För oss som sveks i slowmotion.



Vi tar det med en gång, kan du höra skillnad? Är det viktigt? Jag skulle inte tro det, men okej då om du så tvunget vill ha något att hänga upp det på så är det väl bra. Men ärligt talat, vad spelar det för roll? Att Jonathan Johansson är kristen hör liksom inte hit. Det är som om det skulle vara viktigt att snacka om han var snickare eller sjöman. Jag hittar fler religiösa referenser i en massa annan musik, så det kan ju inte vara det. Men det är ju klart, som PR trick är det ju oslagbart. Annars hade jag ju inte tagit upp det, inte heller jesussiten.se.



Det var länge sedan det var så mycket folk på Svanen, i alla fall om man ser till hur trångt det är framför scen när Johansson går upp i snygg pälsmössa. Mannen med den vassaste hakan sedan 60-talets superhjältar har fått våra ögon spetsiga. I låten ”Aldrig Ensam” hör vi en ny tid, en smygande obehagskänsla. För er som sett ”Låt den rätte komma in” förstår precis att detta är soundtracket till din mardröm. Om att vi är själva men ändå bevakade, iakttagna. Vi som också bevakar tillbaka, evigt tjuvtittade bakom stängda fönster.

Sen har vi slowsamban ”En hand i himlen”, inget som lyfter taket men lokalen fylls med luft. Just luft är annars en återkommande tanke, det är luftiga symfonier har framför. Här finns plats för tankarna, plats för alla om har känt kylan mot huden. Johanssons nattpoesi slingrar sig fram genom blått ljus. Då och då stöter den , likt en flipperkula, mot takten och omformas.
Live är ”En hand i himmelen” mycket mer levande än på fil. Bandet gör sitt och det är roligt när det flesta spelas live, jag ser en av personerna jobba frenetiskt med att spela ett enda ljud på sin klaviatur. Det är roligt!

Sist. Psalm Noll Noll. Din nya knarklåt, din nya repeatvaggvisa du aldrig kommer ifrån. Hemvägen efter förfallet och sveket. Knyt handen i fickan, sparka burkarna framför dig så de träffar fina gatans suv:ar. Hjälp är på väg om du bara ber om det.
En mycket mycket vacker låt. Storslagen. I vissa stunder snuddar den vid Kents 747 till upplevelsen. Den perfekta låten att sakta ta sig ut med. Den finaste tanken som bär en enda hem.

Jonathan Johansson är de långsammas hjälte. Satt på piedestal av oss som aldrig får nog av den saktfärdiga uppgörelsen, av det smygande crescendot. En hjälte för oss som sveks i slowmotion. Som aldrig såg förnedringen komma.

Tillsist:

Det var en stund sedan, känns som ett annat liv, men Måns berättade att han hade saker på gång på svenska. En kväll på Star of India. Kanske vad det just det här han menade?
Leopold på svenska. Så är det, samma band men med annat språk. Och en låt som är så geografisk att det svämmar över, vem har någonsin sjungit om Ödeshög? En rak berättelse om en resa från väst till öst, samtidigt om en inre resa, bort och hem. Vackert.
Så en låt om hur bandet började. Rak på här också. Det är det svåraste, att vara så direkt berättande, så hårdkokt. Ljungs reder ut det, stundtals lika elegant som Håkan i Tro & Tvivel. Den ödesmättade berättelsen ger mig känslor av saker som hänt som man inte vill glömma.
Vad kommer vi ha kvar…

Tillsist2:

Photoshop – nu även på flaska.

Jerry Boman

Inga kommentarer: