Visar inlägg med etikett Jonathan Johansson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jonathan Johansson. Visa alla inlägg

Likt en reklam för tvapparaten

0 kommentarer

Platsen är Hammarkullen, ett betongäng till förort utanför Göteborg. Husen sträcker sig upp mot himlen, tillräckligt högt för att hålla drömmen vid liv, men inte så att någon kan nå stjärnorna från taket. Allt är inom räckhåll fast du kommer aldrig lyfta. Just den här dagen pressar sig en kil av hopp in mellan husen, en strimma framtid som värmer upp själar i istidskoma. Det är karneval och färgen är tillbaka. Ett tåg ringlar sig livfullt över gatorna, rinner sakta och ger liv likt en brunn i en stenöken. Plötsligt känns inte stjärnorna så långt borta. Du kan om du vill. Det finns möjligheter även om du inte tar dig upp på taken, livet kan vända, och den svängen börjar alltid närmast marken.

Det är till den miljön det går när jag lyssnar på Martin Senter. Han är det vackra sambatåget, i stor kontrast till hans svarta Myspacesida. Jag vill dansa! Replokalens desperation når genom väggarna med hjälp av en snirklig galet slängig (och svängig) gitarrslinga. Martin är den fina kopplingen mellan punken och orkesterpopen, frenetiskt spelade på kongas och sist men inte minst är rösten "jag missade sista tricken hem" skön.

Nu ska du inte bli förvånad, det är alltså inte samba, det är inte frukt på huvudet i hans värld. Martin är inte ens från Hammarkullen. Det är desperat och svart. Ändå vänder det min blick åt helt andra håll. Precis som all stor pop.

Stort tack till begåvade regissören Mats Udd för den här länken! Samme Mats som i dagarna hade 100.000 tittar på sin Jonathan Johansson video!



Jerry Boman

Moderna fabler, FAC51 och flyende moln.

2 kommentarer



Helgen innehöll en massa spårvagnsåkande, jag hängde alltså i Göteborg. Resultatet kommer som vanligt upp på The Tram Sessions vad det lider. Helgen var också Andra Lång, Styrbord, Masthugget, stor uppblåsbar penis, high drama och tzay.
Men nu är det ny vecka och ny musik för mina öron.
Här är ett urval:

Lux Lumen.
Helt hänförande och vanebildande, jag kan inte sluta lyssna! Med en förförisk röst drar denna betongens Kate Bush ner mig i strömmens mörka vatten. En modern fabel virvlar genom mina öron och spottas ut under stadens broar. Para ditt 8-bitars med Honey is cool, förflytta dig till 1800-talets mörka gyklargränder... Bedårade. Bedårande.

Super!
Latitud: 53.474336
Longitud: -2.247756
Och lite distans på det.
(om du inte fattar ett skit av vad jag menar, börja med att skriva in Latitud följt av ett komma (,) och sedan Longitud i sökfältet på Google Maps...)

Petparty

Sjung för ditt djur, dj:a för kaninen och spela ukulele för din underlat! Skjut serpentiner mot höstsolen för att du älskar den! Sällan har ett bandnamn varit mer gjutet, en känsla är flyende moln, löparbandets enkelhet i samklang med ditt bästa lådbilsbygge. Rakt in i höbalarna! Tjohooo!
(nu kanske några börjar ana en liten trend när bland bandtipsen där bland andra tada tàtá, de Montevert och FLL ingår...)

Har varit kasst med konserter på sistone. Men men det kommer.

Tillsist:

Ny klubb på torsdag på Bonden Bar. Var där! Oliver och Paula kommer spela för första gången på riktigt ställe... Ja, jag vet att du är nyfiken, för det är jag. Det låter spännande på det här hemligt mörka gryninga klippet:



Kvällens dj är flickan som startade en trend: Klara Grape.

All info hittar du här.

Tillsist2:
Sinnessjukt snygg video!


Jonathan Johansson på Spotify.

Jerry Boman

För oss som sveks i slowmotion.

0 kommentarer



Vi tar det med en gång, kan du höra skillnad? Är det viktigt? Jag skulle inte tro det, men okej då om du så tvunget vill ha något att hänga upp det på så är det väl bra. Men ärligt talat, vad spelar det för roll? Att Jonathan Johansson är kristen hör liksom inte hit. Det är som om det skulle vara viktigt att snacka om han var snickare eller sjöman. Jag hittar fler religiösa referenser i en massa annan musik, så det kan ju inte vara det. Men det är ju klart, som PR trick är det ju oslagbart. Annars hade jag ju inte tagit upp det, inte heller jesussiten.se.



Det var länge sedan det var så mycket folk på Svanen, i alla fall om man ser till hur trångt det är framför scen när Johansson går upp i snygg pälsmössa. Mannen med den vassaste hakan sedan 60-talets superhjältar har fått våra ögon spetsiga. I låten ”Aldrig Ensam” hör vi en ny tid, en smygande obehagskänsla. För er som sett ”Låt den rätte komma in” förstår precis att detta är soundtracket till din mardröm. Om att vi är själva men ändå bevakade, iakttagna. Vi som också bevakar tillbaka, evigt tjuvtittade bakom stängda fönster.

Sen har vi slowsamban ”En hand i himlen”, inget som lyfter taket men lokalen fylls med luft. Just luft är annars en återkommande tanke, det är luftiga symfonier har framför. Här finns plats för tankarna, plats för alla om har känt kylan mot huden. Johanssons nattpoesi slingrar sig fram genom blått ljus. Då och då stöter den , likt en flipperkula, mot takten och omformas.
Live är ”En hand i himmelen” mycket mer levande än på fil. Bandet gör sitt och det är roligt när det flesta spelas live, jag ser en av personerna jobba frenetiskt med att spela ett enda ljud på sin klaviatur. Det är roligt!

Sist. Psalm Noll Noll. Din nya knarklåt, din nya repeatvaggvisa du aldrig kommer ifrån. Hemvägen efter förfallet och sveket. Knyt handen i fickan, sparka burkarna framför dig så de träffar fina gatans suv:ar. Hjälp är på väg om du bara ber om det.
En mycket mycket vacker låt. Storslagen. I vissa stunder snuddar den vid Kents 747 till upplevelsen. Den perfekta låten att sakta ta sig ut med. Den finaste tanken som bär en enda hem.

Jonathan Johansson är de långsammas hjälte. Satt på piedestal av oss som aldrig får nog av den saktfärdiga uppgörelsen, av det smygande crescendot. En hjälte för oss som sveks i slowmotion. Som aldrig såg förnedringen komma.

Tillsist:

Det var en stund sedan, känns som ett annat liv, men Måns berättade att han hade saker på gång på svenska. En kväll på Star of India. Kanske vad det just det här han menade?
Leopold på svenska. Så är det, samma band men med annat språk. Och en låt som är så geografisk att det svämmar över, vem har någonsin sjungit om Ödeshög? En rak berättelse om en resa från väst till öst, samtidigt om en inre resa, bort och hem. Vackert.
Så en låt om hur bandet började. Rak på här också. Det är det svåraste, att vara så direkt berättande, så hårdkokt. Ljungs reder ut det, stundtals lika elegant som Håkan i Tro & Tvivel. Den ödesmättade berättelsen ger mig känslor av saker som hänt som man inte vill glömma.
Vad kommer vi ha kvar…

Tillsist2:

Photoshop – nu även på flaska.

Jerry Boman

Radio, klassiker och Johansson.

2 kommentarer



Det är en galen kväll, först är jag med i Studentradion (sänds om några veckor), sen är jag på mitt livs första konsert i konserthuset (klassik musik är riktigt stort!) och tillsist blev det en liten runda till Jazzhuset (utan Svanen). På det sistnämda är det branchkalas och allt är lite märkligt. Känner en del, det har kommit folk ända från Emmaboda och Jönköping. Det är ändå mystiskt, här står vi som då skall vara något. Det är ju trevligt och så men samtidigt lite stelt. Jag vill konsumera mer än kallt fundera. Men som som sagt, det var väldigt trevligt och jag går gärna på dylika showcase!

Nåväl, det som var bäst med Jazzhuset den här kvällen är att alla band spelar runt 20 minuter. Det är en perfekt tid, man kan gilla något och få vad man behöver, man kan också ogilla något och ändå stå ut. 20 minuter bör man ge alla!



Jag tar och berättar om Jonathan Johansson. Han får personifiera det som skiljer Stockholm från Göteborg. En musikalisk mentalitet som jag ofta återkommer till, vad är det som gör att det dröjer ända till slutet av mars innan denna underbara kille kommer till Göteborg? Nu är Jonathan inte från Stockholm från början men han låtar storstad och bor där nu.

Skillnaden och det som gör att några tvekar är att det är för djävla bra! Alltså, här lyssnar jag plötsligt på det moderna Eldkvarn eller nått. (jag litar på att du tänker efter och fattar liknelsen efter en stund) Han har ett sikte som är ställt långt bort i stjärnorna, han ser inga begränsningar och därför når han så mycket högre. Avslappnat med ego stort som en medicinboll i en myrstack. Modernt, passar lika bra i baren som på scen. Man kan lyssna noga och man kan låta det passera och må bra i båda lägena.



Musiken är snygga ljud och invävda melodier genom ett finmaskigt nät. Lite distans. När och nära men ändå borta och vid solnedgången. En promenad med minusgrader, ett bett i kinden och värmen från hjärtat som slår. Det går att höra dansmusik i slowfoodmode här, en artefakt som får liv genom maskiner med mjuka tankar.

Det faktiskt för kort med 20 minuter, som att ge droppar av vatten till uttorkade bakfulla människor i solvarma sängar. Likt smulor för fattiga är en måltid men ändå inte bra, så famlar jag efter mer! I samma sekund som jag lyckats ta mig bort med hjälp av musik kastas jag barskt tillbaka igen. Fan också, det är långt till den 19 mars! Då kommer han tillbaka, en Svanentorsdag. Då är du där!



Jag ger mig inte på att tycka så mycket om timmarna i konserthuset mer än att det var väldigt kul och mäktigt. Jag satt med stora ögon och öron! Jag kommer gå dit igen. Kan kanske behövas då medelåldern låg på kanske sjuttio slitna år. Enligt kännare var det ändå många yngre i publiken denna kväll…

I kväll spelar jag skivor på psykologernas utspaksfest! Analysera mera! Kommer bli tokroligt!

I morgon går alla och kollar på Franke på Storan. Kommer bli en kväll i toppen av ligan!

Jerry Boman