Det svartaste svart



Det är någon timme senare som jag hittar honom, stående halvt skymd bakom en gardin på Storans "terrass". Han ser lite vilsen ut men ändå med världen i sin hand. Säger att han väntar på någon. Fingrar på mobilen för att kolla tiden och platsen igen. Allt stämmer. Ändå tar han plats där i hörnet igen, skymmer sig och blickar ut över folkmassan som passerar.

Killen i hörnet bakom gardinen är Adam Joleby, sångare i Almedal. Händelsen gör att jag numera gillar Almedal ännu mer. För vem kan ana att den där killen just har avslutat en av årets bästa spelningar, förmodligen det bästa jag någonsin sett på Storans största scen (jag räknar då även in Jens Lekman här, men även han ligger i lä). Det är så sympatiskt att han bara står där, le lite snett och undra om jag verkligen gillade spelningen.

Jo tack, jag gillade spelningen! Mycket!

Nu skall vi ta och reda ut några saker med en gång, för tydligen verkar inte vissa i stan fatta riktigt allt. Almedal är inget hyllningsband. De är inte ett simpelt "klipp och klistra" band. De gillar Håkan och Håkan gillar dem. Men numera lever Almedal sig högst egna liv, de har skapat sitt eget universum.



Visst, första EPen var en hyllning till Håkan, en skiva helt riktad till Hellström. Men sedan har det hänt mycket. Almedal på Storan är mer Broder Daniel än Håkan Hellström. Jaha, va fan nu då säger ni, det låter ju inte alls som BD. Nä, inte ett skit faktiskt men om man lyssnar på texterna är det mycket närmare Henrik än någonsin. Det är upprepningar, banka in budskapet, och det är enormt mycket frustration. Det sistnämda verkar många blanda ihop med eufori men det är helt fel.

Almedal 22 mars på Storan är det svartaste jag någonsin hört. Gömt där bakom den glödande solen finns natten, sagan om killen som vräker sitt hjärta framför oss. Det är väldigt vackert och enormt. Adam är den sköraste människan i stan, han och Love (och resten av bandet) sätter fingret på allt det där vi andra glömt. För vad handlar hela skiten om egentligen? Vi är ju alla bara rädda katter med känslorna i en sliten påse.




Det är flykten från och tvekan inför, när tiden tycks stå still. Allt kommer i fatt en. Någon jävel har satt ett gumiband runt fötterna och trots att man springer det snabbaste man kan slungas man hänsynslöst tillbaka. Rakt i nyllet på nuet. Almedal springer, jag har sagt det förr, de står för flykten, rörelsen. Men precis som i alla onda sagor slutar det med att man är kvar i hörnet och gardinen sveper framför en.

Jag har aldrig sett Håkan stå och trycka i ett hörn, inte ens för många år sedan. Han gled mer majestätiskt runt. När nu Adam står där är det sanningen jag ser. Almedal är sin musik, sina texter och sitt framträdande. Ibland kanske de döljer det lite snyggt med en näve fulöl men där på Storan kom den fina sanningen fram.
Om man nu tycker att några personers personligheter kan vara kopior eller hyllningsband så föreslår jag att man ringer FBI direkt. För om så skulle vara fallet är den här planeten full av den riktiga Elvis och det vill nog amerikanarna höra mer om.

Tillsist:


Vilket lag! Vilken kväll! Inte missa Klubb Sandviken 5 april!
(tips, kolla noga i Nöjesguiden som kommer ut på fredag...)

Jerry Boman

3 kommentarer:

Anonym sa...

Följer bloggen slaviskt,Håller inte med om likheten med Henrik till fullo,I Henrik ser du mer enkelheten o inte omvägen.Men visst är de mörkt i något glatt och vackert!

Firefox sa...

Vet du något om att din blogg inte längre vill uppdateras i Firefox..?
Så är det för mig iaf. "Gammeldans" är det senaste inlägget jag ser, oavsett uppdateringar.

Fin text f.ö.

Mindy sa...

Vad fint Erik dyker upp där i mitten på planschen… utan någon som helst beskrivning… =)