Ode till ett band


Krutet läggs på singellåten, som skall locka in till vidare lyssning. Det vrids och vänds på alla reglage man kommer åt, allt för att krama fram den perfekta poplåten. Den odödliga klassikern. Låten som skall spelas på radio, användas i SVTs sportbevakning, låten som det stora reklambolaget köper. Låten som alla gillar, från människorna med pengar bakom dyra skivbord på Holländaregatan i Stockholm, via eliten i en liten röd stuga till alla städers popintresserade. Låten som skall föra bandet från replokalen bredvid motorvägen till scenen i parken. Låten som skall tända lamporna, öppna dörrarna, få folket på tå.

Det brukar vara en låt. Kanske två. Det är hur som helst lätt att urskilja dem, de är välproducerade och smarta. Ofta hittas en väldigt varm ljudbild, saker sticker gärna ut men inte så det stör. Om det skall störa så är det medvetet. Låten är också så pass originell att du direkt kan säga att det är just det bandet som gjort låten.

Så där brukar det se ut när ett band börjar bolla upp för ny skiva, det ramlar ut låtar på Myspace och man häpnar i första låten. Man tappar andan i låt nummer två…

Sen tar utfyllnadslåtarna vid. Alla ord är sagda, alla melodier verkar gjorda. När skivan väl kommer inser man att det bara var den där första låten som överlevde någon längre tid. Frågan är om ens den första låten var så kul när allt kom om kring och världen bytte årstid…

Här har vi då ”nya” They Live By Night. Jag skriver nya för det som nu ser är inte likt det gamla, debutskivan Art And Wealth. Då var det mer klassiskt uppbyggt, ett album som är väldigt bra, men singellåten Factory står ut likt en vimpel i styv kuling.

Fyra har blivit tre, man har bytt från en till två sångare inom bandet och ja arbetssättet verkar vara helt annorlunda. TLBN har på många sätt fötts på nytt, istället för att deppa ihop fann de kraft när den stora debutsmällen inte kom. Ut flög ett band som hittade tillbaka till det roliga med musik, att göra nytt och svetsas samman kring ett projekt som är en smula större än livet.

För det är så jag tycker det nya materialet är, en smula större än livet. I slutet av november hörde jag för första gången Endless summer, på en sliten mp3spelare. En magnifik låt, jag var tvungen att sätta mig ner. Det kändes i magen att nu var det stora saker på gång. Jag tog med mig den och spelade den ute, de som var i lokalen började vissla. Och de slutade inte vissla.

Hopp till slutet av mars, då får jag höra Meaningless Repair… och jag gillar den inte direkt. Den har något som jag har svårt att greppa. Efter tre lyssningar är jag fast. Jag var helt enkelt inte van vid att ett Göteborgs band gjorde så kompetent musik, en låt som kommer låta längre bort än Pustervik. Lika del gott pophantverk sprunget ur Brill Building, lika del musikalstorslagenhet och en smula västkust.

Emmabodafestivalen 2008. Solen har gått ner och datorns batteri blinkar rött. Men han tar ändå en chans. Trycker mellanslagsplay. Det distar, det spricker, det är något fel på utrustningen.

Genom det digitala faljerandet hör jag ett intro. The intro.

Börjar med en vissling, en nonchalant vissling likt den man gör på väg hem från efterfesten. Melodin kommer från ingenstans, när världen är på topp, när inte en jävel rår på en. När man med armarna löst svänger gatan fram, visslar. Stolt.

Sen kommer det som numera är en del av TLBNs nya verklighet, det hänsynslösa övertagandet. Intron som bär titeln ”Härskare i Heliopolis”.

Musiken som direkt fyller dig med energi. Pang på bara, ingen tid att spilla. Den raka motsatsen till evighets intron av smutsiga elektroduos. Det var just denna teknik som gjorde Factrory till en ångvält, ljudväggen. Catching Up har samma ”spaden-i-nyllet” mentalitet.

Men det finns mer. Bakom varje hörn väntar en överraskning. Catching Up är vår bergodalbana, vår slänggunga, vår vansinnesfärd på cykel ner för Masthuggsberget iförd ögonbindel. Det är vår tjurrusning i Pamplona, våra drömmar om att kunna flyga och den första solen i mars.

Satan!

Ni börjar fatta vad det handlar om nu va?

Jag lämnar er där. Gå in på They Live By Nights myspace sida och lyssna själv.

Nog fan är det mäktigt!

1 september släpps Catching Up på Razzia. Enligt uppgift via sms kommer videon innehålla "våld och varmkorv"...

Tillsist:
Jag sular förbi Guilty Pleasure på Styrbord Barbord ikväll.

Jerry Boman

1 kommentar:

Kräftskivefestivalen sa...

Det var en rackarns bra bit. Det var det.