Större än livet



Jag känner hur ilskan kommer. Först smygande för att en stund senare knocka mig med full kraft. Ilskan över Göteborgs lokalägare har så dålig smak och egentligen bara är en bunt giriga lallare som vill skinna folk på pengar. En stor tokig hög som inte lägger ner en sekund på inredning, som inte för en dag återinvesterar de pengar de drar in på att ge klubb/konsert besökare en upplevelse... Mer om det här längre ner.

Det hela ter sig egentligen rätt osannolikt, att Yvonne står på scen igen. Det tar mig flera låtar att fatta att det är på riktigt. Men när jag väl landar i nuet sveper en del av mitt liv framför mina ögon, jag gillar inte nostalgi så flashbacken är över väldigt snabbt.

Men vi börjar några timmar tidigare. Jag sätter mig på ett tåg som på fem timmar tar mig till Stockholm, jag tar in på ett hotell utan fönster och beger mig sedan ner till Debaser Medis. Jag åker alltså till Stockholm bara för att få se Yvonne. Kan verka galet men så kan det vara ibland.

På plats ser jag Henric de la Cour linka in på kryckor. Han lider av cystisk fibros och ser i ärlighetens namn inte helt frisk ut, han är smalare än någonsin och kryckorna behövs. Ändå ler han.
Jag känner ännu starkare för Yvonne i den stunden. Dumt kanske men framför mig går en kille som inte ger upp. Det är stort.

Det går några timmar och några stora glas rose...

Musiken tystnar, det blir svart. Bandet kommer ut på scen. Det är fortfarande svart. Sist kommer Henric ut, på kryckor. Publiken går från applåder till åskväder.

Så händer det som gör Yvonnes spelning på Debaser Medis större än en herrans massa annat.

Henric slänger kryckorna, vacklar fram till mikrofonen. Han greppar den hårt, som för att stödja sig...



PANG! När musiken börjar är Henric 25 igen, han är den mörka teatraliska sångare vi alla älskar! Gesterna som kopierats runt landet sitter där de skall och faktiskt, Yvonne 2008 är fan yngre än någonsin! Vilken energi, låtarna är bättre än någonsin! Jag ser mig om och alla, jag menar här alla, skriker.

De la Cour ger allt, som det vore på liv och död. En sliten fras som här betyder något på riktigt, det ÄR på liv och död. Han lever när han står där, när han får berätta och stå i ljuset. Då kan inga sjukdomar i världen stoppa honom. Det hela är gåshuds framkallade extra allt!

Sen kommer låten som förändrade en hel generations förhållande till utgång.

You know that I meant what I said
I wanna see you from above
I wanna be left on the dancefloor
I wanna be the modern love
The modern love

Det är så innerligt tragiskt och självutplånade. Modern Love berättar det vi egentligen redan visste, att vi mår bättre när vi mår sämre. Att svart alltid är bättre än vitt. Att en bra historia alltid är tragiskt mot slutet...

Nej, jag vill inte tänka på det.



Vi såg slutet den här heta lördagen i början av juni 2008. Kanske var det slutet på våra liv som vi känner det, kanske var det egentligen början på något nytt. Stora ord men det var en stor spelning. En stor artist.




Det som hände var att någon pedal till trummorna gick sönder, men det löste sig efter tio minuter. Sen gick inte ljuset igång, men även det löste sig tillslut.



Sen vad det här med inredning, Debaser har gjort det fint där vid Medborgarplatsen. Inget speciellt, lite palmer och stort segel i taket. Det som gör mig så ilsken är att det i Göteborg inte finns något ställe som ens är i närheten! Alltså, kolla på Storan! (nu talar jag inte om den stora salongen, den är fin men det beror ju inte på att någon i modern tid har smak...) Baksidan är ett svart hål, ett lättskurat fritidshak där man skall dra in pengar snabbt och lätt. In med folket, låt dem vänta hundra timmar på spelningen så de skall köpa en massa öl, och så ut med dem igen och spola av. Repetera nästa kväll.
Eller ta Henriksberg, massa bra klubbar men inredningen är värre än ett slitet hotell i London. För att inte tala om den svampiga helteckningsmattan... Sticky tänker jag inte ens nämna. Eller Pustervik.

Jag vet inte hur man skall göra för att lösa knuten. Man kan ju inte gärna bojkota ställena, då blir det ju inget kvar. Jag vet inte hur man talar om för folk att de har dålig smak.

Eller vänta lite! Det finns en lösning! Låt gänget bakom GS2H dekorera alla stans lokaler! Hepp!

Tilsist:
Tack alla som var så snälla under mitt storstadsbesök! Tack till Send In The Clowns-Erik! (även om det inte var entré när jag kom så bugar jag för fritt inträde) Tack till Hatis Romans-Åsa! (gör fler låtar för fan!) Tack Cosy Den-Mattias! (roligt att ses igen men vi glömde skivorna) Tack till alla som kom fram för att prata! Tack till alla som ville ta bild på mig... eller ja, det där med att ta bild på lilla mig var bara märkligt... UPPDATERAT: Tydligen tog fler bilder än jag minns, tex Djungeltrumman. DE är överallt! (ni får bläddra runt lite för man kan inte länka till en enskild bild...)

Tillsist2:



Hej Storstadschickamodebloggen!

Tillsist3:
Har du inga planer för Midsommar, haka på till Emmaboda och Midsommarfestivalen! Jag tror det kommer bli väldigt trevligt!

Jerry Boman

3 kommentarer:

Sarah sa...

Vet du om de gör några fler spelningar? Har googlat mig tokig, men hittar noll info.

Jerry Boman sa...

Sarah: Det jag fick höra där på plats var att detta var den enda spelningen. Och ja missade man den... nä, jag skall inte vara elak, synd för alla som missade den här kvällen för det var den bästa!

Johanna sa...

Sista numret av CF-bladet har en artikel med Henric. Tror att det går att ladda ner som pdf från rfcf.se. Tänkte att du kunde vara intresserad.