Det stora i att vara tyst

Du som var i Gula Villan i Haninge i lördags, märkte du något speciellt? Förutom att det regnade mer än brukligt… Var det något som störde dig, något ovanligt, något märkligt och faktiskt ohyggligt konstigt om man ska ta och fråga en massa andra festivaler runt om i landet. Kände du att du inte fick den bästa musiken, att det var en märkligt urval och att du vart snuvad på konfekten? Kände du hur allt verkade så PK och uttänkt, eller kände du bara förvirring.
Jag lämnar dig med dina tankar där, så återkommer jag senare.



Top Sound



För bara någon vecka sedan såg jag Top Sound på Klubb King Kong. De stog uppe på Södra Bars höga scen och jag laddade för att spela skivor. I ärlighetens namn gick de inte igenom den där osynliga väggen mellan scen och golv då. När de nu står på den lägre scenen i ett regnfuktigt Gula Villan så är det en helt annan grej. Plötsligt når de fram till mig, deras mjuka 90-talsljud och saccosäcks avslappade låtar bäddar in mig i en glad känsla. Det är ett finskuret snickeri, flera rundor i svarven med finaste sandpappret. Hur man jag gör landar jag någonstans mitt i Andreas Mattssons hjärna. Det är pojkrum och det är öppna fönster ljumma sommarkvällar. En runda med nervevade rutor, våt asfalt klyver röda valmoåkrar ner mot havet. Mer vin på kyla än ljummen öl. Kavaj istället för bandtröja. Det är musiken som växt upp men ändå återvänder. Vackert. Passar helt klart bättre på små scener, eller i allafall på lägre scener…

de Montevert



De lämnade garderoben, äggkartongerna på väggen och kom ut i ljuset. Ni som hänger med här vet att jag skriver ofta om Faluns underfundiga korsning mellan Frida Hyvönen och Suburban Kids With Biblical Names. Men något har hänt, något bättre. Och det handlar inte om att de plötsligt sjunger på svenska som i klippet ovan. Nä, det som hänt är att de Montevert har tagit stegt och växt och dansat till sig rejält. Borta är den där naiva hållningen. Jag gillar det ännu mer nu, det är en snäpp på näsan och det är alltid gött. Där det tidigare var fult och helt älskvärt ukulele och handklapp välver det nu ett större segel. En optimist med spinnaker. Det är slut på segelskolan och nu väntar Marstrand runt. Men ändå i en liten optimist. Ohyggligt bra!

The Garlands



Tar mig tillbaka till Emmabodafestivalen så som den såg ut under hela 90-talet. På gott och ont. Det är vackert, det laligt och det är... ja vad är det. Jo, ja det är allas vår älskling Roger Gunnarsson som står där. (inte live då) Mannen som gav Sverige pop. Och som på något sätt fastnat där, hur många olika band det än finns i mappen.
Men visst, en vanlig dag hade jag gillat det här, men inte denna. Det var för mycket annat. Som att hälla ut finvatten från en flaska i en bassäng med massa finvatten.
(Vet du inte vem Roger är så spelar det ingen roll ändå)

Stella Rocket



Cosy Den-festivalens busfrö. Jag kastas mellan skir pop som släpps på cd-r och radiovänliga The Concretes-mackor. Eller nä, det där sista kom ut fel, för det är en smula glimt i ögat här. Hela tiden det sneda leendet som gör att man inte vet var man har dem. Ett underfundigt skottade bland influenserna, ena sekunden hör jag Peru, för att i nästa dricka sprit med Hemingway. En sak är i allafall säker, det här är ett av de bästa banden jag sett på någon Cosy Den. Någonsin! Anna von Hausswolff i samklang med First Aid Kit. Introvert och världsomspännande på en och samma gång! Så här görs stora minnen! Tack!

A Smile and a Ribbon



Är helt konkav efter Stella Rocket och kommer inte riktigt in i matchen… Men det kommer väl fler chanser?

Söndagen blev vilodagen för mig…

Tillsist:
Så var det då den här ytterst märkliga händelse som utspelade sig i en gul villa i Handen/Haninge (kan någon förklara skillnaden för mig?):
När Arvikafestivalen gick ut och sa att de skulle köra 50/50 nästa år, dvs 50 % kvinnor och 50% män på scen så fick debatten fart. Är det rätt att kvotera? Finns det inte färre kvinnor som gör musik, och blir inte då det urvalet sämre. Ungefär som att det kommer fler bra idrottare från ett stort land än ett litet…
Titta på bilderna från Cosy Den. Vad ser ni? Ja, det är en herrans massa kvinnor/tjejer/brudar/flickor/girls/chix… och inte fan tänkte du på det?!
Nä, för så här ligger det till, har man bara öppna öron så spelar det ingen roll vem som står på scen. Men när folk ska försöka göra politik och vinna poänger så blir det bara fel. Som jag sa då, där Arvika skrev, så kan jag vilken dag som helst sätta ihop en 100 % kvinnlig festival och ni skulle komma dit på stört.
Så, kan vi en gång för alla lägga ner snacket om att de inte finns? Tack. Och tack Cosy Den för att ni på inget sätt gör en grej av detta. Ni bara är. Tack.