Långlördag.



Jag skall sluta klaga på att det är dyrt med konserter. De bör alla göra. Det gäller bara att veta var musiken finns.
Igår fick jag uppleva kultur av bästa snitt för 80 spänn. Då var det ändå två olika event och en massa band.
Har svårt med motivationen för Juliette and The Licks som tar 260 pickadollars. Även om det är lönehelg.

Lördagen började tidigt. Redan vid fyra snåret var det dax för Skånes smartaste kille att hoppa upp på Pusterviks scen.
Emil Jensen är en ung man med många ord. Med förmågan att förvalta dem. Han är smart och rolig. Inte ramla på ändan rolig utan rolig på ett...smart sätt.

I Emils värld existerar inte de vanliga fysiska lagarna. Smaka på följande briljanta text:

Jag har stått med golvet upp till knäna.

Emil vrider och vänder på begreppen, ut kommer en skildring av Sverige som ofta är svart. Inte som i kol utan som i den klara natten. Under stjärnorna sökande efter meningen på allt. Hur vi skall klara av livet. Svart med värme.

Med sig på scen har han Edda Magnason, hon spelar smått på pianot och sjunger väldigt vackert. En viktig del av upplevelsen. Hennes röst låter dekadens och på samma gång skärpa.

Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er.

Låten "Inte vackrast i världen" är så väldigt fin att jag börjar rysa. Den där meningen borde delas ut till varenda elev på landets alla högstadium. Som ett besked från framtiden, om det som man vill veta då men bara kommer på senare i livet. Det skall vara läxförhör och inpräntande av den där meningen. För förr eller senare så fattar man det där.

Ni är inte vackrast i världen, världen är vackrast i er.

Det skulle bli en bra tatuering.



Jag reste till Indien för att hitta mig själv.
Jag slarvade bort mig kom hem likadan.

Eftermiddagens mesta känna-igen-sig-jobba-skratt kom i "Spela roll". För hur många är inte de som tänker att sanningen om en själv finns långt bort. Att det skulle vara något samband mellan avstånd och personlighet. Ju längre bort desto större chans att hitta sig själv.
Så kommer alla hem och fattar att jaget tydligen låg längst in i byrån i sovrummet. Inte något att berätta för kompisarna men bra man hittar det.

Jensen har släppt tre skivor, "Jag har splittrats", "Kom hem som någon annan" och "Orka då", fyllda musik. Bra musik och framför allt bra texter. Förbannat bra och viktiga texter.
Inte hört talas om honom?

Jag vet inte vad folk är rädda för. Det kan vara att poesi är svårt. Att orden skrämmer. Kanske är man mer kommersiell än man vågar erkänna. Man vill ha det lätt och inte behöva ta ställning.
Emil Jensen brukar uppträda på poesi tillställningar. Det kommer en liten bunt med folk som älskar honom. Jag är en av dem. Jag älskar orden.

Jensen sjunger inte bara, han kör lite spokenword också. Eller kanske är det intelligent standup. För det är inte så mycket himlar, hav och förlorade kärlekar i Emils texter. Mer politik och feminism.

Kanske är det det som skrämmer bort människorna. Här gäller det att hänga med och tänka efter. Inte bara matas. Ta del av den vise herrens ord, vrida och vända på dem. Inget som ger sig självt, man får hitta sin egen sanning om det han berättar.

Skall man sammanfatta så är Emil Jensen inte det bästa musikaliska framträdandet du kommer att se, men det bästa för hjärnan. Huvudet snurrar på i ljusets hastighet efter Emil och Edda gått av scen. Saker stannar kvar.
Sluta vara rädd och gå och se Emil nästa gång han kommer till stan.

Efter det blev det tid för matpaus på Silvis. Palestiskt småplock som gör munnen glad.

Del två i Långlördag.

Ni som följer med här vet att jag ser Underjorden i Gamlestan som mitt andra vardagsrum. Jag är där hälsosamt ofta. Det kan ju inte vara något dåligt med bra musik, även om den är på samma ställe hela tiden.

Den här kvällen var det de Vahla Gött som fixade.
Knöckat med folk och skämt som "-Oj vad mycket folk, har barnbidraget kommit idag?" och "-Nu kom det många på en gång, stängde Fritids nyss?".
Men egentligen skitsamma. Bättre att människor får lite bra musik än att de får dålig.



Första bandet är ett paraply. Ett regnskydd i handen på en göteborgare i höststorm. Det vinglar fram och tillbaka, man svär på det. Vänder sig utochin och tappar funktionen. Men man kommer ändå fram till att det är en väldigt bra grej att ha.

The Book of Daniel åker fram och tillbaka, det är mörka långsamt jazziga källare och champangepop längst upp i Gothiaskrapan. Enkla saker görs svåra och svårt blir lätt.

Jag får inget grepp alls, det halkar mig ur händerna. Jag gillar det! Storpop som strålar åt alla håll. Saxofonen, med Adam "50 Hetz" Svanell blåsades, glider mellan årtiondena. Ibland i dansläge och ibland eftertexts 80-talsserie läge.

Tänker på cirkus. Med alla i manegen på en gång, det stora finalnumret. Hästar, clowner, jonglörer och trapetsen svävande ovanför.
Man svär på det, det är så rörigt. Men kommer fram till att det är väldigt bra.
Något mot alla höststormar.



Kort paus och sedan de där två ynglingarna som är mer punk än de erkänner. My Darling YOU! spelade magiskt bra på Populär härom veckan...

Tyvärr blev det platt fall den här gången. Stackarna hörde inget på scen och allt blev tokigt. Distad gitarr och skränsång. Ingen kontroll.
De avbryter efter en kort stund, de försöker verkligen. Lägger bort bas och gitarr och sjunger bara. Inget hjälper.

Jag skulle kunna skriva det det var den nya punken vi såg, men det gör jag inte. För det här var inget bra alls. Tråkigt. Jag vet att de kan så mycket men den här kvällen var inte deras kväll.
Tack för att ni avbröt. Underjorden gjorde er inte rättvisa.
Till er som inte gillade det ni hörde, ge MDY en ny chans.
Det här var inte ens en chans.



Öppet brev till sista bandet:

Kära Almedal.
Käraste Almedal.
För fan Almedal!!!
Jag älskar er!
Ni har tagit det bästa från sjunga-med-poppen och blandat med socker. Trimmat hushållsmixern och hällt i. Gräddat i ugnen Charm och Personlighet under några få korta minuter.

Ni är den totala motsatsen till Emil Jensen.
Förlåt Almedal, men era texter betyder inget.
Ni har gjort något mycket större. Ni har satt "La" i "LalalllallaaaaaaaAHAHA". Det är väldigt fint och något som jag börjar dansa till. På riktigt! Näven i luften och vi mot staden och alla gatorna! Korta låtar som börjar med ett crescendo och ökar uppåt.

Ni säger att ni hyllar Håkan men frågan är om inte han snart bör hylla er. Han säger sig sjunga ur hjärtat, men ni spelar skiten ur mig direkt från hjärtat. Jag behöver inte koncentrera mig ett dugg för att det skall bli bra. Det är bara att ryckas med i er spelglädje.




Så jag säger som jag brukar säga efter en konsert med Almedal:
Tack för er! Tack! Tack! Tack!

Er för alltid tillgivna
Jerry



Tillsist:
Tjuvlyssnat på 11:an hem från Gamlestan igår kväll:

Resenär ett: - Fan, vad folk det är! Så jävla trångt!

Resenär två: (kollar surt på MDYs bas och gitarrcase) - Ja va fan, om alla bara spelade laptopmusik så hade vi ju fått plats tio till här inne!

Jerry Boman

Andra bloggar om: , , , , , , ,

4 kommentarer:

Anonym sa...

Du har rätt.. Almedal är så jävla party.

Krisalicious sa...

Jerry! Du missade ju Nicolas Makelberge som verkligen gjorde en toppenspelning.

XZSrgim sa...

MDY var bara barnsliga.

Jerry Boman sa...

Som vanligt är det någon som skall påpeka att "bandet du missade var det bästa"... Hur kan det komma sig? Att det man missar alltid är bäst? Jag är inte så säker...

:-)

Det kan vara att jag driver med er...

Jerry Boman