Jag står i en källare på Horsgatan, långt under markytan. Det är svettigt, väggarna är marinerade av öl efter år av spelningar. Jag föreställer mig detta i allafall, för mig är det första gången här. För mitt inre spelas det upp klassiska kvällar mellan tegelväggarna... det här håller på i mitt huvud till jag inser att det är en kuliss. Stället har egentligen lika mycket själ som vilken valfri standard Bishops Arms som helst. Vill vara autentiskt men det blir bara plast av alltsammans.
I den här miljön ser då kväll tre i Cosy Den 5 år-sviten. Det är lite uppför så att säga för att övertyga mig, jag gillar som bekant mer sunkiga ställen. Nåväl, det här var vad som bjöds:
Trafa
Niklas börjar med att citera en lång rad Facebook uppdateringar. Fiktiva eller sanna spelar faktiskt ingen som helst roll, det stora antalet bildar en tragisk matta. En tänkvärd upprepning av vad fan vill håller på med. I bakgrunden susar trafik och några ljudslingor som får mig att tänka på Mio min Mio-soudtracket, den med panflöjt. Peter Gunnarson från SKWBN lägger på improviserade trummslag, han spelar på trummsetets alla delar.
Det blir en obehaglig snygg påminnelse om att allt en gång tar slut, om att du inte är så jävla speciell. Facebook-uppdateringarna tunnas ut med åren, berättarjagets "Alex" reser och gör allt på en gång, men blir plötsligt äldre och allt stannar upp för att tillslut försvinna. Var det där första så viktigt? Var det det som faktiskt var livet som bara försvann? Vem brydde sig?
Jag ser flera i publiken med genrerätta tygpåsar på axeln, några berättar om indiefestivaler, andra om indiehemsidor och en tredje om indieband. Just ordet indie är väldigt viktigt i den här publiken. Jag tror att de kan förknippa både MJ Hibbett och Let's Whisper (som spelade senare på kvällen) med just indie. Det är den enkla vägen. Som jag ser det är Niklas Trafa den enda som kan kalla sig indie dagar som dessa. Han står utanför allt. Ändå är han helt rätt på spåret. Om man satte honom som öppningsakt på Grammis så kanske man skulle få samma effekt som The Smiths en gång fick när de uppträdde på Top of The Pops, total förvirring och en förklaring till utanförskrap.
Let's Whisper
Här kommer kanske kvällens mest väntade band, en kille och en tjej som sjunger lite goa låtar. Två gitarrer och snälla sånger med höga röster... En av låtarna heter...håll i er nu: "When you wre eating ice cream" och handlar om att man gillar en person bättre när denne äter glass tillf frukost. Phu, det är någon slags rekord i mesighet vi har att göra med! Alltså, förlåt, men det är bara så tråkigt. Var är glöden, passionen, den riktiga glädjen, kåtheten och allt annat som gör en förbannad? Twee fan.
MJ Hibbett
En som däremot har både självdistans och helikoptersyn på hela scenen är näste herre. Han kör på med gitarr och snälla sånger... men vänta nu, han har helt magiskt fantastiska texter! Strålande attityd till världen han själv är en del av. Lyssna på "Do the indie kid" till exempel! Skönt spot-on om "Dansen". Eller lyssna på "The Gay Train"!
Hibbet bevisar att humor, samhällsbetraktelser och snygga melodier absolut går att kombinera. Utan att bli krystat. Sjukt roligt! Och bra!
Johan Hedberg
En av landets bästa textförfattare, en av musikbranschens största belackare och därtill en skön snubbe kan ju inget annat än... sätta oss på pottan. Var det någon som trodde att Johan skulle gå upp och bara köra sina låtar rakt upp och ner? Jag skrattar än, för bilden av allas tappade hakor och förvånade miner kommer passa perfekt vilken tråkig dag som helst! Makalöst roligt!
Hedberg vänder allt emot oss, all vår poppräktighet får sig en fet törn rakt i popryggen. Storslaget! En ära att ha varit där!
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar