Finrummet ligger under jord



Så var då hösten här, Cosy Den är tillbaka. (ja, jag vet att det var 5 års festival nyss, jag var ju där) Som ett lotsskepp i vår allt för överkommersialiserade värld, i vår skitnödiga rädda creddgröt står den enda klubben du behöver stadigt på egna ben. Nere i en källare under en svettig hittepå fotbollsbar samlas vi runt 30 personer för att få vår dos riktigt bra musik. Känns som en domedagssekt fast åt andra hållet, för överlevare. Vi är inte där för att synas på internet, vi är inte där för att "alla är där" och vi är inte där för att vi precis vet vad som väntar. Vi är där för att faktiskt överraskas. För nog är det så, vi vet att Cosy Den håller klass.
Jag är överlycklig att jag numer bor i samma stad som Mattias!



Inte sedan den där magiska natten på Pustervik i början av januari 2006 har en ukulele varit så vacker. Att det skulle gå över tre långa år innan någon gjorde detta lilla fina instrument rättvisa igen trodde jag aldrig. Många har försökt, allt i från goa gubbar på små scener till "skojfriska" band som vill liva upp sitt set.
Nu står Uni där i källaren på Southside och gör saker med ukulelen jag knappt trodde var möjligt. Men det är helt möjligt, och jag inte bara älskar det, jag får en sådan enorm vilja att rusa hem, leta fram min lilla röda ukulele och lära mig allt! Det är det det bästa tecknet på en bra konsert, på en omvälvande konsert, att man vill gå hem och starta band.

Det har bara gått dagar sedan Way out west slutade och blev ett minne. Som jag skrev, det var en bra festival, men nu vet jag att de missade den coolaste katten, Uni. Från San Francisco kommer hon med vidöppet hjärta, glimten i ögat och den finaste klänningen. I sin hand bär hon ett stycke hantverk, en specialgjord ukulele... Alltså vänta nu, hon berättar att den där lilla blå/träfärgade saken är gjord bara för henne. Att få specialinstrument gjorda händer ju bara...värdstjärnor. Men visst, Uni är ju en världsstjärna, hennes musik har hörts i tvserier, hon har spelat över hela planeten och hon fullkomligt tar över scenen.

Uni skriver små finurliga poppärlor, inte helt olikt Magnetic Fields. Sätt Pipettes på samma tak som Patti Smith. Hon framför musiken med ett leende och ibland blandar hon in en näve sarkasm. Slår sig fram, trippandes på tå för att i nästa stund klampa in med tofflor rakt på parketten. Springer, går, rullar, upp, ner, fram, bak.

Det är enkla låtar. Inget krångel, precis som en ukulele. Det är nutid, dåtid och framförallt framtid på en och samma gång. Varje låt känns som den kommer överleva oss alla. Med dåtidens naiva optimistiska livsyn, nutidens cyniska förhållningssätt och framtidens återgång till roten har Uni hittat sitt universum.

Hon kör några covers också, Springsteens Dancing in the dark åker ut på gatorna och bort från de stora arenorna. Tillbaka dit den hör hemma, där den kanske också låter som bäst.
Vackert blir det med Daniel Johnstons True love will find you in the end.


Klicka på HD för bästa kvalitet

Lyssna på låten i klippet, My favorite letter is U. Helt briljant! Vad skulle vi göra utan bokstaven U?

Jag lider med dig som missade den här kvällen.



The Nasser Book Club. Jag-fattar-inget. Vilka var det som stod på scen? Lite rörigt. På internet sjunger en flicka fina låtar, men nu var det en kille som ibland glömde texten. Vad hände?

Tillsist:
Förra inlägget reste en fråga: Vad ska vi kalla oss som spelar skivor ibland men som inte på långa vägar är lika bra som en riktigt DJ? Vi som mest bara byter låt? På Kräftskivefestivalen kallas man "Skivkusk". Bra tycker jag.
Har du något annat härligt förslag? Tyck till nu för fan! (annars kommer jag kalla mig för GUD)

Jerry Boman

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ni kan kalla er andra klassens invånare, förlorare, allergiker, svaga, förlorar-rasen.

Anonym sa...

Varför inte "skivspelare"...

Jerry Boman sa...

Anonym 1: Hårt du. Verkligen.
Anonym 2: Skivspelare är bra.