommer en annan sida av hans låtskrivande, en lite mer personlig. Så kanske är jag partisk, jag förstår. Men det hela framgår nog rätt tydligt ändå. Hursomhelst, det är en bra bra låt!

Igår var det livepremiär på låten, och ja den är ändå en helt makalös låt i det lilla. Samtidigt som den är helt enorm.



En liten liten sak bara, var det inte en låt igår som lät skrämmande likt Lou Reeds "Walk on The Wild Side"?

Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo

Fast med en twist?

DEn här konserten, de nya låtarna kändes som en vändpunkt. Irene har gått och blivit stora. Och personliga.

Förband var det också, de tilltalade mig inte alls. Duktiga men inte intressanta. Jag struntar i att vara elak, så vi håller det där.

Tillsist:

Det glamorösa livet backstage, ensam med gitarr och diskbänk ...

Tillsist2:
Imorgon lördag gäller Lorensbergsteatern!

Tillsist3:
Snart kommer krönikan som Rockfoto inte verkar vilja publicera... jag får väl lägga upp den här då.

Jerry Boman

Nx2, Tx2 och Gx1 blir MINT

1 kommentarer



Ikväll tänkte jag ta på mig mina finaste mintgröna byxor, promenera ner till Pustervik och lyssna på Irene. Det är ju lite märkligt det hela, Tobbe och Nils har klubb (Mint Condition) och så bokar de in sig själva. Eller är det så konstigt? Att ha klubb handlar väl alltid om självförverkligande, det gör det för mig i allafall. Då är det ju bara att boka in sig själv på alla platser som finns.
(ja, jag vet att Gaston också är med och fixar, men just i det här härvan av hybris är han ansvarslös)

Men nu lägger jag undan de där konstiga tankarna och trippar ner. The Spurts spelar också, akustiskt. Eller heter de inte Love Spurts? Skitsamma. Det blir nog en trevlig kväll.

Tillsist:
Saker jag blir glad över just nu:

Sak 1

Kom igen, Lena (video)



Det går inte att komma i från den där låten och den tokrusiga glädjen i videon smittar like hell! Det är knappt man kan fatta att två studsbollar, Håkan och Timo, faktiskt lirade i samma band...

Sak 2

Baby, I love you (fanzine...på riktigt)

Jag hade ingen aning om att den här tidningen faktisk fortfarande existerade. Första numret köpte jag en gång i forntiden av Irene-Tobbe under valven på Nef, sedan hörde jag aldrig något mer om tidningen. Jag gillar att man kör på som svartvitt kopierad tidning. Mycket coolare än en sleten blogg...

Jerry Boman

Fantastsikt, folktomt och famnpop.

0 kommentarer



Det är som upplagt på silverfat, en historia som alla kan återberätta. När The Brunetts gör ett stopp i Göteborg på sin världsturné (det beror på om man räknar stopp på tre kontinenter som världsturné) så finns allt som folket brukar gilla. Ett band som kommer utomlands ifrån (per automatik lite häftigare), ett band som varit förband åt ett svenska band på deras utlandsturné (Shout out louds), ett band som varit förband åt ett gigantiskt stort och känt band (The Shins), ett band som varit förband åt ett ännu större och ännu bättre band (Clap Your Hands Say Yeah) och ett band som nu släppt en av vårens bästa skivor OCH som Nöjesguiden skrivit om (nervösa creddfolket kommer rusande).

Allt det där sammantaget och det faktum att bandet spelar en fredag när inget bättre händer borde resultera i fullsmockat på Pustervik... Men nä. Vi är nog tio - tolv betalade. Fan Göteborg! Jag trodde ni hade bättre smak än så! Ni brukar ju annars springa på dylika konserter hela dagarna! Nu när det kommer något som faktiskt är bra på riktigt, trots att det kommer utomsockens ifrån, då stannar ni hemma och glufsar chips, dipp å lättöl (eller va fan ni nu gjorde). Det där tyder ju bara på att ni egentligen är enna vilsna höns. Ni dog lite i mina ögon.

Nåväl, ni missade en helt igenom ljuvlig konsert! The Brunetts struntar fullkomligt i att vi bara är så få, de kör på som om de spelade i mitt vardagsrum. Den rena fina poppen blir väldigt intim. Det är en blandning mellan girlpop och manlig dito, mycket sommar. De flesta låtarna väller över, det börjar litet med en röst, ett hummande eller en försiktig gitarr. För att mot slutet blida vägg och panga av över oss. Jag upplever en närhet, de ser alla oss och vi ser alla dem. Det är som vi för en timme blir bundisar, släkt och bästa vänner.



Hela tiden samspelar Jonathan Brees och Heather Mansfields röster, de går in i varandra, utmanar varandra. Lekande lätt smiter låt för låt förbi, den ena bättre än den andra. Jag ryser vi flera tillfällen, mest år den sorgsna trumpet som i blått ljus kommer in från höger. Men även åt melodican, den försiktiga basen och den undersköna undersökade sagomelodierna.

Mitt i konserten utropar Jonathan danstävling! Fin skiva i potten! Det är enkelt att anta utmaningen, de två följande låtarna är mera dans. Jag tar täten och de flesta hänger faktiskt på. Det är som att alla känner att nu är det dax att bjuda tillbaka, låt gå för att inte hela Göteborg är här, men vi som är på plats älskar er så nu jävlar dansar vi för er!
Tyvärr vinner jag inte, men det gör inte så mycket, för hela kvällen är så gemytlig och vacker. Som ett enda stort pris. The Brunetts är sekunderna efter sommarregnet, den friska luften och den klara synen. De är ledigt och svängrum. Man vill kramas, det är skön hemmakär famnpop.

När jag går hem tänker jag att man kanske måste börja se det vackra i gråsten för att tillslut hitta den där undangömda guldklimpen. Till er som inte var där, det här var guldklimpen! Snyggare pop får ni leta länge efter den här våren i Göteborg.

Fredagens uteblivna folkfest var en i det närmaste identiskt med den som inträffade 2005 när Khonnor på Sticky Fingers drog 26 betalande. Jag är fortfarade så förvånad, så förvånad...

Tillsist:


Jerry Boman

Pen Expers i studion

0 kommentarer

Så här gick det till när Joakim och Alexander från Pen Expers besökte mig i studion idag:



Märk speciellt trädet som i början försvinner till höger...samt att videon som vissas på inget sätt är en officiellvideo. Se det mer som ett bildcollage till låten.

Pen Expers har alltså släppkalas på fredag på Pustervik. Få din dos av galenskap, mörker och bra musik då.

Mer tips inför helgen hittar du i slutat av klippet. Idag orkar jag inte skriva ner allt, du får helt enkelt vara lite multimedia och kolla på allt.

Tillsist:
Fosca är i stan och de bjuder på inte mindre än TVÅ spelningar på lördag. Först klockan 15.00 på Blenda, Andra Lång. Då blir det enligt uppgift akustiskt och skivsignering. Blenda är alltså skivbutiken som envisas med att kränga vinyler...
Senare på kvällen spelar de på On Our Honeymoon på Stars´n´bars vid Järntorget. Bra klubb, bra folk och bra musik!

Jerry Boman

En av de bästa låtarna.

0 kommentarer



Jag känner mig gammal när jag lyssnar på några låtar på Håkans nya skiva. Det finns så mycket nytt som gör det här bättre. Faktiskt. Hellström må vara den store men han är omsprungen...ibland. För om ärligheten och sanningen skall fram så finns det ingen som slår en Håkan i toppform.

"Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" är en av de bästa låtarna Håkan skrivit. En av de bästa låtarna för alltid. Här finns den totala hänsynslösheten inför musiken, det totala utlämnandet och fan vad han blöder! Det slirar över pianot och sången låter inspelad när efterfesten är över och alla vännerna gått hem. Inget blev som man tänkt sig, man vet bara att hela kvarteret måste få höra det här. Ut med det bara!

Alla trodde att jag skulle förlora mig
Med vilken runaway som helst
Jag var slut när du hitta mig
I GBG regn
Dom kunde säga vad som helst till mig
Dom kunde dra åt helvete
Men ett enda ont ord om dig
Har alltid fått mig upp i ringen

Det här kan vara den starkaste början på en text jag hört Jag sugs direkt in och hamnar där jag är. Vill höra resten, som den bästa av romaner, som den bästa av sagor.

Efter ett timmar med bråk och skrik, ituslitna känslor, är halsen helt uppfuckad. Där i själens vargtimme svämmar närheten till jaget över, och det är då man sätter en låt som "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Här hittar jag den Håkan jag gillar mest, han som inte sätter ord på riktiga händelser utan skapar dem från känslor som alla har haft. Bygger rum där andra bara har hjärnspöken. Skapar film ruta för ruta, animerar fram vår rädsla och uppgivenhet.

Jag vill inte säga att han halkar tillbaka till sitt forna jag, det är inte samme Håkan som sjunger i "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din". Och det skall det inte vara heller, det hade varit larvigt. Nu är han här och skriver låtar som den han är nu. Det här är inte ett tonårsideal, det är en romantiker som växt upp men fortfarande sprängs sönder om han inte får berätta. Jävlar vad det smäller i den där låten!

Bubblor. Runda, sköra som spricker.
Bubblor. Det är nog det ordet som bäst beskriver den där fantastiska låten. Det spritter hela vägen, likt vårblommor på väg upp ur asfalten, galenskapen i att springa hela vägen hem för att man inte har något bättre för sig. Kom regn, ta min hand!

Det är den finaste kärleks låt jag hört. Jag har haft den där känslan, jag har gått i regn, sett katter gömma sig i trappuppgångar och jag har varit hög på hela skiten.
Tack, Håkan du tog mig tillbaka. Nu vet jag vad som är viktigt. Jag har det. Jag var hög på hela skiten så sent som i torsdags och det skall man inte glömma. Stort.

Nu finns det ju andra låter oxå på skivan. Här gå¨r det upp och ner, några är riktigt bra, som "Tro och Tvivel", "För en lång lång tid" och låten som man förmodligen inte skall lyssna på ensam, "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger".
Sen finns det dalar, i Clash-ripoffen "Dom fyra årstiderna" eller i Eldkvarn mossiga "Kär i en ängel". Även om den sista är en fin kärleksvisa, men ärligt, den skulle nog stannat mellan hemmets fyra väggar alternativ på ett födelsedagskalas med närmaste vännerna.

I "Sång i buss på villovägar 2007" travar Håkan bluesklychor på varan, det är nästintill jobbigt att lyssna på. Han slår knut på sig själv, parodierar Hellströms-universum om och om och om igen

På det stora hela, det är en bra skiva. Bra. Punkt så. Igen skiva jag skulle dö för.

MEN!

Efter "Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din" är jag klar att dö. Närsomhelst. Kom å ta mig bara!

Håkan skall spela på en massa stora scener nu och i sommar men jag tror den stora bomben kommer på klubbturnén i höst....

Tillsist:
Äh, nu lyssnade jag lite till och då växte plötsligt gamla B-sidan "För sent för Edewiss"...

Tillsist2:
Mörkermännen och galenpannorna i Pen Expers besöker mig i studion imorgon. Lite snack och någon form av musikvideo. De har släppkalas på Pustervik på fredag.
Nu gör vi så här:
Imorgon kollar du 09:15 på Nyhetsmorgon Göteborg Väst och på fredag går du till Pustervik. Deal?

Tillsist3:
Jag har sagt det förr: Ni måste bara åka in på Hästpojken-Martins blogg på Djungetrumman. Elisson är ett komiskt geni och har tagit bloggandet till helt nya nivåer! Jag skämtar inte, han har vänt hela bloggskiten mot oss och det är helt rätt! Underbart!


Jerry Boman

Almedal i Nyhetsmorgon!

1 kommentarer



Ikväll går alla till Mint Condition premiären på Pustervik. Nils, Tobbe och Gaston fixar klubb, goa killar allatre. Lichtenstein och Bye Bye Bicykle på scen. Det blir så fint så fint!

Jerry Boman

Allt försvann.

0 kommentarer



Jag hade lyssnat på låtarna som Anna Järvinen har på sin Myspacesida. Suttit där och försökt förstå vad som var så häpnadsväckande. Vad som gjorde att folk skrek om årets platta, att de höjde volymen på språket och formade meningar om "Håkan känslor". Stilla började jag dra mig bort från den där sidan, jag förstod inte. Var det bara rädsla att stå utanför gruppen som gjorde att alla sa de där fina sakerna om Anna? Jag förstod inget. Det fanns inget där då som stannade min värld, inget som tog stypgrepp och fyllde mina nerver med lugnade medel.

Nu vet jag bättre. Anna har allt som man behöver. Hon stryper mig, en behaglig andnöd långt därinne i kroppen. Varenda innebodde lampa slocknar, mörkret sänker sig samtidigt som det fullsmockade Pustervik sjunker undan. Alla vännerna försvinner, jag försvinner. Stjärnorna tänds, oskuldsfullt för första gången. Ett kallt ljus sprider sig imaginärt i lokalen och kvar är bara den mest innerliga musiken jag hört. Fokus är på en punkt, ett epicentrum där alla stift ritar kurvor på papper och mäter det största utslaget på richter. Anna står i centrum lika självklart som solen i centrum av planeter. Vi andra kan bara cirkulera runt i det mörka, låta våra planeter skakas av jordbävningar, låta våra himlakroppar skadas och försöka läka.

Samtidigt vet jag att det är bedrägligt. Solen med sin starka dragningskraft, som får mörkret att verka ännu mörkare, kan när som helst sluka oss. Vi tar ännu ett varv och ber för en ny morgondag, att vi ännu en stund skall lyckas ta oss ur situationen. Inte skall solen få svälja oss i ett stort hål av gravitation.

Jag vet inte om jag lyckades ta mig ur banan. Järvinen live förklarade en massa och nu kommer jag vara dömd till en evig cirkulation runt den här solen. Kanske förgör den mig, kanske sliter jag mig loss. Just nu är rymden precis evighetsstor, drömmen finns i natten.

Jag funderade på att inte köpa skivan efter konserten. Tänkte att den aldrig någonsin kan leva upp till den här stunden. Jag tvekade länge men tillslut blev det en skiva i väskan. Sanningen är att det inspelade inte matchar live upplevelsen. Inte på långa vägar. Ungefär som ett 10 gånger 13 centimeter stort kort inte kan göra Himmelska fridens torg rättvisa...



Pinto var förband. Kanske var jag inte lika lyrisk den här gången, bandet saknades. Men Green leaves falling down var precis lika bra som förra gången. Även där stannar jag upp...

Men just nu kan jag inte säga mer än tack Anna. Och samlar nya krafter för att ta mig ner till On our Honeymoon...

