Vakterna har djupblå uniformer och armarna är skönt uppkavlade. De har sommarskorna på sig. Sånt ser man sällan på svenska vakter eller poliser. De här vakterna är ändå mitt i den avslappnade utstrålningen respektingivande, pistolen modell större syns i bältet men jag får redan där en känsla av att den här kvällen inte kommer likna något annat jag varit med om. Det är något i deras skratt, i deras attityd mot oss som strömmar in genom gallergrinden som gör mig glad. Då har jag inte ens kommit innanför dörrarna…
Söndagen den 8 maj kommer för alltid sitta kvar i minnet hos mig. Pojken från Halmstad som plötsligt råkar befinna sig hemma hos U.S.A:s ambassadör i Stockholm och finner sig själv sittandes på en superexklusiv vardagsrumsspelning, bara centimeter från en av folkrockens stora, M Ward.
Det är Erik Dellgren (Send In The Clowns med mera) som gett mig chansen. När vi under märklig tystnad går genom ett valv som leder oss till huvudentrén möts vi av två barn som kommer springande. De har likadana tröjor, skrattar och leker någon variant av tafatt. Kullerstenarna är deras, gården är deras och väggarna där skratten ekar är deras. Jag är bara gäst. Då slår det mig, detta är verkligen någons hem, det är inte bara en representationsvåning för U.S:A:s ambassadör, det är faktiskt hans hem. Här bor han med sin familj, här äter de frukost och här kollar de på tv. Precis som vilken familj som helst. Att då få gå upp mot den öppna dörren, ta i hand och hälsas välkommen av hans ambassadörens fru Brooke Barzum känns…overkligt är nästan ett litet ord, men det är nog precis så det är. Overkligt. Jag är alltså hemma hos Matthew Barzun som sedan 2009 är U.S.A:s ambassadör i Sverige.
Huset är enormt. Stora salar, enorma soffor, vackra coffeetablebooks och så en storslagen print på Obama i svart och vitt. Det är stramt men ändå välkommande. Även om det här inte på något sätt liknar de hem som du och jag är vana vid så finns det likheter, de tjocka mattorna bär på sina ställen spår av rödvin, varje pinal står inte i räta linjer. Här bor en barnfamilj. En helt vanlig barnfamilj, må vara att mannen i familjen råkar vara en av landets mäktigaste, men annars är det rätt normalt. Här är det fester, här har man kalas och här bjuder man in folk. Det känns skönt. Avslappnat.
Efter några kalla Bud (som sig bör), trevligt mingel på terassen (alla tindrar med ögonen inför både hus och den kommande spelningen) blir vi inropade till salongen. Av någon anledning som jag aldrig kommer förstå hamnar jag, Erik och Gimme Indie-Tommy på första raden. Stellan Skarsgård får nöja sig med sidoplats på rad två, några rader längre bak hittar man tex Jan Gradvall. Det är en sådan kväll.
Här sitter jag då längst fram när ambassadören hälsar välkommen. Han är en skön typ i jeans och boots. Inte precis min sinnebild av en diplomat.
Sen kommer Han in. Försiktigt. M Ward. En del i Monsters Of Folk. En del av She & Him. Och en stor del till att jag faktiskt sitter där. Ni kanske inte vet det, men jag har lyssnat. Som jag har lyssnat. Nu sitter jag där, mitt framför. Barnen i familjen springer fram och tillbaka, ibland har de öl i handen till ”Mr Skaarsgaard” på rad två. Det är sådan kväll. Hemma hos ambassadören en söndag i maj.
Så börjar Ward spela…
Jag håller mig från att beskriva hur det var, ni kan kolla på det här klippet:
Han kör även en helt underbar cover av Daniel Johnstons ”Story of an artist” på piano. Rysningar. Han gör en helt överfantastik tolkning av Bowies ”Lets dance” och allt är fan i mig som i en dröm. Nä, det går inte att beskriva, jag fånler och M Ward ser det nog. Hoppas han blev glad. Jag blev sjukt gald. Snudd på hög.
På slutet blir det både en och två stående ovationer, extra nummer och ännu mera trevlig stämning.
Jag har förstått att Matthew Barzun har enormt bra musiksmak, han brukar fiska efter biljetter till bra spelningar runt om i Stockholm, han har tidigare bjudigt in artister till sin villa och han verkar faktiskt vara en ärligt skön typ på de flesta plan. Nu är han tydligen hemkallad av Obama för att hjälpa till inför valet. Så kvällar som den 8 maj 2011 kommer nog inte bli fler. Synd, man fattar att killen inte tackar nej precis.
Hos mig kommer minnet av denna söndag sitta inmurat i mitt hjärta för evigt.
A really big thank you Mr Barzum for inviting me to your home and best of luck in your new job. Stockholm will miss you.
M Ward spelar på Dramaten i Stockholm i kväll, måndag. Svårt att tro det blir lika bra.
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar