Visar inlägg med etikett Svanen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svanen. Visa alla inlägg

Diverse händelser

4 kommentarer



Ja, jo jag var ju som ni ser på Popadelica och det fanns en del saker som fastnade mer än andra.



Le Galaxie
Irland är ju ändå pubbandens heliga land, de där ölkära banden som vet hur man får igång ett stomp. Därför är det nu helt logiskt att den bästa elektroniska popen kommer från Dublin. Le Galaxie är din dansdröm, eurodico smockar rakt in i väggen med distade gitarrer och levande hårdslåend trummis. Lilla Rotundan gungar, det är dancemayhem! Lekfullt och uppkäftigt kastar irländarna en blandning av analogsynthar och uppklippt pixelpop rakt mot oss. Faktiskt, golvet går i självsväng och armen åker i luften. Viken resa!
Det är bandets första spelning i Sverige, men redan nu är vi många frälsta. Mot slutet kommer en av bandets polare upp på scen, en underbar snubbe som skapar än mer stämning med hemmagjord dans! Underbart! Tänk Bez direkt från puben!
Det sista som händer är att killen på bas kastar sig ut i publiken och blir runt buren i flera flera minuter innan nästan hela publiken bär ut honom och konserten är över. Det var sektvarning och jag gillar det! Le Galaxie är Gud!



Movits
Än mer dans, riktig dans, blir det till bandet som mycket snyggt blandar jazz, Ratpack estetik, storbandsfyrverkerier och ordflätor. Om du lyckas lyssna på det här mer än 20 sekunder och inte börja svänga på benen finns du inte!
Movits är spring, full fart rakt ner på stan och över torgen. Spring. Spring. Sanna aldrig upp. Det är Sinatra på fel hastighet, swingkids i ultrarapid. Las Vegas nere på gatan!



Babian

Shit vad jag ler till det här! Babian har hela världens självförtroende och nog fan finns det fog. Det låter likt fyra killar möts på Möllan, delat en hink öl och startat band. Pang på bara, men känsla för oneliners. Det är är smartare är det där andra djurbandet från Skåne som låter lite likt, och den stora viktiga skillnaden är att hos Babian hittar man mörker. Mitt i alla roliga miner finns det ensamhet och utanförskrap. Lyssna på "Jag exploderar om du säger nej", den bästa låten om sexuellfrustration sedan "Ska vi plocka körsbär i min trädgård"!







Sen var ju Järvinen bra (det är inte många som kan fånga en halvloj sporthall kvart över tre en solig eftermiddag), och Hajen (som spelar dragspel väldigt vackert). Och Au Revoir Simone (som i de nya låtarna är betydligt hårdare, mer parkeringshus än sommaräng).

Popadelica är överlag en väldigt fin liten festival, stort plus att de serverade Tzay! Världsklass!



Hemma igen och Kontikis 2-års jubileum, glest med folk men Dapony Bros gör en unik spelning. Även med bara halva bandet på plats visar de hur man med humor och oblyg spelglädje fångar en liten och tvekade publik. Fortfarande håller de numera rätt gamla låtarna, för det är hela tiden in progress, alltid något nytt. Och Vanilla Ice-covern "Ice Ice Baby" är bara så fel att den blir rätt!
Men det viktiga är att Dapony tar sig an varje situation som om jorden går under i morgon, de är underhållarna. Detta gör de utan att fjanta bort sig, de håller hög höjd.
Nu väntar jag spänt på nya videon, det kan vara så att en kändis är med i den...



Ny kväll, nytt jubileum. Svanen fyllde tre år och på scen ramlade Almedal in. Almedal gör mig solskensglad varje gång. Med nya låtar på fickan tar de mig tillbaka flera år i tiden. Almedal har nämligen gjort en låt som heter "Picassoparken". Säger kanske inte gemene man så där hemskt mycket men just den parken ligger i min födelsestad Halmstad. Men det är inte av nostalgiska skäl jag gillar låten, utan för att Adam liksom jag har en törn i sidan av den där stan.Vi har förmodligen helt olika anledningar till varför vi inte gillar västkustenspärla, men jag känner mig mindre ensam med den där låten på agendan.
I vanlig ordning brakar stället fullständigt när raderna "Stod på Almedal och hoppade på en spårvagn. Tänkte ta mig uppåt. Hamnade på Valand Sprang i dina fotspår med hundarna på Vasagatan" kommer. Hela tiden en allt igenom fantastisk låt, som jag förmodligen kommer tvinga personalen på ålderdomshemmet att spela någon gång i framtiden.
Sista spelningen med Almedal för Emil, han verkar ha något nytt på gång som han hotade med. Alltså, han sa något om att man måste gilla det...

När jag skriver det här sitter jag på en buss till Stockholm.Väljer mellan två ställen på S att gå ut på ikväll... Svårt val!

Tillsist:
En liten intervju med Hajen från Popadelica är på väg upp...

Jerry Boman

Livet är för jävla kort för svart

1 kommentarer


Klicka för större bild

Jag tror ni håller med, det är väldigt mycket män just nu. Eller rättare sagt hela tiden. Och Jerry tjatar hela tiden om att det bara är män och jag är en man så allt går förmodligen bara runt runt runt…
Men så kommer då det där bandet som bryter tystnaden, det där bandet som du faktiskt måste vara modig för att gilla. Män i kavaj behöver men inte riskera något för att gilla, det sitter på pränt både här och där. Men män i undersköna färglada drakkostymer med tillhörande byxa och bakfyllesmik måste du vräka ut allt på golvet för att gilla. Du måste våga stå för dig själv för att gilla dem, för innerst inne är du en feg lite råtta som bara springer efter råttfångaren.

Det här kommer ändras, snart står du där och ber om en plats längst fram när Kavalleriet spelar. För ibland händer det, ett band tar steget och förändrar något. Den här gången inte i grunden utan mer hur man ser på band som en helhet. Att allt är viktigt. Även om nu Kavalleriet gör pop så finurlig och bra att du slår kullerbyttor så har de något mycket mer. De har tänkt.

Ta bara grejen med kläderna. Ja, du ser ju själv, när såg du något liknade senast? Nä precis. Och det är inte något spex, det är allvar och kläderna är mycket fina. De passar in, lika så sminket som även hela kompbandet har.
Kavalleriet befinner sig i gränslandet mellan festen och dagen efter, mitt i den blå timmen. Vargpasset. När allt vanligt förnuft löses upp och du kan bli väldigt sorgsen. Samtidigt spritter det i benen, dina vänner är där och musiken är på topp. Kvällen har suddat ut dina ögon, slitigt sönder hjärtat och hoppet. Ändå dansar du. Det är en märklig tid.

Om du då gjort som de flesta manliga musiker här, då hade du fortsatt supa, allt är en tävling. Du hade varit ängslig och tårögd. För det får man brudar på. Eller du får lätta flickor på det, de som går på hela kavajenprylen.



Nu står jag där och får tårar i ögonen för Kavalleriet är så bra, på riktigt. De är så fina, ni andra kan sjunga om er utanförskap och er skit. Men hur mycket utanför är ni egentligen i era rutiga skjortor och era hej-på-dig-åh-hej-på-dig. Kräng på er de vackraste kläder om ni vågar! Ger er ut på tunna isen, sätt sprätt på credden. Dränk luggen i bensin, tänd på för fan. Bli odödlig och upplös dig själv på samma ruta.

Rent krast är det trallvänligt. Det är en fin känsla när vi är många som sjunger med:

Tänk så mycket skit man måste se för att bli fri

Men det kan ju också vara så här, Kavalleriet finns bara för att göra mig lycklig. Vi tar och kollar av några parametrar:

Pop. Check.
Tamburin. Check.
Smink. Check.
Färgglada kläder. Check.
Dubbelsång. Check.
Oneliners som man kan ta med sig. Check.
Visselvänligt. Check.
Trummor i marchtakt. Check.
Jag slutar där.

En grej till bara, roligt att se bandet, de verkar tycka det här var det roligaste de gjort sedan de fick ligga nyktra. Man blir glad av att se glada personer på scen! Och ja, Kavalleriet kan vara det minsta bandet som både har med sig kostymansvarig och sminkansvarig. Efter sånt finns det bara en väg. Framåt! Uppåt!

Nu tänker jag följa Kavalleriet underförstådda programförklaring: ut och klä mig fint varje gång. Livet är för jävla kort för svart! Yaihay!

Kolla gärna in fler klipp från konserten här. Bättre ljud å grejjor.

Tillsist:
Har nu läst boken om Broder Daniel… Jag är faktisk besviken. Det är ett hafsverk, något som skulle platsat i GP Söndag. Det berättas samma historier som redan stog omnämnda i det omtalade Sonic numret. Jag saknar personlighets förklaringarna, det som gör en riktigt bra musikbiografi bra.
Jag rekommenderar ändå boken. Det är en viktig historia. Dock verkar inte riktigt bokens författare förstå vad det är som är så stort och viktigt. Det är lite von oben, något som man kan läsa mellan rader, att det är en ungdoms grej. De verkar inte förstå att även de över 19 kn totalt uppslukas av Broder Daniel.
När du ändå är på gång, läs hellre ”Bedårade barn av sin tid”. Det är David Bogerius fantastiska skildring av ett bands uppgång och fall. Riktigt närgånget.
Eller läs ”Freak” om Freddie Wadling. Även där, nära och kärleksfullt. Utlämnade utan att vara elak.
Och det är kanske där som Broder Daniel boken brister, det visar sig att allt kanske bara är ihåliga myter. Bra så, men problemet är att det någonstans spricker, och då blir det inte lika kul längre. Någonstans måste man ha belägg för sina myter, annars skall man låta dem vara just myter. Det vill säga, inte rafsa ihop en bok.
Låt oss nu lägga Broder Daniel på hyllan ett tag, låt oss viska fram sanningar på överfulla dansgolv. Låt de som vet få veta och skit i de andra.

Jerry Boman

Det här är Kavalleriet

0 kommentarer



Nu skall det då avslöjas vilka som döljer sig bakom Kavalleriet. Det är ingen överdrift (som jag annars rätt friskt brukar syssla med) att nyfikenheten har varit stor. Folk har gissat, folk har spekulerat och många har försökt pressa mig på information. En Grammisvinnare alltså?
"De måste vara någon från Almedal, eller i alla fall någon från Göteborg!"
"Jag tror det är han som spelar bas, han den snygge...Ah vad heter dom....Ja, du vet han den snygge..."
"Ah, det är ju någon i Dreams End som fått hybris"

Inte blev snacket mindre när jag gjorde det här tvinslaget i början av februari...

Nåväl, eftersom jag hade den första intervjun med bandet så är det ju inte heller mer än rätt att jag också avslöjar vilka som är Kavalleriet.

Kavalleriet är Robin Danielsson och Christofer Byström. Robin spelade förr i They live by night och Christoffer spelar fortfarande där. De båda kommer från Jönköping och har spelat ihop sedan de var väldigt små. Bland annat går ryktet att om att de en gång hade ett band som var förband till Yvonne. Christoffer hittar man också i GT.

Jag ringde upp Christoffer:



Torsdagen den 23 april på Svanen är det premiär, jag är galet nyfiken! Kolla in kläderna! Lyssna på musiken! Det kan bli en spelning att minnas!

Jerry Boman

Vilken kväll, vilken natt och vilket djset!

2 kommentarer



Gårdagen var helt underbar! Vilken kväll! Det är ju fantastisk idé att låta flera köra dj, det blev ju inte tråkigt en sekund, alla kunde bränna på med sina bästa låtar och ja, det blev helt fantastiskt! Väldigt bra var när Klara Grape körde i Lilla rummet, när EDGE? körde i Lilla rummet, när Frasse hoppade sönder Lilla djbåset till Ça plane pour moi/Jet boy-jet girl, EDGE? i Stora rummet, Mint i stora rummet, Ramdidam i Stora rummet...Äh allt var så bra hela tiden! Perfekt med 30 min på varje!

Men bäst var ändå mitt Broder Daniel set, 30 minuter endast Broder Daniel. Golvet var helt galet! Folk stagedivade, Jon-Erik strippade och alla dansade på varandra! Tack, jag hoppas ni hade lika kul som jag!
Lika roligt var det under mitt set i lilla rummet, jag körde endast klassikmusik. Förmodligen första och sista gången ni hörde de låtarna på Jazzhuset. Totalt idiotiskt men som sagt, väldigt roligt!
Bäst var att folk kom fram och önskade Mozart och andra klassiker! Och att Sir Kevin lyckades dansa till Rigoletto! Underbart!

Här kommer låtlistan:

Johann Pachelbel - Canon in D
Johann Sebastian Bach - Jesus Bleibet Meine Freude
Wolfgang Amadeus Mozart - Die Zauberflöte
Wolfgang Amadeus Mozart - Eine Kleine Nachtmusik
Giuseppe Fortunino Francesco Verdi - Rigoletto
Georg Friederich Händel - Messiah
Antonio Lucio Vivaldi - Le Quattro Stagioni

Broder Daniel halvtimmen bestod av följande:
Whirlwind (extended remix Boman)
I'll Be Gone
Go My Own Way
Luke Skywalker
Misery And Harmony
Underground
When We Were Winning
Shoreline

Tack alla snälla människor som gillar det jag gillar!
Jag tror på förklubb med klassisk musik och champangedrinkar 2009!



Så var det äntligen dags för They Live By Night att spela på hemmaplan i nya sättningen. Och jag tror folk börjar fatta nu med tanke på responsen! Det har tagit tid, men det går inte att undgå längre, TLBN sitter på några av 2008 år bästa låtar. Videogrammisnominerade Catching Up är en klassiker redan nu, kommande singelsläppet (eller vad man kallar det i digtaltider) är en simpel låt med stora ambitioner. En smart text och visselvänligt. Rent allmänt är det låtskrivande av stor klass, verkligen. Jag vet faktiskt ingen av alla ni andra i Göteborg som gör det bättre. Snart sitter de här tre killarna, de är förstärkta live, och har gjort låten som blir en vårhit eller varför inte sommarhit? Potentialen finns! De är den perfekta hybriden mellan kommersiellt dravel och småskaligt replokalsband.



Den här kvällen var det bättre än på Debaser tidigare i år, och det är precis som det skall, stora låtar mår bättre i trånga rum. Samspelet mellan sångarna Joel och Christoffer funkar bättre än någonsin, så snyggt så snyggt.

Som vanligt är jag väl partisk när det gäller They Live Ny Night, ni får lyssna själva och rösta på Catching Up till videogrammis!



Läs mer om vad jag tycker om TLBN här.

Jerry Boman

En spårvagn döps.

0 kommentarer



Jag skall erkänna, jag var länge tveksam till Skansros. Det hela kändes skapat. Uträknat av den onde för att vi skulle älska det. Geografiska låtar om vår stad, en gnutta västkustromantik för dig utgjuten. Här, ta en del av Morrissey kropp och dela den med dina lärjungar. Besjung hatkärleken och längtan härifrån.

Det här var 1000 år FL. Tusen år före jag såg Skansros live. Före Live. Nu är det hela en annan skola. Det beror på en enda man, Felix Andersson. Resten av bandet ser man inte så mycket av. Men Felix står där mitt i regnet och väller ut sina ord. Då blir allt så mycket bättre, för när orden blir kött och blod förstår jag att ja, vad skall denna kille annars sjunga om än sitt liv? Han kan ju gärna inte sjunga om något annat, och att han tagit smak av sin omgivning kan han inte hjälpa.

Denna Göteborgskväll föddes en stjärna, en kille som folk kommer att referera till. Det kommer att viskas på spårvagnshållplatserna på fredagskvällar att "man borde gå dit Felix går". Han kommer bli stadens stora. För efter fem sex låtar känner vi Felix och det känns som han känner oss. Förmodligen har han 1200 vänner eller mer på Facebook, förmodligen börjar det i dagarna nålas upp bilder av honom i diverse lokaliteter. Om något år skall du inte bli förvånad om vagnen kommer ner för backen från Stigbergstorget och blänkande förkunnar att den minsann heter "Felix Andersson". Sen rullar det på, snart får Felix ett eget litet vitrinskåp inne på Evertmuseet och sen blir han en stjärna i betongen på Erik Dahlbergsgatan.

Men som sagt, resten av bandet minns jag inte alls.

Jerry Boman

Nu är det dax: IndieTV!

0 kommentarer

Ikväll händer det! Klockan 00.15 ungefär blir det direktsänding här på bloggen! För första gången någonsin: IndieTV! Direkt från Klubb Svanen på Jazzhuset med Skansros!



Så här gör du:
Se först och främst till att du har senaste flashspelaren. Ladda ner här.
När klockan börjar närma sig 00.15 så kan du behöva trycka på uppdatera i webbläsaren för att det hela skall dra igång. Du behöver också trycka på den stora playknappen.
Om bilden skulle "frysa", prova även då att trycka uppdatera.
Det här kommer bli grymt!
Det blir två låtar med Skansros. Håll till godo!
(om du gillar Skansros så tycker jag du glider in på Itunes eller Klicktrak och köper skivan. Inte jävla ful laddade!)

Om det inte funkar i spelaren KLICKA HÄR! (så kommer du till en annan sidan där spelaren finns)

Om inget annat funkar så kommer klippet upp här strax efter jag spelat in det:



Jerry Boman

Indietv!

2 kommentarer


På torsdag kommer en helt unik händelse att äga rum här på bloggen. Cirka klockan 00.15 kommer jag sända live från Jazzhuset och klubb Svanen. Skansros kommer bjuda på två låtar.
Ja, du läser rätt, det är en livesändning! Den första livesändningen någonsin från en liten popkonsert! Indietven är född! Hurra!
Så du som inte har möjlighet att vara med oss på Svanen kan alltså kolla in hur det hela går till, i direktsändning!

Sammanfattning:
Skansros live från Svanen
Ca 00.15 på Torsdag

Magiskt!

Tillsist:
På fredag går du till Pustervik, Den stora sömnen och Samtidigt Som spelar. Galet bra!
På lördag väljer du mellan Dapony Bros på Sticky eller Joel Alme i foajén på Stadsteatern.
Nu vet du.
Tillsist2:
Tack för att jag i allafall fick höra lite Glasvegas via telefon igår. Det var väldigt vackert...

Jerry Boman

Det perfekta ägget.

3 kommentarer



Jag har aldrig tänkt på det förr men Håkan hade såklart en anledning till varför han sjunger så fort i textpassagen om Jazzhuset i "Kom igen Lena". Det var inte bara ett infall, han visste såklart precis vad det handlade om. Jazzhuset är stället med de snabba kickarna. Så har det alltid varit. De band som publiken tagit till sig mest mellan de röda väggarna har varit de som levererat snabbt. De band som gått mot refrängen har vunnit.

Här kommer då Love & Happiness in. De bygger upp, tar fina slingriga vägar mot crescendot. Jag älskar det, men det märkliga är det inte funkar på just Jazzhuset. Alltså, nu får ni inte missförstå mig, L&H var väldigt bra (inte lika bra på på Pustervik senast, men då var det också överjävligt bra). Det är bara något som sitter i lokalen som gör att deras i många stycken egenartade musik inte går hem hos de kicksökade.

Men på andra platser är L&H helt fantastiska. Ta Anders, stans intensivaste röst. Han liksom hela tiden skakar av frustration över allt. Han vill ha ut maximalt hela tiden. Det gäller även när det går lite lugnare till. Så otroligt rastlös. Brinner av energi.
Sen har vi det faktum att vi rör oss bland multiinstrumentalister, nästa alla medlemmar byter plats med varandra fram och tillbaka. Mycket imponerade!



Jag är, och har hela tiden varit, övertygad om att L&H kommer ställa sig på torget bland dem som blir riktigt stora. Jo, så är det. Här hittar man ett band som hela tiden söker något, som skakar får att få vissa det, ett band som visst snor saker men som verkligen försöker skapa nytt. Och ja, det är en storhet i det. L&H är som det perfekta ägget, vissa gillar hårdkokt, andra löskokt. Någonstans i mitten kan de båda mötas, det perfekta ägget som alla gillar.

Låten som ni hör överst var helt ny. En till viss del ny inriktning visar sig. Me like det också! Och där kommer vi till det igen, ni hör folk klappar med för nu så går L&H direkt på kärnan. Om de fortsätter kombinera sin känsla för uppbyggande låter med låtar som är mer direkta, ja då kommer alla att gilla dem och fatta vad som händer. Alla från Pustervik, via Henriksberg, Gamlestan och till Jazzhuset. Det perfekta ägget. Hepp!

Tillsist:
I morgon bär det av till Stockholm för det som kan bli höstens höjdare: They live by night har sin första "officiella" spelning på flera år, med ny underbar skiva i ryggen. Som om inte det var nog, Nordpolen, Parken och klubben Send in the clowns firar två år. Jesus vänner!
Ni som bor i Stockholm, kom fram och hälsa när vi ses på Debaser Medis i morgon kväll!

Jerry Boman

Gammeldans

6 kommentarer



Ja, jo jag tog en sväng förbi Svanen i torsdags.
Alltså, jag känner mig både ung och gammal där. Att jag känner mig äldre har ju sina förklaringar och är lätt att förstå. Men jag känner mig ändå hemma där. Det är lugnt på något sätt, alla är trevliga att det är skön stämning.

Det som dock gör att jag känner mig som en femtonåring på en 30 års klubb är musiken. Kvällens band alltså... Slitna tongångar och slita människor. Var fanns energin, var fan fans galenskapen och uppfinningarna? Det är som att stiga rak in på en fest för sina morbröder och mostrar. Förlåt, men det var jättetråkigt. Sökt och introvert. Jag slår vad om att ni gillar vinyl mer än cd? Att ni tycker mjölken är så dyr nuförtiden och att grannarna måste sluta skramla med den där nya punken?

För övrigt gillar jag inte namnet heller. Sonjagon. Låter som en utgången sås från Kina. En turistsjukdom från myggor på en avlägsen ö i Indonesien. Ett skavsår som aldrig blir bra.

När jag tänkte att man kunde ta en sväng till Svanen var det med tanken att där får man i all fall dansa. Det har varit klent med det på sistone, men på Svanen är det ju bra grejjer och roliga folk bakom skivspelarna. Folk dansar.

Bruce Springsteen.

Japp, de spelade Bruce. Det kan aldrig bli bra. Det finns inte på kartan vänner. Är jag femton och ni tretio eller vad är det frågan om? Förmodligen är det väl något man skall gilla som en motvikt till allt annat, men Bruce är bara en man med gitarr. En dålig patetisk man med gitarr som inte någon bör bry sig om. Tyvärr.



Det märkliga här är att man tror att killar Tobbe och Nils (Mint Condition) skall raspa iväg Bruce låtar och att de på stora golvet skall stå för det nya härliga. Men det är precis tvärt om, Mints pojkarna spelar långt mycket mer intressant/dansant musik än de inne i salongen. Märkligt. Eller kanske inte.

Handlar det om att de yngre vill vara äldre och vi äldre vill vara yngre?
"Ingen blir nöjd"-garanti typ. Jag fattar inte vad som händer.

Tillsist:
It´s a Trap skriver: "Sincerely Yours has a new 7" "The queen's corner" out from Swedish artist Joel Alme aka Carl Reinholdtzon Belfrages from Gravitation Records act Spring in Paris"
Joel A.K.A Carl? Jag fattar inget. Men det är en lockande tanke att Joel är Carl, det skulle förklara den enorma hyllningskör som Carl brassar på åt Joels håll.
Eller är det bara så att på håll ser just dylika hyllningar ut just som egotrippar?
Nåväl, nu är ryktet ute: Joel är Carl och Carl är Joel.

Tillsist2:
Ni vet vart ni går ikväll va?


Annars!!! Kommer bli överjävligt bra!

Jerry Boman