Hej skivbolag och tack för festen!



Vilken parad! Vilken marsch! En strålande uppvisning i god smak, Bonjour recordings är landets just nu bästa skivbolag. Om man skall hålla på och känna för skivbolag. Men jag gör det. I tider när skivbolag låter lika sexigt som gatsten så älskar jag BR. För det här lilla skivutgivarföretaget drivs av kärlek och passion till bra musik. André Vikingsson har en uppenbar/självklar känsla för musik tydligen, varje band han bjuder in till Bonjourfilten är ju bra. Jävligt bra till och med. Att det sedan ordnas fina fester är ju nästan bara för mycket. Tack finaste skivbolag!

Torsdag kväll har inte varit någon hit på Pustervik. Många har varit kallade men få har dykt upp om man säger så. Men när Erik Dahlbergsgatan har sommarpaus så blir Järntorget punkten. Här är vi och här är kalaset. Väldigt mycket trevliga människor gled runt mellan gula/laxrosa/blåa väggar. Och det var som sagt en dunderkväll som bjöds!



Eller, ja det började faktiskt inte så kul. Nu blir jag tvungen att hugga bort all text jag nyss har skrivit:

Kasban.

Ser ut som Mando Diao och låter som Bo Kaspers Orkester invävt i Dungen. Okej okej, i några få sekunder här och där lät det som Ingenting.
Jag stoppar nu.

Sedan brakar det på!



Mockingbird, wish me luck är till viss del väldigt hemliga. Här står då ett band som efter 20 sekunder får mig på fall. Storslagna melodier, klassiskt låtknåperi utan effekter. Stor intelligens. Tänker på David & the Citizens, fast med ännu mer kollektiv känsla. Det är nog det som gör det här så bra, MWML är en stor organism som fungerar samtidigt. Hela cellen är ett och har en gemensamt medvetande. Höger hand vet när vänster fot rör sig och så vidare. På detta kommer de finaste melodierna. De stora invecklade sakerna avskalade, för att sedan byggas på/upp igen. Legopop, där varje bit är viktig för helheten men där också varje bit är ett stycke design historia.


Jag gillar band som med sin närvaro uppmanar till uppbrott och upplopp. Som får en att slå någon på käften och börja kasta saker omkring sig. Portrait Painters, ni kan redan nu boka tid hos er favorittatuerade och kavla upp skjortarmen, är så överdrivet bra och det här kommer slagsmålet. Det är samma känsla om Bad Cash innan de blev trötta och la ner, Alex slirar runt utan mening eller mål och samtidigt sjunger han släpigt. Näven i luften och vi är störst. Det är inget som sägs från scen men det är underförstått. Jag älskar det! Fy fan vad bra det där var! Jag känner lyckan av att sett det här bandets första spelning, det kommer nu att följa tusen och åter tusen spelningar med Portrait Painetrs runt om i stan. Jag kommer gå på dem alla!

Betray and Sunshine är en överjävlig låt! Körpartiet, som publiken direkt nynnade med i, är psalmklass! Stort!

Nu sätter jag mig och väntar på att det skall komma upp posters på stan om att PP spelar på Underjorden, inträdet är 40 kronor, att ölen kostar 20 spänn och att Portrait Painters spelar sist. Det kommer bli höstens fest! Saker kommer gå sönder, hjärtan kommer brytas och alla får hål i sina huvuden.

Så där, Alexander Gustafsson, nu har jag skrivit om dig på "min jävla blogg". (jag tror ändå att du skrev det där med kärlek) Gör man så bra musik, ställer man till med sådan underbar oreda i mitt huvud, ja du hamnar man här. Förmodligen inte det mest creddiga men skit samma. Vänj dig!

PP var så bra att jag glömde ta bilder...



Debatten har varit stormade om Pats på Bliss var bra eller om det var pinsamt. Jag håller med första laget, det var bra. Riktigt bra. Inte blev det sämre den här gången!
Om jag säger det så här: Ni som avfärdar Pats som dåliga på scen är trötta/äldre/tråkiga och vill egentligen inte se musik live. Ni vill inte tvingas välja sida, ni vill egentligen sitta hemma och kolla på plasman. Alternativt gå ut på något "säkert kort".
Pats är det osäkraste som finns, en pistol fastsatt på en vindflöjel i storm. Hela havet stormar och hitta nålen i höstacken samtidigt. Men om man är öppen slumpen och gillar att "tappa ansiktet", då gillar man Pats live. Det är en föreställning i utlämnade som man få se, rakt in under huden på Patrik Jenssen. Inramat med poplåtar som får Anttila att hoppa högt. Pats är ren och skär frusteration, den nakna strävan efter något bättre. Det är saknaden och längtan mot horisonten. Pats är Ikaros, för nära den lockande solen och störtande i havet.

Det är romantik.

Släpp skivan NU!



Bonnie & Clyde
blir större och bättre hela tiden. Nu kom de kanske inte riktigt upp i samma klass som på Bliss, men men det är ändå väldigt bra. Allsången/skriken under Guess there´s no one lyfter bandet över takåsen, och den lilla meningen i Högstadiet, "like some Emoband" kommer förmodligen tryckas på en tröja precis i din närhet. B&C slipar knivarna, laddar om och snart smäller det rejält. Likt att sitta och titta på kvalificeringsloppen på OS, samma folk men alla väntar ändå på finalen och världsrekordet. B&C har ännu inte slagit sitt eget världsrekord, men snart kommer det. Var så säkra. Undertiden kan man njuta av den underbara känslan av ett band som har förbannat kul på scen!



Bye Bye Bicycle är den här gången verkligen ett band! Inte bara en person. Det är dans och disco i hela hallen och ställer väldigt många andra i hörnet. BBB är samban, är kalaset och är mörkret. Allt är inte bara roliga hattar, det finns en melankoli, ett mörker och ett horisontalt västkustregn. En ensam promenad hem från bästa festen, utblottad utan skor. Stan sticker hål på huden, du lämnar blodspår mellan kullerstenen. Men du är glad. För någon log åt dig. Någon såg dig och någon tackade för att du var där. Just då börjar det hagla...



Mitt i Stop, wait or go hoppar Anders Malm ner från scenen och går fram till sin fickvän. Han kysser henne så passionerat att vi nästan rodnar. Bandet låter sången rulla på, samma slinga om och om igen. Det är en över molnen upplevelse, så vackert och så ärligt. Musiken sätts i en viktigare kontext, livet är viktigt och det är därifrån som allt kommer.
Love & Happines uppfinner sig själva varje gång, den här gången blev de ett kärleksånglok. Omtyckta i monotonin. Anders har rösten, har närheten. Jag litar på honom, har säger som det är. Ordet storstadsromantik ligger nära.
När jag senare cyklar hem, hör jag L&Hs gitarrer rulla in från hamnen, ljudet studsar i fraktfartygens gigantiska magar. Det är svart och tomt. Och där inne fladdrar en ficklampa. Batterierna håller på att ta slut, glödtråden flämtar till. Allt är på upphällningen, snart är det över och mörkret omsluter dig.
Då är det viktigt med människor som visar vad det handlar om.
Som hoppar ner från scenen och kysser någon.

Om du missat videon som jag gjorde till L&H:






Eftersom jag tydligen bryr mig ändå så kommer här en liten lista på de trevligaste skivbolagen just nu:

Bonjour-recordings
(som sagt)
Luxury (behöver ingen förklaring)
Lovers United Records (för att de släpper Nina Natris skiva)
Fridlyst (släpper bra saker lite från sidan)

Tillsist:
Jag undrar vad BD/The Plan-Theo kommer spela för skivor på Indieanen i kväll? Skall någon med till Ritz och höra efter? Dyrt som fan, med det är snygg inredning.

Jerry Boman

3 kommentarer:

porträttmålaren sa...

haha, det var med hatkärlek jag skrev det. En gardering...jag hoppades att du antingen skulle hata mig eller älska mig och jag lovar att du kommer höra mer av mig i framtiden. Spelar snart in demo med Kalle von Hall, Adam och Jonas.

Ha det!

PP sa...

Dessutom är "creddighet" bland det värsta jag vet...och bästa. Jag vet ingenting.

Anonym sa...

Sant det där med att om man inte gillade pats så gillar man inte livemusik. Vetefan vad kasban höll på med, men inte var det livemusik i alla fall!