Redan på förhand ser STHLM Indie ut att bli sommares must be för folk med nyfiket öra och god smak, några läsövningar bland bokningarna: Navet, Lilla Sällskapet, Caotico, Vit Päls, Nottee, The Fix, Little Majorette, Icona Pop, Boby Horror… ja, du fattar.
Första kvällen drog de på stort, Laserpistolerna och Robert Svensson.
Laserpistolerna är extra allt. Mer av hela plusmenyn, både orgel och piano samt flera gitarrer. Och en sångare som gjort allt för att synas mest. (Stockholms snyggaste tatuering? Tror det!) De vräker ut sin oro, känslorna och drar upp fingret i vinden för att smaka av. Det är med andra ord saker som Jerry brukar hylla och tvinga på folk genom otaliga statusrader… men det är något som inte stämmer. En känsla som innehåller ett skämt. Jag tror inte på det Brunner sjunger, det är precis de rätta orden, de rätta platserna men… För att vinna det här racet gäller det att välta sitt liv, ha smutsen under nageln. Jag försöker verkligen, jag borde ju gilla det här. Va fan är det som inte stämmer!?
Vi tar en paus där och går vidare till Robert Svensson.
Förvandlingen är total, Robert går från den mjuka ödmjuka killen, som likt ett nyköpt duntäcke vill omfamna alla till att på scen blir en svart plywood skapelse som med hastiga rörelser snabbt snickras framför våra öron. Varje rotation är dragen mot spetsen, spontant och spattigt, otroligt närvarnade. En idé om tiden som moment man kan flytta, komprimera och skala av. Låtarna har gått från Spotifys urvattning av upplevelse till en nära sista-dagen-på-jorden på scen.
Svensson är ett monster, smak och melodier är han sätt att skrämmas. Jag blir livrädd, att jag inte klappar tillräckligt mycket, eller att vi inte alla klappar tillräckligt mycket. Om vi misslyckas kanske han slutar och det vore ett öde värre än ett-öppet på krogen, P4-listor och ljummen öl. För vi är ju egentligen inte rädda för dig Robert, vi kan bara inte få nog. Du och dina killar är det fysiska beviset på varför musik alltid ska upplevas på riktigt, frustrationen över att vi inte blir lika snygga som er, känslan i stunden som aldrig kommer igen, som gör att normalt sansade människor sätter Arlandas check-in-tider på prov för att suga ut så mycket som möjligt av sommarens första kväll. En kväll vi aldrig vill ska ta slut. Vi blir o-Phil Connors, vill ha Robert Hela Veckan utan tanke på morgondagen.
Han är på väg mot det stora, snart sitter han på alla möjliga stolar, högt i skyn. Men vi som var där, i tältet vid Barnhusvikens bank, kommer aldrig glömma. Då började sommaren, då började något annat. Vi vet inte vad det är men vi vet att vi vill ha det. Hela tiden.
Tillbaka till Laserpistolerna. De sjunger om SOFO-bögar och det är faktiskt en rätt charmig låt om… ja, det är lite oklart, kan vara så att catwalk-killarna på Götgatan är dumma? Men om det är så är ordet ”bögar” lite olämpligt kanske. Och det är här jag kommer till själva poängen, Laserpistolerna är inte så mycket humor. Lite för allvarligt, jag tycker den största popen görs när den är dragen så långt att det blir ett leende. Även i misär. När sanningen blir osannolik, men samtidigt smärtsamt tragiskt för man vet att det innerst inne är sant.
Jag vill gärna gilla Laserpistolerna för det finns något där. Jag börjar tänka på Kapten Hurricane och det är bra. Om vi gör så här, ni tar och genomför en spelning kalasfulla och jag också är sänkt och kalasfull, då är jag övertygad om att det blir kärlek. Enda anledningen är att vi båda skulle känna så mycket mer, och det kräver era texter. Ni sitter på orden, nu saknas bara framförandet.
Läs allt om STHLM Indies kommade onsdagar här.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar