Likt en reklam för tvapparaten

Platsen är Hammarkullen, ett betongäng till förort utanför Göteborg. Husen sträcker sig upp mot himlen, tillräckligt högt för att hålla drömmen vid liv, men inte så att någon kan nå stjärnorna från taket. Allt är inom räckhåll fast du kommer aldrig lyfta. Just den här dagen pressar sig en kil av hopp in mellan husen, en strimma framtid som värmer upp själar i istidskoma. Det är karneval och färgen är tillbaka. Ett tåg ringlar sig livfullt över gatorna, rinner sakta och ger liv likt en brunn i en stenöken. Plötsligt känns inte stjärnorna så långt borta. Du kan om du vill. Det finns möjligheter även om du inte tar dig upp på taken, livet kan vända, och den svängen börjar alltid närmast marken.

Det är till den miljön det går när jag lyssnar på Martin Senter. Han är det vackra sambatåget, i stor kontrast till hans svarta Myspacesida. Jag vill dansa! Replokalens desperation når genom väggarna med hjälp av en snirklig galet slängig (och svängig) gitarrslinga. Martin är den fina kopplingen mellan punken och orkesterpopen, frenetiskt spelade på kongas och sist men inte minst är rösten "jag missade sista tricken hem" skön.

Nu ska du inte bli förvånad, det är alltså inte samba, det är inte frukt på huvudet i hans värld. Martin är inte ens från Hammarkullen. Det är desperat och svart. Ändå vänder det min blick åt helt andra håll. Precis som all stor pop.

Stort tack till begåvade regissören Mats Udd för den här länken! Samme Mats som i dagarna hade 100.000 tittar på sin Jonathan Johansson video!



Jerry Boman

Inga kommentarer: