Om att bestämma sig.



När Gyllene tider släppte "Puls" -82 var jag en liten fjant. En blond pojk som året innan fastnat för "Flickan i en Cole Porter-sång". En solig dag i fars vita, "pimpade", Fiat hörde jag den och fastande.
Anledningen var att de sjöng om min hemstad, Halmstad.
Det är stort när man är en liten fjant.
Kanske även när man är en "stor" liten fjant.

Gessle och Co var också väldigt oförargliga. Inget jag blev rädd för.
Någon liten blond kalufs, ett språk man kunde och mjuka melodier.
Men på "Puls" fanns det plötsligt en låt som var skrämmande.
"Upphetsad".
Bredbent och kantig.
Där skulle pojkarna från min hemstad vara hårda och coola. Så här i efterhand kan jag ju förstå vad som gjorde mig rädd, jag hajjade ju inte riktigt låten då kan man säga. Men i "Upphetsad" försöker poppojkarna vara tuffa, fast de egentligen är mjuka. Mer skinjacka än rakpermanentat hår.
Sånt skrämmer små pojkar. Sånt skrämmer stora pojkar.
När band inte bestämmer sig.



Jag älskar band som sjunger på svenska. Det finns en simpel anledning till det: Det är väldigt svårt att sjunga på svenska. Inte så att det är tekniskt svårare utan för att varenda kotte som lyssnar vet exakt vad vartenda ord står för. Det finns ingenting att gömma sig bakom. Man kan inte ljuga.

Så om man nu sjunger på svenska gäller det att vara smart. Kanske lite smartare än de andra.
2004 var "ingenting" det smartaste man kunde hitta. På våren släppte de sin ep "Ingenting duger" och jag höll på att svimma när de spelade "De svåraste orden" i Emmaboda.

Just där, just då stod "ingenting" för det smarta, det egna och det nya.

Nu är det ett annat år. Tiden går fort när man har roligt. [ingenting] har varit tysta ett tag, men nu är en ny skiva här. Alla som har radio har hört "Släpp in solen", en eter vänlig feelgood sång.
Det är precis där det vänder. När "ingenting" blir just ingeting. För de kan inte bestämma sig.

Ett platt fall, en undanskymd plats. Jag blir besviken. Det finns ju så mycket där. Ta "Punkdrömmar" till exempel. Här visar sig det nya "ingenting", ett lite mer skränigare. På scen funkar den här låten hyggligt, men det är också den enda nya som gör det. Numera verkar det mesta handla om att försöka vara tuffare. Tyvärr stannar den mesta rocken och tuffheten i bandets huvud. Jag tror att de själva har yttrat ord som "Den här låten rockar!"
Det är skrämmande.

Eftersom de inte bestämt sig om de skall vara hårda eller mjuka blir det lite rörigt. På scen försöker de "rocka" till låtarna och det funkar... sådär. I radio skall de fortsätta vara mjuka.
Jag börjar fundera på om de är för uträknat.
Vara mjuk och tillgänglig i radio, hård och svår på scen. Båda sakerna funkar om du vill ligga.

"Mamma jag har gjort så mycket som du inte vill veta om" handlar om hur man vill vara. Man vill ha något att berätta, något att bräcka polarna med.
Men också något att minnas. Att se tillbaka på, att man var skön en gång.
Det är också "ingenting"s bästa låt. Här har de lyckats utveckla låten, mot ett hårdare "ingenting". Skall det fram på riktigt så är det faktiskt de äldre låtarna som är de bästa, det känns som allt det nya är ihopsnurrade idéer. Lite dåligt repat, inget man spelat inför publik.

"ingenting" måste bestämma sig.
Hård eller mjuk.
Skinjacka eller rakpermanent.

Tillsist:
Lite roligt att sångaren Christopher Sander på scen har samma tröja hösten -06 som han har i videon från -04. Hoppas han har flera som ser likadana ut...


2004


2006

Tilsist 2:
Emil Jensen och De Vahla Gott på samma lördag. Kan bli historia det här!

Tillsist 3:
Det här är jäkligt roligt! Johan på Labrador recenserar skivrecensioner!
Som Jens brukar säga:

If I'd be your psychologist, who would be the psychologists psychologist?


Jerry Boman

3 kommentarer:

Anonym sa...

tja, som andra fattiga jävlar har han väl inte råd att köpa tusen nya t-shirts.
Varför ens ta upp det?
Tvättmaskin, hört om det Jerry?

Jerry Boman sa...

Jag tog upp det för att det var skoj.

s sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.