Tillsist:
Patrik Jensen bad om en adress, han ville sända över en liten låt. Patrik sjunger ju annars i Hospitalle men har nu börjat göra sånger på svenska. Jag såg/hörde hans nya musik, enkelt kallat "Pats" härom månaden. Det var bra med löfte om att bli helt strålande.
För någon dag sen plingade det till i epostboxen. Ett brev från Patrik, text och bifogad fil...

Nu sitter jag här och kan knappt slita mig från låten. Det är en drömskt svävande poplåt. Tänk dig att en kör tar plats i något underjordiskt parkeringsgarage. De vill göra upp med sitt liv, starta om och göra rätt. Sången ekar, studsar mot betongen. Nära och långt borta på samma gång. Det är en låt som man dras in i, den utmanar och är underbart indirekt.

Låten heter Sanningen & Ångesten och texten går så här:

kära du ge mig ett råd
det finns för många sätt att dö och leva på

snälla ta mig bort härifrån
jag har fått nog av apati och tomma ögon

mamma minns du när jag var fem

på morgnarna hur du låg sönderslagen

du sa att du älskade livet

men jag vet att du drömde om himmelen

den bilden kommer kanske aldrig gå att sudda ut

och det kommer kanske aldrig bli ett lyckligt slut


men jag lovar jag försöker
mycket mer nu än förut

så spill ingen tår för mig bekymra dig inte alls för mig


Karin, Karin lyssna på mig
-Åh nej här kommer sanningen & ångesten!

du vet det där jag sluddrade till dig var inte mina ord

-Håll käft och lämna mig!

ja, jag vet jag inte har nåt alls som du vill ha

men det känns faktiskt helt okej ibland så glömmer jag

att varenda en av dom som vill ha mig är psychon och idioter

så spill ingen tår för mig, bekymra dig inte alls för mig




Patrik sänder också med en bild som han tycker beskriver saker. Han förklarar att han har dåligt samvete för hur han har behandlat folk, att det här är en förklaring/ursäkt för alla som råkat ut för hans dåliga sidor.

Jag tycker det är vackert. Det gömmer stora saker i den där låten. Om det fortsätter så här kommer vi sitta med en popbomb i knät om ett tag... Det är väldigt vackert...

det finns för många sätt att dö och leva på

Vackert.

Tillsist2:

Jag tror någon på kommunen inte får den uppmärksamhet han förtjänar.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

(Uppdaterat) Hang the DJ.

6 kommentarer



Det här blir en liten och koncis text:

1. Onsdag kväll spelar jag skivor på Sticky. Emil från EMA spelar också skivor...Honom känner ni nog igen som Beat Agency-Emil om du är från Göteborg... Det är Allears som fixar med Live Giget och Klubben heter The Camp. Två band spelar, Swedish for beginners (Göteborg) och Tones of home (Kalmar). Kom dit och häng, ta en öl och framför allt lyssna på bra musik.
Jag kommer spela ny och gammal pop. Mest ny pop då, låtar som du knappt hört innan men som du kommer att älska!

2. Cosy Den-Mattias har inte haft klubb på ett tag nu, han har fullt upp med skivbolag och att fixa klubbar i huvudstaden. Ibland åker han över till Finland och hänger med sina polare... Nu har han hittat ett helt nytt fantastiskt finskt band! Via MSN låter han hälsa att det är Henry från Cats On Fire och Jessika från Le Futur Pompiste som satt ihop ett band. (om jag inte ser fel så var de just de två banden som spelade på den första Cosy Den...).
Strunt samma, bandet de två har ihop heter Burning Hearts. DE ÄR TOKBRA! Lyssna på I lost my color vision och bara älska! Magiskt!

Tillsist:
På torsdag ser ni Kapten Hurricane i Nyhetsmorgon Göteborg Väst. Inte missa! Snurrig intervju och bra musik utlovas...

Tillsist2:
Humm krock deluxe på fredag...Anna Järvinen på Pustervik eller Tellus About The Moon på Stars´n´bars (On our Honeymoon). Namnet på sista alternativet är ju helt briljant, och de låter ju så fint så fint... men samtidigt är man ju nyfiken på den där Anna det snackas om så mycket.

UPPDATERAT: On our Honeymoon är flyttat till LÖRDAG. Samma plats. Härligt, då kan jag gå på båda! Tack Gud!

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Superlativ magnet.

0 kommentarer



Att jag aldrig lär mig.
Att man skall spara på superlativen, varje liv har ett vist antal upphöjande ord och när man använt dem för mycket tappar de stinget. Vargen kommer typ.
Men samtidigt är det ju svårt att riktigt veta vad som kommer, jag som till viss del lever för dagen kan ju omöjligt vet vad framtiden bjuder. Att då sitta och trycka på superlativen, för att det eventuellt kommer något bättre i morgon, är ju bara dumt. Och att redan ha förbrukat superlativen på sina barndomshjältar är ju rent ut sagt idiotiskt.

Så här kommer en del ord som beskriver Sokos konsert igår:

Utomordentlig, utmärkt, lysande, briljant, magnifik, storartad, utsökt, gyllene, suverän, enastående, ypperlig, glänsande, blänkande, skinande, självlysanade, högklassig, förträfflig, himmelsk, sagolik and so on forever end ever in to eternity....

Soko blåste verkligen liv i mig igår. Jag vet att det där var det finaste, mest älskvärda ärliga helt snurrigaste jag någonsin sett och hört. Föreställ dig att du i varje situation hittar de rätta orden, att du alltid vet hur du skall uttrycka dig. Samtidigt är du helt konsekvensneutral, inte tänker ett skit på hur saker och ting kommer låta eller tas emot. Det kan bli helt åt helvete och alla skrattar eller så blir det helt magiskt.

Igår på Pustervik, typ mellan kvart i elva och halv tolv, såg jag ljuset. Just denna dagen efter, tidomställningens dag när sommaren officiellt är borta, sitter jag med ett stort leende på läpparna. Vet inte om något kommer slå detta, jag har sagt det där förr men Soko utklassar dem ALLA. Jens upplevelser, Håkan eufori, Henrik eskapader, Annika känslostormar, lägenhetskonserter, nyförälskelse, stipendier, kyssar, sprit, knark, att hitta 500 spänn på gatan den 24, livet... allt är bara dimma just nu. Oviktigt på riktigt. Skit samma. Ner i golvbrunnen bara.

Soko är enkel. Det är inga stora saker, inga stråkarrangemang eller ljudmattor. En liten ukulele, en gitarr och just denna kväll en helt söndersjungen röst. (under någon låt får hon hjälp av tre killar som körar och skakar ägg) Hon är hög på livet, upplever sin bästa tid just nu. Har födelsedag, fyller 22, just denna denna denna magiska kväll. Allt är krispigt och oövervinneligt.



Mitt i allt det här står då alltså Soko, en enkel tjej från Paris, som sjunger om den blonda bitchen som tog hennes pojkvän. Om hur hon skall döda henne. Hon sjunger om hur hon blir fetare och fetare, tror att hon är gravid trots att hon bara haft sex med sina fingrar den senaste tre månaderna. Hon sjunger om hur besviken hon är på killen som bara bryter upp för uppbrytande skulle, trots att hon delade allt med honom. Sitt liv, sina tankar, sin fitta, sin hjärna, sitt kök, sin frukost, sina promenader...

Men det absolut bästa med Soko är att hon inte ber om ursäkt, inte på riktigt. Det här är hennes ord, hon har inte tid att hitta de riktiga orden, de där som alla vill att man skall säga. Orden och meningarna som är smörigt PK, som gör att man får fribiljett in i de fina salongerna. Salonger som man sedan märker, när man väl är där och kliar allas ryggar, är förljugna och falska. Salonger som inte på något sätt hyllar kärleken och värmen. Som bara är viktiga för salongen själv och för de där fina, oförargliga orden.
Därför presenterar hon sig och sin sidekick som "Kuken", killen, och "Fittan", hon själv. Två av några få ord som hon kan på svenska. Det är hänsynslöst roligt och hjärtlig humor. Tar tillbaka orden från förtrycket.

Hon sjunger om små små katter, får oss alla att skrika "mjaouu" på rätt ställe. Charmar oss runt Jupitersringar när hon kommer av sig och säger att hon inte är tillräckligt duktig på att spela, och ber oss därför sluta klappa i takt, eftersom vi inte håller takten.
Hon har sin egen takt, sitt eget universum. Sokos liv är också vårt liv, vi har bara inte fattat att sätta ord på det än. För vem har inte önskat livet ur någon som varit så in i döden elak, vem har inte nojjor och vem vill inte skriva en låt om katterna.



Som ni fattar så kunde inte band två, som förmodligen var huvudbandet, leva upp till det där första. Inte en chans. Fast även om jag sett Handsome Furs helt själva hade jag nog inte gillat det.
Det lät ibland som Springsteen med elektroniska inslag... och när skall artister fatta att "lalalalala" just sjungs "lalalalala" och inte bredbent "lölölölö". Där har vi en enkel regel för bra musik enligt Jerry: Om någon sjunger "lölölölö" som refräng går det bort!
Det fanns små ljusglimtar, det var ibland helt upphackade melodier, pauser och chackaticka chackita ljud som var bra. Men på det stora hela var det en låt i någon kanadensiskt tvserie om ungdomar...

Tillsist:
I bland har jag funderat varför jag håller på och delar med mig av mina tankar såhär. Varför jag lägger ner så mycket tid. Visst, kvällar som den igår går ju inte att bortse från men annars.
Jag vet ju ändå svaret, jag vill påverka, jag vill sätt lampan på all bra musik som spelas i Göteborg. Både av inhemska band och av de som kommer på besök. Jag vill väcka folk, gå ditt inte alla andra går. Det är min mission.
Och nu har jag precis fått reda på en sak som gör mig som oerhört stolt men samtidigt väldigt generad och blyg. Jag kan tyvärr inte skriva för mycket om det men tre killar kommer på ett speciellt sätt att göra mig odödlig. Mitt ego är just nu större än en buss! Samtidigt som jag inte riktigt fattar, varför jag? Vad har jag gjort...egentligen.
Jag vill faktiskt inte slå mig så mycket för bröstet men ibland får man fan kosta på sig att höja sig själv. Ta hissen till 23 våningen och skrika sitt eget namn! I en stor jävla ångdriven megafon!
Nåväl, ni som läser här kommer fatta om ett tag. Kanske om ett väldigt långt tag men ändå.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Olaglig drog.

1 kommentarer



Jag gillar inte när en kulturyttring skall framställas som bättre än annan. Det behöver inte sägas rakt ut, man fattar ändå. Ta exemplet igår: Navid Modiri skulle börja kvällen på Pustervik med att läsa ur sin nya bok "Skrik om du brinner". Det hela skulle ske inne i själva teatersalongen. Om man ville komma in där kostade det 140 kronor.

Lite senare på kvällen skulle Navid sjunga med bandet "Gudarna". Det hela skulle hända på barscenen på Pustervik. Om man ville kolla på dem kostade 80 kronor.

Jag tycker det här är rätt märkligt, alltså varför i hela fridens namn kostar bokläsandet 140 och konserten 80? Det är ju samma person? Är det så att Navid är värd mer när han läser poesi? Är det finare med poesi än med toksvängig musik?

Det här är på inget sätt kritik mot Navid, jag håller honom högt över molnen och tycker killen är överbegåvad i allt han gör. Han förklarade att det inte var han som satt prislappen 140 kronor. Han berättade istället att han försökt få med så många som möjligt på gästlistan. Även jag var på gästlistan, så för mig hade det bara varit att knalla in, men mina vänner skulle fått betala 140 spänn. Och där gick en gräns.
Hur mycket vi än ville se och höra Navid där inne i teatersalongen.

Som sagt, jag lägger ingen värdering i de olika uttrycken. Jag gillar dem båda lika mycket, men tydligen är det ena finare än det andra.

Men men vi gick senare in på själva konserten, och för 80 kronor fick man se ett band som sprutade av spelglädje.


Nästan på dagen två år sedan jag såg Navid Modiri och Gudarna för första gången. En kväll på Jord utvecklade ett stort behov av mer, mer av (som jag skrev då) pop-poesi-regge-kulsputan Navid. Sen dess har jag sett Modiri och bandet många gånger...

Men alltså hallå! Vad har hänt, hela saken är fler hundra gånger bättre än alltid annars! Från första ton leker sig bandet fram, de spelar som de aldrig gjort annat. Som om det här var sista kvällen någonsin och de bara måste bevisa att ingen skall glömma allt bra. De tre fyra första låtarna går i ett, studsar enkelt från den ena till den andra.



Det är som att se allt på nytt, det här är ett nytt Gudarna, en ny Navid. Hela gänget sitter ihop och agerar som en enda stor partymaskin. Varje rad hinner knappt sluta innan nästa börjar, allt vill ut på en och samma gång. Samtidigt håller man ändå snyggt igen, det blir inte ett uns av överbelastat. Svänget är Gud och till den lyssnar bandet. Likt ett musikaliskt Cirkus Cirkör rör de sig på gränsen till det omöjliga, på linjen för hur mycket intryck man kan ta in.

Jag tänker flera gånger genom mitt handklappande och genom min leende mun att detta omöjligt kan vara ett band som spelat i varenda lokal i Sverige. Inte minsta tillstymmelse till trötthet! Nu trodde jag i och för sig inte att det skulle finnas det, samlar man ett gäng personer som var och en har lika mycket spring i benen som Timo så kan det inte annat än bli dubbelvolter.

Den där kvällen för två år sedan skrev jag att Navid var multivitaminpillret alla behövde för att palla med hösten. Igår var det mer än så, Navid Modiri och Gudarna var en guaranaspetsad fruktcocktail, med lika mycket norrland som södern. En upplevelse på gränsen till det otillåtna och olagliga. En naturlig drog, framställd på känsla och närhet. Som citronskivan på toppen sitter ett stort rött kärleksfullt hjärta.

Bäst på hela kvällen blev "Låt mig va". Vilken allsång! Tack!

Det enda mörka molnet i skyn är att det här verkar ha varit den sista spelningen på länge. Till våren kommer en ny skiva och vet ni vad: Jag längtar redan.

Om man vill kan man höra Navid läsa flera gånger under hösten, både här och där. Jag tror nog jag skall skrapa ihop pengar och gå dit. För när allt kommer kring är 140 pix en droppe i havet, en liten fjantig summa pengar för att få höra en av vår tids mest begåvade personer.

Tillsist:
SoKo.
Nu säger jag det inte mer, ni har nog fattat vad ni skall befinna er ikväll...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Tid, poesi och förbannat dumma bilder.

1 kommentarer



Så var det samma visa igen. Jag har skrivit om det förr, att det är lite rörigt att veta när saker och ting börjar. Igår hände det igen, jag missade en konsert jag ville se för att ett ställe inte höll sig till de oskrivna reglerna här i stan. De där reglerna skrivna i luft om att ingen konsert börjar tidigare än 1,5 timmar efter utsatt tid. Funkar så bra så bra på 99% av alla ställen. En tyst uppgörelse med publiken.

Men nej nej, inte då att Pustervik denna torsdag skulle följa det inte, första konserten började redan en kvart efter utsatt tid. Vad är det frågan om? Tror ni att det är någon form av sportevenemang ni håller på med?! Försten hem vinner!

Ingen skugga över Parapluie, tydligen var det ett arrangemang i samarbete med Pusterviks Teatern, och teatrar skall jag alltid vara såååå speciella...


Att Marcus Birro skulle ställa sig på en scen och vara rolig verkade galet. Så galet att det blev intressant. Jag håller Birro högt, hans böcker är som att springa längs gatorna, historierna rusar fram mellan bokstäverna. Samtidigt är han väldigt bra på scen, har en intensitet och närvaro som gör att man inte kan värja sig.

Nu skulle han då vara rolig. Och visst, han ÄR rolig.

Birro har växt upp och gör upp med alla och allt. Han kastar skit på "normala människor", han kastar dynga på "kultureliten" och han kastar skit på sig själv. Det är stundtals väldigt roligt, för någonstans där inne förstår man att han är precis som du och jag. En rädd liten jävel. Skillnaden är kanske att Birro är väldigt medveten om det.

Nu skall man inte förväxla det här med standup, det är inte de stora gapskrattens kväll. Jag ser det mer som Marcus använder scenen och tillfället som ett terapeutiskt samtal med publiken. Han pratar av sig, går igenom sitt liv och sina värderingar. Ibland blir det tokkul och ibland blir det bara skönt att höra på. En berättelse om en rätt vanlig människa, med en ovanlig talang, som aldrig gett upp. Aldrig släppt sina storslagna tankar, jobbat på och tillslut får den där upprättelsen.

Birro behöver snacka, berätta sin historia och visa att han är annorlunda nu. Han vill helt enkelt växa upp. Inte vara den där ilskne göteborgaren som tillsammans med sin bror tycker till om allt och alla. Som slänger sig med svåra ord och skuggiga författare. Marcus har blivit "vanligt folk".

Kanske är det just där som det riktigt roliga ligger, att Marcus blivit just den där som han innan förkastade och hatade. Han berättar till och med att ha skriver revyer...

En sak blev dock lite obehaglig och tvär. I slutet läser Birro lite ur sin senaste bok, det blir bland annat en dikt om hur det är att förlora ett barn. Det blir knäpptyst i lokalen, skratten fastnar i halsen. Det tvära kastet blir lite för mycket. För dikten handlar om Birro själv, han har förlorat ett barn. Samtidigt inser jag att Birro är som bäst när han skriver om allvarliga saker. När saker och ting är viktiga. När allt gäller liv och död.



Efter den alternativa standup stunden befolkas scenen, drygt tio personer kommer upp. Boy Omega har växt, när jag såg honom (Martin Gustavsson) senast 2004, så var det typ just bara han. Nu är det som sagt en bunt med människor. Bland annat hittar man på höger flank Adam Svanell spelades saxofon samt en stråksektion som jag sett förr men inte kan placera.

Som vanligt när band gör så här, växer, så blir det maffigare. Och musiken har växt. Ibland är det riktigt bra men i det stora hela är det inte så kul. Jaja, sluta tjata om Boy Omega, de är duktiga och gör allt rätt. Men det är inget som gör det "Boy Omegianskt", jag skulle inte kunna plocka ut en låt och säga att det var just dem.

Allt blir en enda americana-alternative-pop föreställning. Inget som gräver sig in, inget som förstör mig, inget som lyfter. Jag försöker verkligen hitta något men nej... Jag har väl fått för höga krav.

En sak bara:
Hallå, publiken! Det är riktigt elakt att bara gå hem sådär efter Birro! Jag menar, det var ju inte precis sent och ni kunde väl stannat och lyssnat på Boy Omega? Kanske hade någon av er gillat det och hittat nya intryck. Nu gick mer än halva publiken hem och bäddade ner sig i sin egen förträfflighet och tyckte förmodligen att de varit alternativa som sett Birro. Kultursnobberi!

Kvällens roligaste: Kille i svart polotröja... snorfull...med rödvinsglas i handen! Är det poesi rockenroll så är det poesi rockenroll!

Tillsist:
Jag blev så uppröd när jag gick hem att jag nästan kokade över:



Nu får ni fan i mig ge er! Skäms, skäms, skäms Hard Rock Café! Hoppas det blir upplopp och demonstrationer, för det här är den osmakligaste och mest idiotiska postern jag någonsin sett. Fy fan! Jag hoppas verkligen ingen går dit, jag hoppas på mänsklighetens intelligens och jag hoppas på att de här planscherna, och den som anordnar det hela, får brinna i helvetet.

Tillsist2:
I kväll kan ni välja på två bra poppunkband som sjunger på svenska: Samtidigt Som eller Den Stora Sömnen.
Det första på Henriksberg och det andra på Sticky.
Så här skrev jag om Den Stora Sömnen när de var i stan senast.

Tilsist3:
Att fråga mig om var man fixar droger i stan är som att fråga en blind om vägen till cockpit...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Inte att jag dör i dag.

2 kommentarer



Förlåt, jag vet. Det är oansvarigt av mig att gång på gång dela med mig av mina kickar. Som att vifta med kokain framför en beroende. En kaka på bordet till den som svälter. Eller så kanske det är precis tvärt om, genom att dela med mig så får ni också en kick? Så kickar vi tillsammans, vad vet jag.
Nå, nu blir det i alla fall ytterligare ett stycke oförmörkad hyllningsång till ett band.



Det är härligt att vara på plats, att vara där när saker och ting sker. När hela världen står still i dryga halvtimmen och känslan av odödlighet sänker sig över en.
I går var det precis så, från första ljudet på scen till sista applåden.

Autisterna
har spelat lite här och där, på något ställe och på någon yra. Men det är faktiskt helt oviktigt nu, för igår flög de upp bland molnen. Med öppna sånger och enkla texter. Känns som en fruktbuffé, nyttigt och hälsosamt. Inga dolda agendor. Inga stilar. Bara rakt på för att det är det enda sätt de kan låta på.

Det är näven i luften, hopp och dans. Sångaren Per-Olof Stjärnered är väldigt medveten om att vi är där, samtidigt som han kör på som om det vore tomt. Stora saker! Vi får stiga ner i den lilla källarlokalen, dämpa belysningen, hitta känslorna och vara med på en repetition av det åttonde underverket. Det är ibland en nästan overklig närhet mellan oss på golvet och de på scen, varje ton och ljud, varje ord närmar sig oss likt en flyende falk. En väldresserad falk ger oss upplevelsen av total otyglad natur, under tiden som bandet snyggt ger tecken åt fågeln så den inte skadar oss.

Ungdomen har aldrig känts mer självklar än den här kvällen, den där odödliga ungdomen som jag är övertygad om inte kommer att försvinna. De där känslorna som är så svåra att förmedla, här träffar Autisterna helt rätt. Falken fångar den skräckslagna musen som hoppar från barndomens hopptorn. Overklig precision, men ändå inte automatiserat. Det hela kommer från insidan, inget inlärt utan bara massa känsla.

Jag hoppar, men vill samtidigt ligga i fosterställning när jag väl är uppe i luften.
Mest hoppar jag när Himlen spelas men kvällens bästa är Johanna. Falken fångar bytet, en satsning som gick fel, men istället för att direkt äta så leker den med sitt byte. Inget skall vara helt uppenbart, inte direktdöd.

Och det är då som jag känner, mitt i den här katt och råtta leken som falken bedriver, att jag fått respit. Jag blir odödlig för en dryg halvtimme, inte en jävel rår på mig. Tack Autisterna!



Om vi nu skall ägna oss åt lite mer fakta så hittar man i bandet medlemmar från både Vapnet och Children Come On. Och ännu mer rätt oviktig fakta är att just Per-Olof Stjärnered brukar vara reporter på Västnytt.
Nu vet ni det iallafall, ni som tycker det är så väldigt viktigt med skvaller och bakgrundsinformation. Till er säger jag bara: Spring in på internet och hitta Autisternas sida. Mycket mer än så behöver du inte för att bli beroende. Du behöver ingen fakta eller ens ett namn för att fatta att nu är det Autisternas tur.

Tillsist:
Följer med skräckblandad förtjusning uppståndelsen kring tankarna på sammanslagning av tre fotbollslag i Göteborg. Det är mycket heta känslor.
Och fast jag inte förstår mig på vad som lockar i fotbollen så kan jag har en viss förståelse för fansens reaktion. Alltså, tänk dig själv följande presskonferens:

- Ja, nu har vi hittat Autisterna här och det var ju inte supermycket folk på deras spelning på Pustervik häromsistens. Samma gällde för Compute på Club4Heros och för Pen Expers i Malmö såg det verkligen ödsligt ut. Så nu har vi i Musikrådet bestämt oss för att slå ihop de här tre banden. Det nya namnet blir "MB Göteborg". En förkortning för "Musikbandet Göteborg".
- Vi är av den bestämda uppfattningen att det här kommer gynna alla parter och locka fler människor till MB Göteborgs spelningar.

Kravaller utbryter.

Jag skiter i om ingen bryr sig om ett band. Berör de mig så är det bra och berör de några andra så är det himlastormande. På liv och död... eller kanske snäppet värre.

Tillsist2:
Ikväll dansar vi Köping på Henriksberg!
Om du inte pallar med så går du till stans viktigaste arrangemang i Gårda.

Tillsist3:
Glömde dela med mig av onsdagskvällens skönaste tjuvlyssning:

Slirande Kille:
- När vi kommer hem till mig kan du få läsa mina dikter så du fattar hur galen jag är... på riktigt.

Tindrande Tjej:
- Ooo Ja! Med nöje!


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg