Visar inlägg med etikett Irene. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Irene. Visa alla inlägg

Dagen efter dagen efter

0 kommentarer


Kolla gärna på klippet i full upplösning genom att klicka på menyn till höger.

Det såg ut att bli en vacker afton i juni. Några enstaka moln och en plirande sol, nyfiket värmande. Nere i betonggrytan som kallas Debaser smuttade de med vita tandrader så vackra reklamfolket på sina afterworkdrinkar (rosé) och snackade pitchar. Strax bredvid gjorde ett gäng staden till dansbana med hjälp av Le Parkour. Upp på väggar, ner för väggar och så ännu en flaska.

Sen.

Poff.

Sex mäktiga svanar över våra huvuden, kanske 10 meter upp. Det ser ut som de flyger i slowotion. Sakta söker de av skyn, fågelrikets majestäter. Långsamt. De möts av mörka moln som drar in från havet, fukt i luften och alla vita tandrader stängs med sammanbitna käkar. Rosévinet är slut och regnet kommer. En man stukar foten i Le Parkourdansen och ambulansen skyndar till. Festen är över.

På scen står Tobias Isaksson. Du känner igen honom från hyllade Irene. Bandet som formade den svenska sommaren, som tog lätt på livet till tonerna av en sol som aldrig försvann. Det har tisslats om att detta är det "nya" Irene men Tobias är inte så säker. Det här är något annat. Solen har verkligen gått ner, dagen efter har passerat, en dag som faktiskt Irene ibland berättade om. Nu är det istället dagen efter dagen efter, när minnen är polaroider som vi glömde i bakrutan. Bleka bilder av kärlek. Överframkallalde känslor på glansiga blad, suddiga siluetter av finalivet.
Tobias Isaksson har haft tid att tänka. Livet satt i paus. Blicken i bakspegelen, storslagna stråkgester och den ensamme vandraren över Liljeholmsbron.
Det är bedårade vackert. Sorgset.

Runt 1:54 in i klippet ovan kommer refrängen till nya låten The Catcher In The Rye. Titta på bilderna. Det är så vackert. De bilderna säger verkligen mer än mina fjuttiga ord. Aldrig har ett försommarregn kommit mer lämpligt.

Jag gillar att Tobias är tillbaka på scen. Det här lovar väldigt väldigt gott inför framtiden. Tyvärr har vi en sommar framför oss, men jag längtar till hösten redan nu. Till dagen efter dagen efter.

Tillsist: Ja, det är David Pagmar/Monty som står där bredvid på scen och spelar på datorn. Men inhoppet är bara tillfälligt.

Jerry Boman


Allt händer bakom kameran

0 kommentarer

Precis när man trodde man sett precis allt så smäller Sidechild till med stor musikvideohumor! Du måste kolla hela!



Det är inte första gången Sidecild får mig att skratta, tidigt i år släppte de en skiva och för att föregå kritikerna så bjöd man in de bästa kritikerna i landet och lät dem tycka till:



Som om detta inte var nog, de kom med mig och Anna och åkte båt också! Så här såg det ut på Stockholm Boat Sessions:



Förra sommaren hörde jag detta fina fina band för fösta gången, så här tyckte jag då.

Tillsist:
Inom kort kommer jag släppa en bomb…

Tillsist2:
Irenes nya går fortfarande att lyssna på. Det tycker jag du ska göra!

Jerry Boman

Fem år senare - Irene lever!

0 kommentarer

NYHET: Irene släpper teaser! Går endast att lyssna på idag!
Länk längst ner.

Jag var där, när Irene gjorde sin första spelning 4 maj 2005 på Pustervik i Göteborg. Några dagar tidigare hade jag stött ihop med Tobias Isaksson. Redan då visste jag, det här kommer folk lyssna på. En låt hette Stardust, men det var inget mot vad som komma skulle. Det kom låtar som mycket väl sammanfattade allt som var viktigt när jag var liten: The Beach Boys och den melankoliska inställningen till kärlek. Tiden gick och Irene spelade överallt, i Sverige och utomlands. De spelade på mitt första Indiedags på Emmabodacampingen.

Sen blev det tyst. En ny skiva kom och det lät bättre än någonsin. En ny era inleddes. Bandet var större än någonsin, och spelningarna blev hyllningar till sommaren och det lätta livet.
Sedan blev det tyst igen, bandet flyttade till andra orter, skapade nya band, gästade andra band, startade klubbar. Irene blev en dröm.

Tobias flyttade till Stockholm, startade klubbar, hoppade in på gitarr i Bingolotto, spelade skivor överallt i huvudstaden...

Så kommer det ett sms: Kolla min Facebookstatus NU!

Irene är tillbaka! Tobias, med landets ledsnaste röst, gräver djupare i sitt förflutna, vägrar släppa taget och jag kan fan inte sluta lyssna! Irene har gått in från stranden utan att hitta något.
Det här är låten som kommer fram när man har ensamefterfest, när solen går upp utanför fönstret och alla förhoppningar är borta. När man förstår att den perfekta vågen fanns en gång, men man fattade det inte just då.

Plötsligt framstår det glasklart varför Tobias citerar följande:

"Dancing is something you do alone, in your room, at three in the morning"
South Park

Låten finns att lyssna på från och med nu och EN dag framåt! Klicka HÄR!

Tillsist:
På tal om band som jag gillat, Sonic Surf City spelar på Marie Laveau den 20 maj.

Tillsist2:
Håkan Hellström släpper ny skiva i höst! Det blir spelningar både i Göteborg, Stockholm och Lund.

Jerry Boman


"Vi har en gäst på blås!"

0 kommentarer


Onsdag. Pustervik. Snart höst. Bra med folk.
Jag känner mig så sjukt off.
Vad gör jag där?
Som vanligt glömmer jag vad musik gör med mig, vad en konsert kan rädda mig ifrån. En undanflykt, större än de flesta. Precis som man ibland tröttnar på fullkorn (även om man vet att det är bra) så tröttnar man ibland på det svåra, tillgjorda. Jag vill bara ha grädde, snabbmakaroner och vin. Enkelt.


Det är hundra grader varmt, jag står i en röd studentpub på ett berg. Övermycket folk och jätteliten scen. Spelar gör The Medalist. Jag är inte överförtjust, men älskar låten Landslide.
Nu är det ett och ett halvt år senare, jag skall lyssna på samma band igen. Har inte jätteförväntiningar, möjligtvis väntar jag på Landslide.

The Medalist 2008 är samma men ändå inte, allt är bättre. Leendena är större, musiken bättre och ja allt är bättre. Tre snubbar på rad som synkar perfekt, spelar likt en. Mysiga solkvällar. Enkelt liv. Jag tänker på Malmö, stan där det alltid är lite billigare och lite lättare. Inga backar i The Medalist musik, prisvärda melodier. Den perfekta frisyren med en öl i handen, tiden står still. Alla stolar är lediga. 23 grader, vindar där man behöver det.



Jag gillar det. Inget svårt att ta till sig. Teflonpop. På det bra sättet, vill inte att något skall sitta fast. Glid bort. Glid av. Tappa fattningen stilla.

Samtidigt är det taggigt, svängigt och levande. Inte överproducerat, inte slimmat. Den perfekta kombinationen av hiss och trappa. Lätt men ändå motstånd. Dock inte för mycket.



Them Jacks spelar två konserter i ett. De börjar med matinén, barnvänligt och mjukt. Det är då Carl Beijbom sjunger. Han gör det avslappnat och…ja bra. Inget mer med det. Man tappar inte huvudet precis.

Men sen kommer den barnförbjudna versionen av spelningen, det är den avdelningen är Anton Ericsson exploderar. Bandet har två sångare. Precis så är det, men frågan är om det inte är två band med liknade sättning. När Anton hoppar till och skjuter fart händer stora saker. Med rockrösten från himmelen, med ett sätt att skriksjunga som jag bara älskar så tar det hela en ny vändig. Från ljummet till stek hett!

Ni kanske känner till historien om Joakim Hillson, ni vet Vacker utan spackel-killen. Hur han spelade i ett band när stora skivbolaget kom och ville ha honom…men det ville INTE ha bandet. Bara Hillson. Svår sits. Skulle han välja vänskapen eller skulle han välja framgången?

Joakim valde framgången, lämnade bandet i sticket. Tycka vad man vill om det men det finns en risk att samma sak kan hända Them Jacks. Anton är för bra för sitt eget band, de håller tillbaka honom. Han har rösten, the looks och framför allt – känslan. Den där obetalbara grejjen som gör att vi i publiken känner att det är på riktigt, att vi är sedda.



Med låten Turn on my ego skulle Anton välta vilken jävla scen som helst. OM det inte vore så att bandet håll så hårt i tyglarna.
Men ett litet plus även till le trummis, han lirade ändå av sig brillorna…

Tillsist:
Temat för gårdagens band måste ha varit: ”Vi har en gäst på blås!!”. The Medalist körde på med Irene/Diverseandra-Nils till höger och Them Jacks med Love&Happines/Almedal-Tobias på samma kant. Det måste vara väldigt lukrativt att freelancea med bläckblås i väskan.

Tillsist2:

Nog fan blir man nyfiken på vad som hänt!

Jerry Boman

Nepotism

2 kommentarer



Jag glömmer ge mina vänner glada tillrop. Jag glömmer att Francisco är med och gör den bästa poppunken, jag glömmer hur befriande det är när Adam vänder ut och in på sig själv och glömmer hur storslagna stycken Joel, Biffen och Martin gör. Istället hånar jag dem för deras misstag och vingliga steg. Att se när de gör något bra så att inte vänskapen tas given är viktigt och man ska inte trycka ner folk. Men det är ju så, det anses som fult att hylla en annan människa. Speciellt om du känner personen. Det är ju överlag mycket mer utbrett och accepterat att hissa upp helt okända människor i framgångsflaggstången än att hala upp sina vänner på samma stång. Jag struntar i den oskrivna regeln nu. För jag hade glömt hur bra Irene var. För jag hade glömt hur makalöst fina låtar Tobbe skriver.

Vi börjar med ett burop:
Stor varning är utfärdad över Plankan i Majorna. De bruna väggarna, den idiotiska personalen och stekoset är den perfekta sinnebilden av ett dåligt ställe. Jag vet inte varför jag hamnade där, men jag tänker inte hamna där igen. Det mest intressanta var ändå paren som satt och åt där inne. Med levande ljus och fina skjortan på... Herregud! Till och med ölen var kass, varm och blaskig. Då tog jag ändå "den dyra sorten i kranen".
Det finns sunkhak som har sin charm. Det fins fina ställen som är trevliga. Plankan var värre än att sitta på ett sopberg och dricka solvarm öl.



Så står jag där. Ser mina vänner gå upp på scen. Hade gått ditt för att stödja tror jag. Det fanns så mycket att välja på, men jag ville hänga med folk jag kände igår. Jag gick alltså till Henriksberg, stödfest för Europas Sociala Forum i Malmö om någon vecka. Ett bra initiativ helt enkelt. Även om jag inte är helt på det klara vad som skall ändras här i världen, men något skall göras och jag lägger med varm hand över det på någon annan att sköta.

Det var ena delen. Den andra var att Irene skulle spela. Det var länge sedan jag såg dem nu. Skulle stötta mina vänner, få en bra kväll och lite fin musik på det. Inga stora utsvävningar, inga fyrverkerier.

De kliver över staketet, kör ett saxintro och väntar in publiken. Alla hasar sig in från uteterrassen.
Jag hade glömt hur bra låtar Irene gör! Nästan pinsamt, men jag har inte lyssnat på skivorna på länge. Har rusat vidare mot nya band, men nu inser jag att här står moderskeppet. Irene gör låtarna som alla de andra vill göra, Tobbes texter är banala och tillsynes lättskrivna men ingen annan gör det lika bra. Inte något band kommer i närheten av den här soliga poppen, med överdrivet kärleksfulla blinkningar hit och dit. Musiken rinner fram, likt såpa på en marmorskiva. Man halkar än in på det ena än in på det andra.



Jag har hängt med sångare Tobbe rätt mycket i sommar, det har varit fester, det har varit båtar och det har varit barer. På något underligt vis har jag helt förträngt att den där snubben skriver musik. Kanske rätt nyttigt ändå, kan bli en märklig relation annars, men jag skall erkänna att jag ser upp till honom. Han gör ändå pop precis som jag vill ha det, med handklapp och tamburiner. Pop som samtidigt är helt oviktig, samtidigt världens viktigaste musik.

Nu är ju Irene så många fler, och även där har jag glömt. Suddat bort bilden av dem på en scen, leende och spelandes undersköna låtar. Extra frisk och kry var kören den här kvällen. Likt en halstablett när man behöver den rensade de bort allt murr från Henriksberg.

Jag skall inte glömma bort musiken den här gången, jag lovar.



Förband ja... Per Hagström & Cirkus Transmopol. Jag håller fast vid mina tankar från förra titten: Det här är rödvinsprosa, poethyllningar och gammal rutten författarromantik. Det röda vinet kommer dock från en billig Bag in box, poeten är snorfull och författaren har aldrig gett ut en bok. Musik för esteter i första ring. Nej tack säger jag.
Tyvärr, du klubbägare som lovade lägga ner klubben om jag inte gillade Per Hagström, jag kommer sakna din klubb.



Däremot bör de här två starta klubb! Nu!

Jerry Boman

Irene blir personlig

1 kommentarer



När man minst anar det så slår den avslappade, sköna konserten till. Den där stunden som man så gärna vill uppleva, planera för och pricka in när man behöver den. Helst skulle jag vilja veckoprenumerera på den, att minst en gång i veckan (jag inser att jag förmodligen skulle behöva den mer) hamnade på den där avslappnade tillställningen genererade ett leende. Ett uppåtpiller till musikalisk föreställning av god kvalité. Coup de temps! Rakt i hjärtat!

Irene börjar bli bandet jag sett flest gånger av alla, nästan fler gånger än Broder Daniel... eller ja kanske inte ändå, man liknelsen haltar. Man får ta med i beräkningen Irenes livslängd, men om man ser till det så kan det vara det band jag sett procentuellt flest gånger.

Lägsta nivån är hög, det vill jag inte hymla med. Nog har jag kastat ett och annat mentalt ruttet äpple på dem någon gång, men innerst inne har det hela tiden bara varit kärlek sedan den där första gången 2004.

Nu står de ytterligare en gång på Pusterviksscenen, det är inte överfullt i salongen (jag känner mig som en överklass musikskribent/stelbentskribent när jag använder ord som salongen).

Så händer det då, det tar typ en - två låtar sedan släpper allt för Irene. Bandet blir en levande varelse som istället för att vara enskilda musiker och människor blir en enhet. Det låter så in i helvete bra! Alla strålar och det svänger utav bara fan! Vet inte riktigt vad som hände där, men det var One Halleluja Moment Good Damn! Nya låtar, gamla låtar och ännu äldre låtar som aldrig varit bättre! Jag rös flera gånger.

Samtidigt som de ser ut att mysa på scen är det fokuserat och inspirerat. Att de precis har funnit varandra igen efter en lång lång tid. De är så goda polare att häften kunde vara nog...eller nä det kunde det inte, för jag vill ha band så där, att de ler och älskar varandra. Samt vågar visa det!

På Irenes Myspace har sångare Tobbe lagt upp en akustisk version av en ny låt, I,ll be missing you. Lyssna på den, den är väldigt bra. Här kommer en annan sida av hans låtskrivande, en lite mer personlig. Så kanske är jag partisk, jag förstår. Men det hela framgår nog rätt tydligt ändå. Hursomhelst, det är en bra bra låt!

Igår var det livepremiär på låten, och ja den är ändå en helt makalös låt i det lilla. Samtidigt som den är helt enorm.



En liten liten sak bara, var det inte en låt igår som lät skrämmande likt Lou Reeds "Walk on The Wild Side"?

Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo Doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo, doo

Fast med en twist?

DEn här konserten, de nya låtarna kändes som en vändpunkt. Irene har gått och blivit stora. Och personliga.

Förband var det också, de tilltalade mig inte alls. Duktiga men inte intressanta. Jag struntar i att vara elak, så vi håller det där.

Tillsist:

Det glamorösa livet backstage, ensam med gitarr och diskbänk ...

Tillsist2:
Imorgon lördag gäller Lorensbergsteatern!

Tillsist3:
Snart kommer krönikan som Rockfoto inte verkar vilja publicera... jag får väl lägga upp den här då.

Jerry Boman

Nx2, Tx2 och Gx1 blir MINT

1 kommentarer



Ikväll tänkte jag ta på mig mina finaste mintgröna byxor, promenera ner till Pustervik och lyssna på Irene. Det är ju lite märkligt det hela, Tobbe och Nils har klubb (Mint Condition) och så bokar de in sig själva. Eller är det så konstigt? Att ha klubb handlar väl alltid om självförverkligande, det gör det för mig i allafall. Då är det ju bara att boka in sig själv på alla platser som finns.
(ja, jag vet att Gaston också är med och fixar, men just i det här härvan av hybris är han ansvarslös)

Men nu lägger jag undan de där konstiga tankarna och trippar ner. The Spurts spelar också, akustiskt. Eller heter de inte Love Spurts? Skitsamma. Det blir nog en trevlig kväll.

Tillsist:
Saker jag blir glad över just nu:

Sak 1

Kom igen, Lena (video)



Det går inte att komma i från den där låten och den tokrusiga glädjen i videon smittar like hell! Det är knappt man kan fatta att två studsbollar, Håkan och Timo, faktiskt lirade i samma band...

Sak 2

Baby, I love you (fanzine...på riktigt)

Jag hade ingen aning om att den här tidningen faktisk fortfarande existerade. Första numret köpte jag en gång i forntiden av Irene-Tobbe under valven på Nef, sedan hörde jag aldrig något mer om tidningen. Jag gillar att man kör på som svartvitt kopierad tidning. Mycket coolare än en sleten blogg...

Jerry Boman

Lagom svettig i tröja

0 kommentarer



Vad är det som gör Days så bra? Egentligen?
Jag menar inte att de är dåliga, missförstå mig inte, utan vad är det som gör att man gillar dem?
Det är ju på inget sätt så att de uppfunnit något nytt, de låter ju faktiskt som en bunt dåtida och nutida band. Men sen är det den där lilla detaljen att de faktiskt tar i. Inte så att de klämmer i för kung och fosterland, utan mer ett förhållningssätt. Det är liksom på allvar för de där killarna. På riktigt. De låter så där för att de kan. Inte för att härma någon utan för att de kan.

Det är jävligt bra musik helt enkelt. Släpig pop på engelska, lagom tillbakalutad och blasé. Inga stora rörelser och heller inte stillasittade. Perfekt balans mellan bakåt och framåt. En fin harmoni av allt. Fint. Musik man kan dansa till utan att bli svettig i sin pullover helt enkelt.

Väldigt roligt att On our Honeymoon lyckas samla hela stans popfolk på samma plats, det var smockat i lördags. Väldigt skoj!
Dock har Stars´n´bars fortfarande norra Europas märkligaste personer som jobbar i baren. Förvirring istället för Servering.
Kvällens roligaste var tjejen som beställde "två glas vin i samma ölglas", dvs typ ett stort ölglas med rött fint vin. Hon fick i och för sig precis vad hon beställde, det var ju mer än många andra...

Men nu var det ju andra saker som hände den här lördagen:



Jajjemän! Irene-Tobbe, mitt i Bingolotto!
(Tobbe till höger, Lasse Lindh till vänster)
Väldigt märkligt, och väldigt kul!!

Tillsist:
Är det bra att Nattvandrarna i sina gula jackor är fulla på stan?

Jerry Boman

Världens viktigaste händelse

2 kommentarer



Det finns de som säger att man inte får göra vissa saker om man skall behålla sin ”indiecredd”. Jag har egentligen ingen koll på det där, men det finns de som säger att det är larv att lyssna på Blümchen, att det inte är tillåtet att mixa Mapei med Welle:Erdball eller att det är lika med döden att förakta vinyl.

Den stora frågan är ändå: Va fan är ”indiecredd”? Hur får man det? Kan man köpa det på Ebay? Vem sitter i juryn och bestämmer vem eller vilka som har ”indiecredd”?
Det hela känns väldigt förlegat, men eftersom det fortfarande dyker upp här och var så antar jag att det är viktigt för många. Lite för många kan jag tycka.

Hur det än ligger till med det så blossade ”Den stora diskusitionen” upp får något år sedan när självaste Morrissey spelade i Bingolotto. Alltså, herre min skapare, Steven Patrick Morrissey i landets tant/gubb-igaste spelprogram! Han hade sålt sig, att han var körd och folk skulle på stående fot sälja alla sina skivor. ”Indiecredd” lika med noll på en sekund.

När nu en av stans största förespråkare av ”indiecredd” som begrepp på lördag ställer sig på scen i just Bingolotto, är det då den sista utposten av begreppet vi ser? Kommer Tobias Isaksson (sångare i Irene) att för evigt tappa all sin egen utnämnda ”indiecredd” ? Kommer han tappa all ”indiecredd” som andra ”indiecreddiga” personer gett honom?

De som kommer hända på lördags kvällen är följande:

Lasse Lindh (”indiecredd” förr: 10 och ”indiecredd” nu:2) skall köra sin Melodifestivallåt ” Du behöver aldrig mera vara rädd” och på gitarr kommer ni då att se just nämde Tobias Isaksson…

Jag skiter i vilket, jag är tokglad för Tobbes skull!! (han själv låter galet-upp-över-öronen-glad) Men det roliga är att det är just Tobias Isaksson som kommer stå där. Det är nästan samma känsla som när Morrissey vevade på med micsladden framför Bingoberra och alla tanterna i studion. Nästan en överjordisk händelse. Världens viktigaste händelse men samtidigt helt oviktig.

För jag bryr mig verkligen inte om det där begreppet och det tycker jag inte du skall göra heller. Jag tycker vi bestämmer, du och jag, att vi härmed lägger ner det, vi skiter i allt vad ”rätt” smak heter och låter folk vara som de är. Låter folk spela var fan de vill. Och låter mig spela Mapei när jag vill…

Jag vet i alla fall att jag kommer förfesta med att kolla på Bingolotto på lördag, och jag kommer förmodligen skrika som en fjortistjej när Tobbe är där med gitarren och svänger på höften. Gör samma ni andra, och så ses vi på On our honeymoon efteråt och diskuterar viktigare saker än ”indie” eller inte ”indie”. Vi kan till exempel prata om hur jävla bra Days är!

Tillsist:
Ni vet jag har snackat om en kille som heter Jesper... Nu finns det en Myspacesida! Gå in där och älska!

Tillsist2:
Jag lägger ju upp en hel del videoklipp här, och nu har Youtube fixat till så man kan se dem i bättre kvalite. Det du behöver göra är att klicka på själva klippet så du kommer in på min Youtubesida. Där klickar du på texten "watch in high quality" (du hittar det till höger under själva klippet).



Se där! Lite roligare blev det iallafall!

Jerry Boman

En vänding, ett brev och några skivor.

1 kommentarer



Det är över på en sekund, det där ögonblicket som kan kallas fint. Egentligen är det inte ett ögonblick utan mer en pausering. Ett uppehåll, hade kunnat vara i flera sekunder, eller i ett helt liv.
Det gick till ungefär så här:

You bite me off when a push my luck
And you pull me back when you want us to (paus samt litet leende) fuck

Just den där pauseringen rymmer allt som Irene inte får med på skiva, allt som gör att de just nu seglade upp som höstens konsert.


När jag för ett tag sedan gick på Irenes släppkalas blev jag orolig. Bandet var nervöst och inte samspelta. De hade uppenbara problem med mängden människor på scen (just nu kan man räkna till 12 personer). Den gången tog det sig inte förrän en bra bit in i konserten.

Nu var det lördag i stället för onsdag och klockan blev mer två än tolv.
Men vilken skillnad! Irene ställer upp med glädje direkt, pang bom in med femte kalasväxeln.

De sorglösa låtarna från första skivan är uppskruvade till glädjepiller deluxe, det är leenden och små interna hintar. Man anar att det numera är ett väldigt bra kompisgäng som gör något som de älskar. Och de älskar varandra. Varje person räknas och tillåts ta plats, det är detaljerna som gör helheten, personerna som gör gruppen.



Även i de mer eftertänksamma låtarna från nya skivan är allt bättre. För samtidigt som det är allvar så finns hela tiden självdistansen och tanken på den egna litenheten där. Allt är viktigt och oviktigt på en och samma gång.

Och nu kan jag ju säga det här, Tobbe har aldrig sjungit bättre än den här kvällen. Han släpper allt och bara låter rösten ramla på. Borta är all osäkerhet och alla nojjor. Han sjunger och det är inget mer med det. Viktigt och oviktigt på samma gång.

Varje gång jag ser Irene så har det tillkommit en ny medlem. Förra gången var det som sagt ett problem, inte med de nya personerna utan helheten svajjade. Nu är läget ett annat. Mitt i blåssektionen hittar man numera en genomtrevlig skåning som kallas Nils.

Jag vet inte om det är praxis, men "som vanligt" när Irene utökar så får den nya familjemedlemmen en stund för sig själv och tillåts presentera sig. Därför är det ju helt naturligt att spelningen innehåller ett saxofonsolo. Trevligt och snällt.

Och:

Snart vill jag ha tillbaka min kidnappade tamburin...


Sist måste jag ändå släppa ut det här. Anders och Mattias kommer förmodligen bli ledsna men: Det har börjat spelas tråkig musik på Storan.
Det är rätt märkligt för den här förvandlingen har kommit stegvis. Jag vet ju att herrar DJs sitter inne med en massa skön musik, men de senaste gångerna har det liksom inte fått till det.
Tillbaka till musiken ni spelade för typ ett år sedan och ni skall få se på dans!

Sen kan man ju undra varför en fotbollsmatch (som innehöll ett gäng blågula losers,som var losers både före och efter matchen) skall påverka så mycket...Klockan tolv var det kanske 20 pers på Storan...


Tilsist:

Tack vare Googels mål att regissera allt på nätet hittade jag det här (det hela är ett svar på mitt öppna brev till Almedal):

----------------
2006-10-29

Öppet brev till Jerry Boman:

Du är den totala motsatsen till Almedal.
Förlåt Jerry Boman, men dina texter betyder inget.

Jag lovar mig varje månad att aldrig läsa nån av dina texter igen, men det slutar alltid med att du skriver nåt om något jag gillar, och att jag läser det, och att det är distanserad skit och att jag blir sur.

Du tar musiken och allt som betyder så sjukt mycket och försöker paketera den som nån sorts jävla skit som andra ska tycka om bara för att du skriver det. Hypa det så fort som möjligt så det blir månadens grej och sen vidare och hypa nästa sak. Som tur är tror jag inte det är så himla noga vad du skriver, de flesta vet att inte lyssna på profeter. Men det är tröttsamt med allt tjöt, som om det var det det handlade om, som om det är det man ska bry sig om. Jag har egentligen inget emot dig som person. Bara rollen du helt i onödan spelar, tillsammans med Belfrage, Lindquist och Virtanen och alla dom andra. Vad ni skriver och om vilka spelar ingen roll, det är samma skit alltihopa. Ni vill ta det vi älskar och sälja tillbaka det till oss. I utbyte vill ni ha bekräftelse i form av vår respekt. Ni GÖR ingenting. Ni bidrar med ingenting.

Fortsätt gärna gå på bra spelningar, fortsätt gilla musiken och allt annat. Men sluta försöka reducera det till nåt man ska ha en åsikt om.

Jag tror faktiskt att du gillar Almedal på riktigt. Gött, fortsätt med det. Men det känns som du bara försöker plocka poäng på allt du ser och vad du tycker om det. Det är meningslöst. Livet är ingen tävling och dina poäng du samlar ihop betyder ingenting. Så slappna av, softa lite.

If you put down your pen, leave the worries behind
then the moment will come and the memory will shine

/Jon Erik
----------------

2007-11-19

Öppet brev till Jon Erik:

Ja, du har faktiskt helt rätt. Mina ord är inget. Det är bara ett luftslott. Att ens försöka jämföra mina små ord med tex Almedals är ju rent ut sagt idiotiskt. Inget att be om ursäkt för, jag är fullt medveten om det här.

Men jag vill ändå skriva några rader till dig och förklara...eller kanske lägga ut orden lite.

Jag skriver om musik för att jag gillar musik så in i helvete mycket. Jag har ingen annan plan, inga poäng att ta och vill inte spela någon roll. Jag vill faktiskt bara skriva ner vad jag känner.
I början när jag skrev den här bloggen visste ingen vem jag var. Det var rätt skönt faktiskt. Men ju längre tiden gick så började folk bli "Hej, du och tjäna" med mig när jag gick ut. Det var obehagligt. För plötsligt började folk ta mina små ord på allvar. Många började förlita sig på att det jag skrev om faktiskt var bra. Jag kan ju erkänna att det var roligt att folk läste, men när de började ta det på alvar så blev jag rädd. Vem är jag att bestämma? Vem är jag att hissa någon till skyarna? Riktigt allvarligt är det när band lägger ner bara för att jag möjligtvis inte gillar dem.

Jag har själv aldrig haft speciellt mycket till övers för folk som skriver om musik. Speciellt inte de som skriver om konserter. Vad är meningen egentligen? Att skriva om ett unikt tillfälle, de som redan var där vet hur det var och de som inte var där kan ju aldrig uppleva samma sak. Rätt meningslöst att lägga massa tid på att beskriva hur det var, eller hur?

Jag har ingen annan förklaring till min blogg än det faktum att jag faktiskt älskar musik, och har under långa tider omgivit mig med människor som inte riktigt förstått hur mycket det betyder för mig. Hur mycket de går miste om, alla bra saker som händer i Göteborg, alla bra band som hela tiden poppar upp. De kommer aldrig förstå att jag inte kommer sluta älska musiken och livet där ute. Till vis del handlar den här bloggen om att mina chefer och kolegor på mitt vanliga mediadayjob skall få upp ögonen för ett liv som pågår i Göteborg men som de aldrig ser. De, som anser sig ha koll på världen och de som ibland tror sig ha koll på "nöjeslivet". Det är dem jag vill skaka om och väcka.

Den här bloggen är helt meningslös för dig Jon Erik. Den är helt meningslös för dina vänner, ni som fixar så mycket bra. Er som jag avundsjuk ser på och önskar att jag var. Den är helt meningslös för alla er som jag på håll ser och önskar av hela mitt hjärta att jag var. Att jag hade den där energin och den här härliga hänsynslösheten inför livet. Jag har aldrig haft den känslan. Möjligtvis kan den där känsla uppenbara sig när jag står framför scen och ser ett band som uppenbarligen älskar allt de gör. Då kan jag om så än bara för några sekunder glömma allt och bara älska. Det är för de stunderna jag lever.

Jag skriver för de människor som inte ens tar sig tid att gå på konserter, som inte fixar bra fester, som inte älskar och som inte kan ge sig hän inför det faktum att en låt eller ett band kan förändra hela ens världsbild. Jag skriver här för att jag vill visa för dem att det finns alternativ.

Det här vet ju både du och dina vänner redan om. Så jag förstår att mina ord inte betyder ett skit för er. De betyder inte ett skit för mig heller, jag vet ju också om alternativen. Men för de som redan vid 25 stelnar till ,för de människor vilken bakfylletisdag bara är ett svag minne, för de som hävdar att allt redan är gjort, för de som åkte på en festival "för att få det gjort", för de människor som tycker att livet innehåller en massa måsten, för de människor som tycker att man måste göra saker i rätt ordning och framför allt för de människor som tycker att 16 personer i en publik inte är något att hänga i granen. Det är för dem som jag skriver, för att de skall vaka och för att jag kanske kanske har chansen att rädda livet på någon stelnad person. Få den personen att gå ut, springa på en Almedalspelning och inse att livet inte är över bara för att man köpt lägenhet.

Kanske är det så att vi två ändå har något gemensamt. Vi älskar stunden och vi älskar musiken. Förmodligen vill du inte ha något gemensamt med mig, men du skall veta att jag har den största respekt och beundran för det du/ni gör. Vad nu min respekt kan betyda.

Jag älskar Almedal. Dock gillar jag inte Belle & Sebastian.

Med hälsningar
Jerry Boman
--------------

Nu var nog det här brevet inte en så bra idé ändå... Men se det inte som att jag försvarar något.
Det enda som behöver försvaras är allas rätt att göra va fan de vill. När de vill.
Och det finns alternativ.


Tillsist2:
På onsdag spelar jag skivor på Sticky! Nu skall äntligen det där högtalarna få sprida lite bra musik...
Mer info här.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Olja är bäst.

1 kommentarer



Jazzhuset. Jo, vänner det är kvar. Ser typ ut som när jag senast gick ut därifrån, det kan var nog några år sedan. Packat med folk och trevlig stämning, bekanta ansikten och nya trevliga människor. Roligt att få hälsa på folk som gör så mycket fint, och få ansikten på webbfolk. Det kändes väldigt hemma på något sätt. Till och med toaletten luktade lika mycket piss som vanligt...

Det här blir på inget sätt en komplett text om Bluekicks konsert på Svanen igår. Anledningen är att jag bara hörde fyra låtar... så går det när Irene-Tobbe vill spela upp gamla demos (vissa riktigt jävla riktigt bra!) och när han vill spela upp en ny Irene låt. Riktigt bra den också...Imorgon ser ni Irenen på Storan!

Nåväl, Bluekicks hade släppkalas och man fick en singel gratis. Fint.

Av det jag hörde lät det som en mängd Engelska band, ni vet med de där chaka chacka chacka gitarrerna. Staccatopop. BK gör det bra, och i en låt blixtar det till ordentligt. Det hela blir som bäst när bandet är riktigt hala och slirar. Sången som kommer ur deras munnar dryper av olivoljeindränkta plastbitar, halkar runt och nuddar bara lätt. Då är bandet oslagbara!

Nu hörde jag som sagt bara en liten del, men det var fint. Eller ja, det kanske blev lite präktigt på sina ställen. Men va fan, det var ju dansvänligt och svängde som attans! Mer olja bland orden, mer olja på gitarrena och det här kommer svänga likt ett bowlingklot på halkbanekurs.

Dock fattar jag inte varför de valt Louise till singel låt? Det fanns mycket bättre låtar. Kanske vill man spara det bästa till sist...


Den nya Irene låten...

Tillsist:
I kväll blir det berget i Gamlestan. En nöjestidning kallade det Indieberget... Märkligt, för Indieberget är ju det berget jag bor på.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Svårigheter med samvaron.

1 kommentarer



Det här kommer bli ett socialt kamikazeuppdrag, en harakiri på smidigheten och älskvärdheten. Men jag kan inget annat än ärlighet när det kommer till musik. Ni får förlåta mig men nu kommer det:
Irene var dåliga igår.

Det är alltså så här: jag är personlig vän med några i bandet, de andra älskar jag men ser kanske inte lika ofta. Man kan sträcka sig så långt som att jag har en relation till nästan hela Irene.
Det här sätter mig i en knipa just nu. Man skall ju peppa sina polare, man skall peka på att de är bäst och att just de är värda allt.

Precis så här har jag ju länge tyckt om Irene, långt innan jag lärde känna dem. Jag älskar Irene. De har fångat mycket av den musiken jag gillar, ett tilltal och en banalitet mitt i det seriösa. Handklappsvänliga sånger och indiehittighet.

Igår var det släppkalas på Pustervik, ny skiva och nya låtar. Sanningen är att skivan är jättebra! Den innehåller några låtar som med all säkerhet blir klassiker...

Irene på scen igår var inte bra.



Jag kan förklara, eller försöka förklara.
Irene har växt, de blir fler och fler för varje dag som går. Polare får plats, vänners vänner får plats och familjen växer. På skivan skapar det här större möjligheter, ett tjockare ljud. Men på scenen funkade det inte. Borta var svetten, glädjen och spontaniteten.

Eller det var inte bra under första halvan av konserten, bandet som spelat sig runt överallt nu, verkade nervösa. Låtar började fel, det var på sina håll ofocuserat. Inte så att någon enskild var kass, utan mer bandet som kollektiv. Det satt liksom inte ihop.

Men sen kom Waterfront och då tände det till! Resten av spelningen, det borde varit mer än halva, jobbade bandet upp stämningen. När sista låten kör igång, helt fantastiska By Your Side, är stämningen på topp. Den där låten är på top tio över de bästa låtar jag hört, på riktigt! Blåset är bättre än någonsin, kören superb och Tobbe sjunger så jag får rysningar. Vändningen efter 2:59 ger svimmkänslor och är precis så bra som jag hoppades att den skulle vara live. Här visar Irene att de är ett förbannat bra live band. Slutet bjuder man indieschlager av bästa bästa sort! Yohooo!

Jag vet ju att Irene kan så mycket bättre än det här och det är kanske därför jag vågar vara ärlig med dem. Det kommer ta sig och förmodligen kommer jag stå där på Storan och ångra allt jag skrev här. För jag har sett Irene göra stordåd på scen innan, och när man tänker efter: Vem fan är beredd när familjen plötsligt växer? Som att få fyrlingar samtidigt som katten få barn. Men det löser sig.

Nu kan ni ta och titta in Irenes nya video, den är sann poesi och så intelligent gjord att jag inte vet vilket ben jag skall hoppa på. Jag tror jag hoppar på båda...



Tillsist:
Som jag skrev in förra inlägget, jag ångrar att jag inte gick och kollade på Håkan. Och nu ångrar jag mig ännu mer!
Fick ju höra att han kört en Almedalcover och nu finns den på Youtube. Kör kniven i mig bara!



Så här lät Almedalcovern när han gjorde den i Halmstad...man behöver ju inte vara geni för att räkna ut att det var ännu bättre på Liseberg...Skit också...

Tillsist2:
Fredag:
Autisterna på Pustervik. Avig pop på svenska...jag faller.

Emanuel Blume släppkalas på Underjorden. Den där snubben är en stor underhållare! Man skrattar och förfasas på samma gång. Gratis är det också.
Så här tyckte jag när han spelade i Rådanefors.

Lördag:
This Is Love och 64Revolt på JOC (Henriksberg). Två superband! Missa inte! Jag tänker dansa mig svett...
Se min intervju med This Is Love här, när de blev Veckans Raket på Allears Göteborg. Och se/hör låten Superwoman här.
Och här lite om 64Revolt på Emmaboda. Bläddra ner en bit...

Let Your Hair Down-släppkalas på Brew House. Förmodligen det viktigaste arrangemanget som hänt sedan elden.

Tillsist3:
Jag är fortfarande helt betagen av Palpitation! Jag vill veta vilka de är!
Var kommer dem i från, vad vill de och varför spelar de inte på en scen nära mig?!
Men egentligen...bara jag får höra Norway Disappear en gång i timmen är jag rätt nöjd...rätt nöjd...
Det är ju värre än syskonen Drejjers hemligheteskonster.

Tillsist4:
Missa inte Dauerwelle! Tvärflöjt är den nya melodican.
Och missa inte Save Me Robinbobby! Saknaden efter Björns Vänner blev just lite mindre. Lyssna på "Sen bodde vi i Berlin". Eller "Sofia". Börja gråta. Upprepa tills du är helt tom.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Anttila, jazztobak, karatepinnar och Island.

1 kommentarer


Bilden går att klicka på.

På sin Myspacesida skriver Adrian Orange att han inspireras av magiska svampar och marijana. Jaha du, det där kan man ju på förhand skratta bort som en 21-årings fjuttiga försök att verka cool. Men skrattet fastnar i halsen när Adrian strax innan sin spelning på Kolonis Måndagsklubb verkar sitta och mecka en joint. Som han sedan går ut och drar i sig... Kanske var det bara tobak men att döma av spelningen var det nog "jazztobak" i det där tunna pappret.

Jag har sagt det tusen gånger förr: Ge Christian Pallin något stort kulturspris! Han fixar och trixar hela tiden och får Göteborgs undergrundscen att leva! Till sin hjälp har han flera men det är han som håller i trådarna. Ge snubben all uppmärksamhet som finns och låt killen hålla i alla kulturkalas som De Styrande försöker få ihop.

Den här kvällen var platsen Café Publik på Andra Lång. Koloni håller klubb varannan måndag.
Först ut var Frànçois, en kille från Frankrike som numera bor i Bristol.



Här snackar vi slick pop, på franska. Det blir bageri och kaffe. Små uteserveringar med dekadenta människostickor som försöker ta sig upp. Men cigaretten bränner i fickan och pockar på uppmärksamhet så det blir till att sitta kvar en stund till. Frànçois delar mer än namnet med Francoise Hardy, lättheten finns där. Det otvungna som blåser bort under natten.

Men jag kan, så här dagen efter, inte riktigt minnas hur det lät. Det flyter ihop. Frànçois musik är som att måla med akvarell när det regnar, kanterna blir luddiga och det mesta hamnar på gatan.
Men det är ändå snyggt, väldigt snyggt. För stunden.



Sen kommer kvällens efterlängtade Adrian, som ni ser på bilden längst upp fylls lokalen med folk.
Det snackas om underbarnet, om killen som bara är 21 och släpper skivor hela tiden och gör ännu mer sånger.

Allt det där vore ju sant om man till exempel lyssnade på den här låten.

Men inget är sant när Adrian ställer sig på scen och vänder ryggen till publiken, låter bandet jamma runt i någon äcklig baktakt samtidigt som huvudpersonen mumlar i micen. Då blir inget längre sant och jag blir väldigt besviken.
Det är som att se en berusad raggare riva av Elvis-covers.

Att sedan Adrian innan spelningen sitter och surfar mitt på scen under Frànçois spelning är bara nonchalant. Någon kanske tycker det är bohemiskt och roligt men jag är besviken.

Snälla Adrian, kom gärna tillbaka men kluddra inte bort hela din talang. Jag hade faktiskt sett fram emot den här spelningen...

Och jag hoppas ni la en hög med pengar i Kolonilådan med lappen: "Frivillig Entré"

Tillsist:
Apropå Rip It Up i Säffle till helgen så kommer här ett utdrag från en mailkonversation mellan mig och The Carnation/Eeri-Eric:
(något kortat eftersom jag överskred Bloggers inläggsgräns...)

J: Skall du té Säffle eller?

E: Ja. Och ett förtydligande: nästan alla band jag kände igen på affischen är dåliga - de andra är säkert bra! ;)

J: OK då ses vi där och gör upp....Förtydligande: Nästa alla band jag kände igen på postern är bra...de andra är nog dåliga....

E: Jaha, och här försöker man vara positiv för en gångs skull.. ;)

Förtydligande:

Television Personalities - fantastiska
Cats on Fire - mycket, mycket bra
St. Christopher - mycket bra

My Darling YOU - dåliga
The Honeydrips - sämre
Kissing Mirrors - ännu sämre
Taff Lajjånns - bottenlösa

Resten är säkert bra, de är i alla fall från Storbritannien flera stycken.

Bubblare: DJ-arna. De tre i liten skrift är mycket bra, de i lite större skrift borde förbjudas.

På med boxhandskarna, Boman..

J: My Darling YOU är ju soundtracket till allas snefylla! Hur kan det vara dåligt?!?!?!

E: Det är knappast ett hållbart kvalitetsargument.. ;)

J: Det är det bästa av kvalitets argument! Musik handlar ju om fylla, sex och...ja fylla....Jag tar med mig karatepinnar.

E: Karatepinnar är ingen stil och klass. Ta på dig en Burberrykeps och knapra lite amfetamin istället.

J: Men jag har ju ingen stil och klass.

E: Det är aldrig försent vännen.

Det man kan sluta sig till är att det kan bli upplopp under MDY!.

Tillsist2:
Jag kan bekräfta att årets Indiedagis (hålls vid min husvagn på Emmabodafestivalen) har prickat in sin första bokning: Kristan Anttila!! Det är med stor stor glädje som jag meddelar att Kristian kommer genomföra en akustisk minikonsert vid husvagnen typ lördag lunch. Underbart säger jag!
Förra året gjorde Irene en fantastisk spelning på Indiedagis, läs mer om det här.
Resten av festivalen har en lineup man kan död för...eller dö efter att man upplevt. Det kommer bli så bra!

Tillsist3:
Medan ni väntar på att regnet skall öka i intensitet kan ni lyssna på följande pärlor:

Förfestmusik.
Benni Hemm Hemm
Låt: Snjorljossnjor
Har inte den blekaste vad de sjunger om men det är väldigt fint. Jag blir glad!

Festmusik.
Mountain Radio
Låt: Keep Trying.
Snygga ljud och svart text. Jag dansar.

Efterfestmusik.
Hairdoctor
Låt: Major Label
En skitig Engelsk gruvförort förflyttad till Reykjaviks brantaste gata.

Dageneftermusik.
Kasper Bjørke.
Låt: Humming Song
Jag säger inte mer...


Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Vi kommer ha sommar hela hösten.

1 kommentarer



Rent allmänt är det för få barspelningar. Det känns som hela grejen är död, typ att den dog med Johnny Cash. Jag kan faktiskt inte påminna mig när jag senast var i en bar och ena hörnet blev en scen. Små medel och bra låtar tar band långt, och om du publiken är smått slirfull kan det ju bara bli bra. Eller?

We Ghosts är ett jäkligt märkligt band. Det luktar gamla gardet, när man satte sig där det fanns en sten och drog iväg några låtar. Just den här kvällen hittar man stenen på Jazzå, en av Andra Långs mer märkliga ställen. I baren hittar man allt från de mest alternativa kidzen till förtidspensionerade bandetgubbar och gummor. Och så då Jenny Jonasson och John Christoper.

Jag är kluven som fan inför We Ghosts. Å ena sidan är de helt aviga, som i fantastiska låten "We Ghosts". En smygande känsla, kårar långs ryggraden och imponerade gitarrspel. Enkelt, ibland nära 80-talets powerbalader, men snyggt.

Just John på gitarr är mer än "kille på gitarr", han meckar fram mystiska ljud. Om St Pepper hade spelats in av en "kille på gitarr" hade det varit John. Vet i tusan vad han håller på med men uppfriskade är det! Han drömmer oss bort till just den där tiden när barspelningar var normalt.

På samma sida har Jenny en snygg röst. Stor och liten inom en sekund. Jag tror på det hon sjunger, och det är ju alltid bra.

Å andra sidan kör de just den här kvällen tre set...ja ni läser rätt, det var pauser och tre set. Tyvärr tvingas de då fylla ut repertoaren med inte fullt så roliga covers. Fast om man tänker på att nämnde Cash:s "Ring of Fire" i händerna på We Ghosts blir rätt unik så kanske kanske jag kan förlåta dem.

Men vad är då We Ghosts? Är det singer/songwriter-inde? Är det barpsykadelica? Eller är det jazzpop?

Jag har ingen aning, jag vet bara att det var väldigt behagligt att lyssna på. Och en av låtarna, som innehöll repetitiva textraden "I want you... so bad" var helt lyssnade!

Tillsist:
Det här är den visuella känslan av höstens album:



Så här ligger det till: Irene har grävt ner sig under ett av stadens torg och fixar just nu in körer på sin nya skiva. Tobbe spelar fram blåsor på fingrarna och koklockan får sig en rejäl omgång.
Under min snabbvisit i studion fick jag också höra mycket blås. Mycket bra blås.
Även en svängig Moog spelar huvudrollen. En helt galen Moog som för allt smör i Småland inte får försvinna i mixningen!

Vi kommer ha brittsommar ända in i december vänner.

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg