Liveklipp: Vit Päls och Johan Hedberg på Debaser Slussen


Kanske var det ljuset, kanske var det värmen. Något låg i luften och Johan Hedberg kände av det, i lördags satte han sin absolut bästa spelning! Som jag sett.
Att utropa saker som ”bäst ever!” är ju såklart en mycket subjektiv sysselsättning, men i just det här fallet finns några parametrar som pekar åt rätt håll. Ljudet är ju såklart en del, har aldrig fått höra Johan med så bra ljud. Slirar man runt på mindre klubbar är oftast högtalare och annat därefter. Inget ont om det, ofta spelar det mindre roll emd det tekniska när musiken är bra. Att då plötsligt få höra allt det här ”braiga” på riktiga grejer… ja, det blir som att höra allt på nytt.
Två nya låtar blev det och Johan fortsätter att leverera! Nu väntar vi på ny skiva med Suburban Kids With Biblical Names!

Så här en gammal klassiker på Debaser Slussen i lördags:



De kommer från Skåne och lyckas få bort den så hatade ”Stockholmskorridoren” (det publiktomma utrymme som per automatik bildas framför scen på klubbar i Stockholm). De är glada och inbjudande på scen. De får hela publiken att känna hopp, glädje och jävlar-vad-kvällen-är-bra!
Vit Päls är mycket, de tar upp hela scenen, det är saker att se till höger och vänster. Sångare Carl Johan Lundgren skriver texter som ingen annan, ett talspråk som formligen sprutar färgglad ordkonffeti in i våra öron och ett band så genuint glada att även den normalt så tveksamma Debaserpubliken skriker, ja och det hoppas faktiskt så långt ner som till tionde rad, det minna vänner är ett band som borde få pris! Sångerna är resor runt i Malmö, berättelser gjorda för oss, berättade i en bar av dina bästa vänner. Det är fortroligt men samtidigt precis så högt berättat att alla kan höra. Man blir väldigt lätt en del av Vit Päls genom deras texter, det enkla men samtidigt oändligt komplicerade livet.

Sommaren 2011 kommer vi lyssna sönder den här låten, vi kommer citera sönder varenda meningen och i efterhand kommer var och en hitta sina refferenser till hur verkligheten 2011 så ut:



Jerry Boman

Inga kommentarer: