Vaggar jetplan till söms.


Winter Took His Life

Ibland kan det vara små saker som gör att man fastnar.
Känslor och vibrationer i luften.
Ingen annan uppfattar samma sak men själv är man som förtrollad.
När Håkan sjunger att han är kär i den fulaste flickan i världen. Det är bara han, och bara han, som just då känner en massa saker. Ingen annan. Och ingen annan flicka kan få honom att känna samma sak, och ingen annan kan bli kär i hans flicka.
Det jag vill komma till är att det är små små nyanser som gör att man fastnar för olika saker. Samma små små saker som gör att annat bara rinner av.

Cafe Publik har Göteborg suraste öl. Ja, jag vet att man kanske inte går dit för att dricka öl, men igår slog det alla rekord. Smakade som tältljummen festivalöl, den där man dricker bara för att. Jag hoppas att det var ett tillfälligt fel på apparaturen.
Som ni förstår valde jag We are soldiers We have guns/Winter Took His Life istället för Peejay and The Bohemian in the heart of Majorna.

Det är väldigt nära på Publik. Scenen är nära golvet ca 5 centimeter. Bandet är nära varandra ca 7 centimeter och publiken är nära bandet ca 1 centimeter. Den här försommar kvällen är även publiken nära publiken, det är packat och alla transpirerar.

Först kommer Winter took his life. Det är Susanna Brandin som tar hjälp av Oskar Erlandsson. Om man lyssnar lite med ett halvt öra är det Ternheim, det är sorgsna sagor för sorgsna barn. Fast tyvärr blir det inte mer än så, Susannas musik griper inte tag i mig. Andra i lokalen är helt förhäxade. Det är härligt att se, det är knäpptyst så när som på några unga bratzflickor som tvunget skall ut på gården mitt i en fin låt.
Själv börjar jag tänka på annat, det är synd. För Wthl har några väldig välskrivna texter, men det saknas det där som gör mig förhäxad. Det är väldigt bra med känsla och allt det där, fast något saknas.
Kanske är det bara jag som är i vårchock för att det är varmt.


We are soldiers We have guns

Något som däremot får hela min tid att stanna upp är Malin Dahlberg (Doglas heart, Laurel music). Denna röst! Så långt borta i horisonten samtidigt som den är på varje närbelägna fiber. Musiken är som haiku, varje ton är noga uträknad. Bara det som krävs för att skapa expansion vidare till något större.
Det är en tystad explosion som blixtrar till framför mina ögon. En öronbedövande tystnad som får björnar att gå i ide, vaggar jetplan till söms och fångar ett luftombyte i en ask. Malin håller texterna i stypkoppel, de är vackert hårda och frustrerade.
Jag skrev igår att det kanske inte är ljudet av vår som We are soldiers We have guns förmedlar, men våren 06 kommer jag bära med mig den här kvällen.

Varför blir det såhär, att jag helt faller för det ena och blir stenstod till det andra?
Jag är människa. Det är inte knepigare än så. Och det jag gillar, gillar kanske inte du.
Men ett är säkert.
Vi växer båda av samma sak.
Känslor.
Både de bra och de dåliga.


Tillsist:
Ikväll tar jag mig ner i källaren igen. Under Kortedala torg.
Dreams End kommer bli fantastiskt!
Imorgon tar jag mig upp på övervåningen. Ovanför Järntorget.
Lo-Fi FNK kommer bli fantastiskt!

Sist en bild, en bild från idag:


Yes!

Ses i stan på natten vänner!

Jerry Boman

Inga kommentarer: