Visar inlägg med etikett Södra bar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Södra bar. Visa alla inlägg

Liveklipp: Magnus Ekelund på Klubb King Kong, Södra bar

0 kommentarer


Plötsligt var han precis överallt. Magnus Ekelund spelade in en låt med Jakob Hellman, sjöng duett och skrev låt med Mattias Alkberg, åkte på turné med samme Alkberg och så nu, turné med Hellman. Sen toppar han det hela med att ha en fantastiskt rolig vlogg på Djungeltrumman. Han kommer inte från ingenstans, men kanske är detta det långsammaste och mest ärliga genombrottet vi skådat. För Magnus har kämpat, aldrig gett upp. Från den första lyssningen för över två år sedan har jag varit helt såld och övertygad om styrkan i Ekelunds låtar.

Det hela sitter rösten, en sorgsen desperat röst som samtidigt inte är ett offer. En röst med djupet från hopplösheten, med kraften som bara riktig självkänsla kan ge och rösten skrapad sårig av livet. Till detta Ekelunds extraordinära känsla för poplåtar som man vill knyta näven i luften åt, musik nuddande musikalens bombastsika anslag men utan dess glättiga yttre. Som varje låt vore en egen nationalsång.

Det handlar om orden, beskrivande personliga samtidigt allmänna. Inga krumbukter eller utflykter kring fiktiva känslor, ärligheten och sanningen känns närvarande. I Din jobbigaste vän, en naken betraktelse utifrån, är det samma obehagskänsla som när en person inser att drogerna tagit livet, när mattan rykts bort. Den insikten, hur smärtsam den än må vara, leder till gott. I Din jobbigaste vän gör Magnus upp med sig själv, utan att bli ett offer. Storslaget. Och det är en sådan mening, "jag är din jobbigaste vän", som man undrar varför ingen gjort låt av tidigare. Men det är väl så genier jobbar tänker jag, de hittar det vi andra ser men inte fattar att vi ska ta tillvara på.

Det är roligt att höra hur fler och fler sjunger med, hur många har börjat lyssna. För i Magnus Ekelund har vi en stor artist med förmågan att berätta något om oss. Genom sig själv. Bättre än så blir det inte.

Efter du lyssnat på klippen nedan från igår tycker jag du går in på Spotify och lyssnar på hela skivan Svart Flagg. Blir du inte berörd nu har du inget hjärta.
(missa inte sista klippet där Magnus gör en hjärtskärnade version av Vapnets Ge dom våld



Jerry Boman

Liveklipp: Jakob Hellman gjorde hemlig spelning på Södra Bar

1 kommentarer


Kvällen innan en av höstens mest hajpade spelningar i Stockholm dök plötsligt huvudpersonen själv upp på Södra bar och gjorde en ytterst hemlig spelning. Javisst, Jakob Hellman spelade igår på Klubb King Kong! Under en magisk halvtimme bjöd han på både nya låtar och gamla favoriter (efter önskemål från publiken).

Det är sånt här man lever för! Jag visste att Jakob skulle gästa Magnus Ekelund men att han sen, tillsammans med nya bandet Nerverna (mer känt i samband med Mattias Alkberg), skulle spela själv visste nog ingen.

Ikväll spelar Jakob på Strand och det kommer med all sanolikhet bli precis hur bra som helst. Själv kommer jag befinna mig på annat håll... och det kommer bli helt galet bra. Klipp från den "comebacken" ser ni imorgon.

Här kommer fyra klipp på hur det såg ut igår på Södra bar:





Jerry Boman

Liveklipp: Stefan Randström på Bomullsklubben, Södra Bar

0 kommentarer


När jag flyttade till Stockholm fixade jag en fest på Nada. Döpte den till Hej Stockholm, som för att välkomna mig själv till den nya staden. En av artisterna som jag bjöd in var Stefan Randström (Den Stora Sömnen, High Heald Honeys), det var hans premiärgig som soloartist och alla i lokalen blev häpna. Vem var han, var kom han i från och hur kunde någon stå på knä inne på Nada och på allvar lyckas sjunga "mjaumjaumjauuuu mjau" samtidigt som han behöll trovärdigheten?

Det är sådan han är Stefan. Större än livet, större än invända regler och förutfattade meningar. Det väller ut ord, stormar fram känslor och man vet aldrig var det landar. Egentligen tar han inte så stor plats, Stefan är inte killen som du spottar på Götgatan direkt. Hans talang smyger sig på, han behöver inte skylta med den. Men när man väl fastnat är man verkligen fast.

När nu Randström fick den stora äran att vara gästartist på Bomullsklubben var vi många i Stockholm som tog ett extra skutt. Vi som kanske känner att Stefan aldrig riktigt fått det erkännande han förtjänar. I publiken hittar man några av landets duktigaste musiker, som spelar med de största artisterna vi har i landet och de är helt till sig. "Det här kommer bli den bästa Bomullsklubben någonsin!!" skriker en av dem i mitt öra. Jag skriker tillbaka.

Så kommer han upp på scen och efter det finns det bara en plats ögonen kan vara på. Stefan har förmågan att fånga in varenda själ i en lokal, han sjunger med hela kroppen. Utan att det blir påträngde och poserade.



Det är bland det bästa jag sett! Spelningen är ett triumftåg för den fria själen, för ordet och för sagorna. Randström låter oss följa med på en vindlande resa, en psykedelisk resa, där alla kan får sin egen historia ut ur Stefans historier.

Han berättar inga sanningar, inga pekpinnar och det handlar faktiskt inte så mycket om kärlek heller. Det är befriande, luftigt och låter i sina stunder helt spontant. Uppbackad av helt galet bra musiker hör jag låtar som vem som helst kan dö för.

Vi faller. Igen. Stefan har oss i sitt våld, han sätter takten och vi dansar efter hans pipa. Efteråt vill alla ha en del av kakan, och när vi sedan sitter i logen efteråt händer det märkliga. Han är helt normal. Inga divaliteter, inga märkliga utspel om musik och ljud. En helt jävla vanlig ovanlig snubbe som råkat födas ett hjärta av guld och en hjärna på speed. Det är ovanligt.

Här hittar du Bomullsklubbens Facebook, gilla och få reda på när det blir nya grejer.

Jerry Boman



Jerry Boman

Liveklipp: de Montevert och Navet från Södra Bar

0 kommentarer


Det finns människor som tycker att varannan skylt som upplyser om övergångsställe bör prydas av en kvinna. Att den lilla gubben istället ska vara en liten gumma. Försök att påvisa hur det hela skulle se ut har gjorts, någon sätter en svart tejpbit över benen på gubben och vips har man en kjol. Genast ska vi se att det är en kvinna och vi förväntas jubla över initiativet, gå vidare med den grymma tanken att vi minsann går på ett jämställt övergångsställe.

Nu kommer jag förmodligen få det jävligt hett om öronen men jag tycker att precis lika innehållslöst och kontraproduktivt det är att sätt en liten svart lapp på herr Gårman så denne blir en kvinna, lika feltänkt är det att högt och tydligt skrika hur mycket kvinnor som ingår i en viss klubbkostelation/på scen. Det hela blir bara ett enkelt sätt för publiken att för en kväll rena sitt eventuella skitiga samvete, för de vet ju att de går på en klubb där det minsann är jämlikt. För det är ju viktigt. Eller?

Livevideo: Palpitation och Supertuff. Samt en med Bell.

0 kommentarer


Supertuff aka Magnus Sätterström går från klarhet till klarhet. Alla upptäcker och fascineras honom, igår var det stor nyfikenhet i Östersundsgänget på Södra Bar (klubb King Kong). Jag fick lära mig att just Sundsvall (som Magnus både kommer ifrån och och sjunger om) och Östersund sedan urminnes tider legat i fejd, Östersund har hatat Sundsvall… Nu ger alltså Supertuff svar på tal och detta ska enligt dessa insatta människor vara första gången kuststaden ger igen. Bra musik ger alltid livet nya dimensioner.

Film: Avtalet & Prins Eugen

0 kommentarer


Två av landets bästa band stod på scen i går. Platsen var Södra Teatern i Stockholm och klubben heter King Kong. Så här såg det ut:






Sugen på mer?
-Avtalet-
-Prins Eugen-

Allt som händer på Klubb King Kong hittar du här.

Jerry Boman

Pophits med jazzfyrverkeri

0 kommentarer



Jag har någon konstig idé som går ut på att musiker som håller på med jazz är skrämmande. En form av övermänniskor, likt en utomjordisk ras med hjärnor stora som tält. Stora tält. Jättestora tält. Samtidigt är musiken ofta galet tråkig, allt eller inget händer på en och samma gång. Musikens svar på I väntan på Godot, fast under svampens influens. Återupprepning och total förvirring, man vet inte vad som slutar och vad som börjar. Bruset på tven är det ordning och kaos på samma gång.
Så såg jag då att Theodor Jensen (Broder Daniel/The Plan) skulle spela på Bomullsklubben. Där man parar ihop en artist med just ett jazzband…
(videoklipp efter hoppet... och lite fredagstips)

Gustaf och hårda kaniner

0 kommentarer



Jag fastnar ibland med saker som är totalt oviktiga. Grejer som inte för mig framåt, inte någon annan heller för den delen. En vän sa en gång att allt handlar om att fokusera. Kanske menade han att få tunnelseende. Att snöa in. Jag är kass på det. Gör tre saker samtidigt och tror att mängden räknas i den eviga kulramen. Även då jag vet att ett brev med ett frimärke oftast är roligare än de med många. Att en enstaka öl smakar bättre än vin, öl och sprit på samma kväll.

Därför koncentrerar jag dagen på klubb King Kong på Södra Bar. Ställer in siktet på Raketen!, kvällens enda band med hedern i behåll. Sätter skygglappar på omvärlden och låter konfettin falla över Nick Martin. Killen som gjort den svepande klassikern ”That The Hell Is He Talking About?”. Killen som blandar dova replokalsljud med ljusa diskantknivar.

Den stora Guden slår till igen.

0 kommentarer

Matti Alkberg. Jag känner att man inte precis behöver säga mer än så. Jo, kanske ett par ord om bandet, Bomullsbandet på Bomullsklubben på Södra bar. Toppklass. Märkligt och mäktigt. De gjorde så att alla andra band man hört fick skämmas.
Nä, nu får klippet tala för sig själv: (inga klagomål på att det är skakigt, jag filmar med båda kamerorna helt själv...)



Tillsist:
I morgon går man till Pluto och lyssnar på Bye Bye Bicycle.

Tillsist2:
I helgen kommer jag hylla bland annat det nya från Club 8, Jonas Schwartz grand size singel och så det där nya unga bandet från Göteborg som får mig på riktigt gott humör. Se där hattar och mössor! Där har ni en cliffhanger med klass! Tryck på uppdatera hela helgen...

Jerry Boman

Nära den stora stjärnan

0 kommentarer



Röst. Upp. Ner. Varm. Sval. Vass. Mjuk. Insmickrande ord. Spark i pungen. Sanningen. Lögnen. Hånet som förföljer oss, den förljugna verkligheten vilken du betalar 199 spänn för i månaden för att få serverad på din silverplatttv. Idiotin tar över oss. Berättar sakerna vi inte vill höra. Är verkligen verkligheten så in i helvete tråkig att det måste spetsas till? Min verklighet behöver ingen krydda för att vara spännande. Skulle den vara det är det enkelt att fixa till, ge mig sprit och sätt mig på ett isflak i fjärden.

Marina Diamandis gör ett nedslag rakt i söders mest skitnödiga område, i hus och lägenheter sitter folk med ärvda pengar och tycker de är utanför samhället. Fuck them! Det är ni som behöver stimulans, inte jag. Marina and the Diamonds är musik för pälsarna, för de dyra väskorna och för er med taxikvitton större än en sjuksköterskas månadslön. Det är ni som behöver höra orden, ni som behöver vakna, er bubbla som behöver spricka.

Lyssna noga på Hollywood:



Hollywood infected your brain
You wanted kissing in the rain
Oh oh, Living in a movie scene
Puking American dreams
Oh oh, I’m obsessed with the mess that’s America
I’m obsessed with the mess that’s America

Södra bar är packad till sista plats, det är en exklusiv spelning, Marina Diamandis är en stjärna med livvakter och hon spelade nyss på Brit Awards. Jag står runt 50 centimeter i från. Jag får erkänna, man blir en smula starsuck, hon är sinnesjukt cool!
Jag tror inte det kommer hända igen. Nu kommer scenerna svälla.

Marina and the Diamonds spelar på Way out west i sommar. Du kan ju hajja hur hon kommer bli stjärnan! Marina Diamandis är den nya Lily Allen! Punkt.

Jerry Boman