Jag har fått mörkare hår nu, jag har väntat för mycket
Det hade kunnat vara byns älste med hela livet i kappsäcken, samlat barnen/barnbarnen i ring en sista gång. Gnistor från elden upp i natthimlen, köldknäppen, årets första, och där fortsätter det:
Jag har fått rynkor kring munnen, jag har väl pratat för mycket
Det kunde varit Annika Norlin, det kunde varit Matti Alkberg. Det är Skator. Lina Högström, låter rösten leka ensam i Rynkor, breda ut sig och kajen vid Nationalmuseet blir dalen, Slottet på andra sidan vattnet blir i fjärran-fjället. Orden studsar och virvlar, yr. Omsluter våra kroppar där i solnedgången och ja, när fan blir gammal kan han bli religös.
Igår var det popfest på Liffys i Gamla stan. Fina On Our Honeymoon hade grävt ner sig i källaren (tips: när det är varmt ute är det svalt i en källare, det är bra) och bjöd på två fina akter: Like Swimming och Tikkle me.
Att vara så glad. Att sprida så mycket värme. Att vara större än livet.
En framgångssaga som händer här och nu. Hyllningar, applåder och ryggdunkar.
Att vara så svart. Att vara så kall. Att vara minst i hela universum.
En sorgsen värld fylld av alkolister utan självinsikt, tomma skal utan framtidsplaner.
Sibille Attar kastades mot skyn, en gång, flera gånger, utan minsta tanke på fallet. Hon fastnade där uppe. Större än livet självt. Större än oss andra.
Det här är historien om en människa långt mycket mer komplex än vi någonsin kommer förstå. En historia samtidigt pågående, samtidigt inte påbörjad.
En skolkorridor i sten. Gula väggar och grå golv, djupa fönster som man kan sitta i. Om man vågar. Risken är att någon ser en, att man tar plats, lyser i motljuset.
Jag går förbi, sätter mig sällan ner, ständigt i rörelse. Då kan ingen ta mig. Ingen ska ta mig.
Så kommer skivan, …och stora havet. Bara namnet får mig ur balans. Kan man skriva så? Jakob Hellman ska han heta som gjort den. Musiken låter egentligen rätt vanlig. Men orden. Det är upphackat, avhugget, ofullständigt. Jag tappar helt balansen, kan man verkligen skriva så där på svenska?
Tyst! Takt. Vaktparaden?
Jag är runt 14 år och om det är någon mening som förändrat mitt liv så är det den, det var där jag vågade stå emot. Krasa sönder språket, detta hinder, i små små bitar och ta de som jag faktiskt ville ha. Bygga mina egna språkvärldar. Tack vare Jakob Hellmans poetiska mästerverk fick jag nya ögon.
Jag sätter mig i det djupa fönstret och låter vinterljuset varmt, tryggt nudda mina axlar.
När jag flyttade till Stockholm fixade jag en fest på Nada. Döpte den till Hej Stockholm, som för att välkomna mig själv till den nya staden. En av artisterna som jag bjöd in var Stefan Randström (Den Stora Sömnen, High Heald Honeys), det var hans premiärgig som soloartist och alla i lokalen blev häpna. Vem var han, var kom han i från och hur kunde någon stå på knä inne på Nada och på allvar lyckas sjunga "mjaumjaumjauuuu mjau" samtidigt som han behöll trovärdigheten?
Det är sådan han är Stefan. Större än livet, större än invända regler och förutfattade meningar. Det väller ut ord, stormar fram känslor och man vet aldrig var det landar. Egentligen tar han inte så stor plats, Stefan är inte killen som du spottar på Götgatan direkt. Hans talang smyger sig på, han behöver inte skylta med den. Men när man väl fastnat är man verkligen fast.
När nu Randström fick den stora äran att vara gästartist på Bomullsklubben var vi många i Stockholm som tog ett extra skutt. Vi som kanske känner att Stefan aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänar. I publiken hittar man några av landets duktigaste musiker, som spelar med de största artisterna vi har i landet och de är helt till sig. "Det här kommer bli den bästa Bomullsklubben någonsin!!" skriker en av dem i mitt öra. Jag skriker tillbaka.
Så kommer han upp på scen och efter det finns det bara en plats ögonen kan vara på. Stefan har förmågan att fånga in varenda själ i en lokal, han sjunger med hela kroppen. Utan att det blir påträngde och poserade.
Det är bland det bästa jag sett! Spelningen är ett triumftåg för den fria själen, för ordet och för sagorna. Randström låter oss följa med på en vindlande resa, en psykedelisk resa, där alla kan får sin egen historia ut ur Stefans historier.
Han berättar inga sanningar, inga pekpinnar och det handlar faktiskt inte så mycket om kärlek heller. Det är befriande, luftigt och låter i sina stunder helt spontant. Uppbackad av helt galet bra musiker hör jag låtar som vem som helst kan dö för.
Vi faller. Igen. Stefan har oss i sitt våld, han sätter takten och vi dansar efter hans pipa. Efteråt vill alla ha en del av kakan, och när vi sedan sitter i logen efteråt händer det märkliga. Han är helt normal. Inga divaliteter, inga märkliga utspel om musik och ljud. En helt jävla vanlig ovanlig snubbe som råkat födas ett hjärta av guld och en hjärna på speed. Det är ovanligt.
Nya klubben STHLM Indie på Sommar är nästan för bra för att vara sann: bokar in det bästa utan att boka in det som alla andra bokar in, håller till utomhus utan att hålla till utomhus och sist men inte minst, man kan kryssa mellan olika humör inom 40 meter. Det där sista skapades på premiärkvällen genom mycket tjusig blandning av Svenska Musikklubbens superutvalda/supersvala musik i tältet och klubbvärdsduo Kienast/Testarossa som fan i mig fixade dansgolv i en foajé! (var del tre i denna härliga värdtrippel Mr Blomstergren höll hus vet jag inte, han var på plats, så kanske missade jag bara något djset.)
Redan på förhand ser STHLM Indie ut att bli sommares must be för folk med nyfiket öra och god smak, några läsövningar bland bokningarna: Navet, Lilla Sällskapet, Caotico, Vit Päls, Nottee, The Fix, Little Majorette, Icona Pop, Boby Horror… ja, du fattar.
- Welcome Mr Boman, have a nice evening.
Vakterna har djupblå uniformer och armarna är skönt uppkavlade. De har sommarskorna på sig. Sånt ser man sällan på svenska vakter eller poliser. De här vakterna är ändå mitt i den avslappnade utstrålningen respektingivande, pistolen modell större syns i bältet men jag får redan där en känsla av att den här kvällen inte kommer likna något annat jag varit med om. Det är något i deras skratt, i deras attityd mot oss som strömmar in genom gallergrinden som gör mig glad. Då har jag inte ens kommit innanför dörrarna…
Söndagen den 8 maj kommer för alltid sitta kvar i minnet hos mig. Pojken från Halmstad som plötsligt råkar befinna sig hemma hos U.S.A:s ambassadör i Stockholm och finner sig själv sittandes på en superexklusiv vardagsrumsspelning, bara centimeter från en av folkrockens stora, M Ward.
Igår gjorde Carl Johan Lundgren från Vit Päls ett av väldigt få soloframträdanden. Platsen, ett fönster på Skånegatan i Stockholm, passade tydligen så bra att vi fick höra en ny sång. Ny skiva är på gång i höst. Hurra för det!
Helt helt fantastsik line-up!
Så mycket mer behöver man nóg inte säga om det. Det här kommer bli sommarens festival! Alltså fatta, Hospitalet! Ulf Sturesson! Magnus Ekelund! The Bells! Nord och Syd! Alla andra! Tjohooo! Ses där!
PS Vad vad det jag sa, de norra delarna av Sverige äger oss andra.
För en liten stund sedan släppte Nord och Syden ny låt. Martin Abrahamsson (Vapnet, Sibiria, Kommun), Julia Hanberg (Penny century) och David Nygård (Laakso) säger att det bara är en enkel demo inspelad i replokalen…
Men nu får det väl ändå vara nog! Kom igen nu, spela för oss! Kom hit, vill ha er. Det här är ju ett av det bästa banden vi hört på många år! Vi har lurar på oss när vi gjort bort oss på tunnelbanan genom att sjunga högt i ”Men åh” i rusningen, vi har partikelstuderat texterna och vi har framförallt kört Tre Från En med Nord och Syd och inte en jävel har protesterat.
Nord och Syd är erfarenheten och nyfikenheten krockad i ett och samma testlabb. Friskheten i vinterluften med barfotapromenader du förfryser under. ”Men åh” är precis som Anttilas ” Hårt Godis” en lyrikmässig triumf, det banala språket, uppsnappat genom förmodad tjuvlyssning i busskurer och på efterfester. Nya låten ”Min arm” är en logisk vurpa rakt ner i det synbart mjuka skumgummihavet. En låt att man hittar nya ingångar till för varje gång…
Jag kan hålla på hur länge som helst. Denna vinter kräva Nord och Syd!
Det var en svår lördag i mitten av februari. Stukad hand, blåmärke på rumpan och helt ensam. Utelivet lockade inte med så mycket, ett svenskt förband på Slussen som verkade lovande, ett huvudband på samma ställe som var jättekass, inget på Strand och Landet ska vi inte tala om. Så var det då Debaser Medis, klubb Loaded kan vara kul. Lyssnade och lyssnade på bandet. Crystal fighters lät i mina lurar hårt och spänd biceps. Elektronik på random, trummaskin och stel sång om fester och solen.
Grammisgalan 20:42: Årets Artist går till…oj, oj, den har killen har verkligen knullat runt…Håkan Hellström! Mannen som är bukis med hela popgöteborg och har legat med tjejer på alla kajer!
Känns det konstigt?
Ingen skulle väl komma på tanken att sätta likhetstecken mellan Håkans eventuella liggfrekvens genom åren med hans uppskattade musik. Eller skulle någon det? Finns det någon där ute som på allvar tror att han legat sig till toppen? Att Hellström slafsat runt med diverse kön som råkar sitta på ”rätt” personer? Och att han genom detta ihärdiga runtknullade fått göra både skivor, fått fans och nu en egen film. Finns väl ingen möjlighet att någon tror på det där?
Och så kom den, Broder Daniel-covern! Work heter orginalet, här blir det Min Misär. Fantastikt! Väl värt att vänta sedan 2007 för att få höra den igen!
I går blev det Nalen och Manifestgalan. (alla vinnare längre ner) Kanske den trevligaste av alla galor, bara en sådan sak att man i programbladet uppmanar nominerade artister att sätta sig längst fram. Inget "Grammis-det-är-redan-avgjort" som förpassar vissa nominerade till balkongerna. Här är det lite mer familjär stämning. När någon vinner klappar man av hjärtas lust. Här är oberoendet i fokus och det märks verkligen, alla är eldsjälar och storbolagens svettiga bukar syns inte till.
Sedan kommer vi till det här med klasserna. Trevligt att ha en klass som heter Experimentellt. Det rymmer mycket visst, men fångar också in genier som kanske inte kan mallas in i någon "vanlig" klass. Vinnare i år blev New Tango Orquseta, ett band som verkligen är svårt att stoppa ner i en låda.
Den tyngsta klassen Årets pop vanns av en otroligt välförtjänt Anna von Hausswolff. Motiveringen är spot-on:
Årets vinnare är mer än bara en unik röst. Med lekfullt allvar och mörka historietter gick hon på ett kort men omtumlande år från marginalerna till popsveriges hjärta. Vinnare är Anna von Hausswolff för albumet ”Singing from the grave”.
En mer värdig vinnare har jag svårt att se! Hurra för BRA musik! För orginel musik. Och för musik som tar oss framåt.
Kommer du ihåg att jag skrev om Le Muhr för ett tag sedan? Att jag fick några nya låtar av dem och de var jättebra? Att jag önskade att de skulle komma tillbaka?
På lördag klockan 01:00 står Le Muhr på Plutos scen. Ska vi kalla det en comeback?
Jag hälsade på i en trång replokal vid St Eriksplan, drack lite folköl och hade egentligen bara en fråga med mig: Var blev ni av?
Vill du höra mer av det nya Le Muhr så är det alltså Pluto som gäller på lördag. Mer info HÄR.
Har vi en jävla tur så kör de sin BD-cover "Min misär"!. Då smäller väggarna!
Det här kan mycket väl vara årets spelning. Även om det tog tid, det är kul att flera upptäckt Maria! (Hej PSL!) För er som följer med här är inte The Naima Train något nytt, minns april 2009 och du kommer ihåg vad jag skrev. (Om du inte har superminne kan du klicka här)
I lördags fick Maria hela Stockholm på sin sida.
För de som tvekade drog hon fram den här fantastsika covern, Eskobars Someone new! Lyssna på rösten, lyssna på ropen och känn den applåden rakt in i hjärtat!
Tillsist:
Snart får ni hälsa på en replokal med ett djur...
Jag sprang på Ludwig Bell i tunnelbanan och var såklart bara tvungen att snacka lite om hans dj-set på Klubb Loaded i kväll. Så här kommer någon form av webbradio, inspelat med en telefon.
(eftersom det här spelades in i går, torsdag, så säger Ludwig "i morgon" när han menar i dag, fredag. Klart? Klart!)
Klubb Loaded håller till på Medis, live blir det både You Say France & I Whistle och Francis. Och Ludwig bakom spelarna i baren då. Men han är inte själv, såklart blir det Loaded-killarna Nicke och Pelle, Niva spelar och så Sara-Märta från P3! Mer info hittar du här.
