Musik enligt Jerry: Sagor från mina drömmars ö

Sagor från mina drömmars ö
- Island in the sun 2012

Vi rundar Tällholm, jag kan nästan greppa Mjöholm, och där mitt i strömmen upphör de uppspelta Lonken-skratten. Alla drömmar vi haft sedan förra året, alla bilder vi vevat i våra minnen och månader av uppladdning tar slut. Ett märkligt lugn infinner sig på lilla bilfärjan Doppingen just när den tar den sista svängen och vi för första gången den här sommaren siktar hamnen i Jurmo. Kulörta lyktor hälsar välkommen, ljudet av en soundcheck på håll och mitt hjärta slår dubbla slag. Efter nästan 14 timmar står vi lika förstummade som vanligt inför denna vackraste av vackra vyer, ön som är utkastad längst ut i den norra åländska skärgården. Ögats kanter skulle kunna smaka salt här, men det är inget vi visar tydlig fast jag tror att alla på den där båten känner samma sak: det här är vårt, ert, mitt, ditt och allas paradis. Allas vårt Island in the sun-festival på Jurmo, Åland.

För att citera Tjärn i låten Graven:
Det är som att knulla med den man älskar, man vill aldrig att det ska ta slut.

Kliver i land, drar in luften. Känner mig genast hemma. Jag var i år resledare på bussen från Stockholm. Detta innebar att dra dåliga skämt i miken, hålla reda på alla småfulla resenärer, hämta ut biljetter och se till så alla kom i land hela å rena. Tror det gick bra. Kul hade vi.

Island in the sun firar fem år i år och därför börjar festivalen redan på torsdagen. Efter att jag satt nytt rekord i att sätta upp mitt tält på den lilla gräsplätten framför vandrarhemmet går jag ner mot hamnen igen. Vi är ett lagom stort gäng på några hundra som tagit oss ända hit ut en dag i förväg. Helt perfekt uppslutning för festivalens husband, Alla ser ut som Dennis. Bandet är ju en tradition på Jurmo och de inleder helt fantastsikt med en Joy Division-tolkning. På svenska. Alla smälter. För det är speciellt med Alla ser ut som Dennis, de finns bara på Jurmo.

Band två ut på listan är så här i efterhand festivalens stora behållning för mig. Kristal and Jonny Boy.

Jag får en slägga i huvudet, förflyttas till de bästa klubbarna i Berlin. De där ställena där musiken utvecklas, tar fart och inte ser några gränser. Jonny Eriksson och Kristina Hanses bildade bandet i Amsterdam men är från Dalarna från början och bor numera i Stockholm.

Kristal and Jonny Boy är inte musik, det är inte konst, det är inte dans, det är inte en hemmabyggd trummaskin, det är inte en effektlåda av guds bästa sort kopplad till gitarren… Kristal and Jonny Boy är allt det där samtidigt och det är häpnadsväckande friskt. Likt ett glas kittlande bubbelvatten på precis rätt ställe, en champagne lagom avkyld på din födelsedag och en nyupptäckt mikrob dagen innan avresa från Sydpolen. Kristinas dans är både minimal och storslagen, vacker. Varje liten rörelse följer musiken, ibland stort, ibland knappt synbart. Tillsammans med Jonny Boys innovativa gitarrspel står det helt klart att Kristal and Jonny Boy är ämnade för betydligt större scener. Det här är bland de största chocker jag någonsin fått från en liten scen.

När jag dagen efter träffar de två på frukosten i gräset är jag helt till mig, får inte ens ut alla superlativ jag satt inne på. Knäpper en bild:

Torsdagens kväll går över i natt och DJ duon med det fantastiska namnet Jabba The Slut får hamnen att dansa benen av sig.

Fredag och jag vaknar tidigare än tidigast. Tar en dusch och vandrar runt i detta paradis till ö.

Island in the sun är egentligen inte en festival man bara besöker, det är en festival man bär med sig. Vackra saker händer hela tiden och att berätta om den i kronologisk ordning blir både platt och innehållslöst. För att inte säga tråkigt. Därför kommer här nu en samlig historier om saker som utspelade sig under helgen på ön.

Jerry möter The Spiny Normans
Det hela tar sin början redan på torsdagskvällen. Bandets sångare Jacob Lavonius kommer fram till mig och säger på bred åländska:

Hej tältgranne! Jag tänkte bara kolla, vad har du för preferenser ang hur länge man får festa på artistcampingen?

Jag tycker det är väldigt vackert, han frågar eftersom de vill kalasa hela natten men ändå vill de inte att någon ska bli sur. Jag svarar såklart att de får sitta uppe tills de stupar. Jacob blir väldigt nöjd med det svaret och jag får en kram. Sen sitter de inte uppe så hemskt länge och är rätt beskedliga i sitt festande, men frågan var som sagt väldigt fin.

Nästa dag går jag ner till stranden för att titta på bandet. Har egentligen inga förväntningar alls, eftersom bandet ser ut som ett gäng hårdrockare (vilket jag sedan får förklarat att de tidigare spelat i ett metalband) och blir ärligt överraskad av deras fina fina folkpop. Snirliga melodier och enormt vackra texter. Jag ligger i solen och njuter!

Några timmar senare ses vi igen, och det är väl där vi blir vänner. Alla är samma skrot och korn på en ö. Sällan har jag mött ett gäng trevligare musiker än Cecilia Wickström, Nicolas Panisse, Jacob Lavonius och Benjamin Rostén. Så sjukt chosefria och underbara.
Sen får jag det berättat för mig att bandet gjort allt för att få spela på Jurmo, ingen musik ska ha funnit inspelads när de först ställde frågan men tre dagar senare fanns det några låtar. Sånt kallar jag engagemang!
Under helgen stöter vi ihop med varandra hela tiden och på söndagens morgon finner jag följande lapp utanför mitt tält och dör en smula:

Världens bästa backstage
Nu är väl det här kanske lite förmätet att skriva om ett område dit inte alla kan komma men backstage på Island in the sun är verkligen i en klass för sig. Här möter jag Linn Öberg och hennes musiker Sanna Colling och Jonas Siikanen. Mycket trevlig trio!

Här möter jag Kicki Halmos och Pelle Lundqvist från Masquer, lika trevliga de också. Vi lägger pärlplattor ihop. Och här kan man få skydd undan regnet i Lissi Dancefloor Disasters tältloge.

Men det är inte alla möten som är det finaste, det är hur det hela inbjuder till just möten. Här kan man hela dagen (och natten) fixa sina egna varmamackor. Plötsligt står vi där och diskuterar om man ska ha ost eller tomat först, hur länge mackan ska ligga inne och om det är brödet eller osten man blir tjock av. (vi kom fram till att det var ölen och åt tio mackor till). Och som jag skrev, man kan lägga pärlplattor, det finns till och med ett styckjärn så man kan göra riktiga plattor att ta med hem! Helt fantastsikt!

Jerry dansar med Frida Hyvönen
Jag är en enkelt kille från landet som blir imponerad av människor som är duktiga. Då blir jag blyg. Så plötsligt står jag där framför Cosy Den-Mattias djset och dansar med Frida Hyvönen!
Alltså, vi dansar ju inte så där ”med varandra”, men vi är på samma yta och själva där framför Mattias djbås. Kul var det i allafall!

Målgången i Higland Cattle-ruset
Att ha en löpartävling på en festival är galet men ofantligt kul! Att sedan förlägga målgången på slutet av en bygga är ÄNNU roligare! Så här såg det ut när vinnaren kom i mål i världshistoriens första Higland Cattle-ruset:

Jerry har en talkshow live framför hundratals besökare
Ok, det är en tokig idé: Att sitta ner i soffor, på scen och intervjua tre artister live framför en festivalpublik. Men vet ni vad, det gick hur bra som helst! Folk både skrattade, applåderade och lärde sig nog ett och annat. Mina göster var Linn Öberg, Nina Natri och Mattias Björkas. Alla tre bjöd på sig själva och publiken, som någon uppskattade till i alla fall tre hundra, verkade ha det mycket trevligt i solen.
Så här såg det ut, bild lånad av Jonas Siikanen.

Den nakne fotografen

Årets roligaste bild! Jujje jobbar bäst som gud skapade honom…eller är det bara en synvilla? På scen Linn Öberg med band.

Roligaste mellansnacket
Cats On Fire gör en fin spelning och sen kommer helgens värsta skyfall.Mattias Björkas ser hur publiken flyr men finner sig snabbt:
- Oj, det regnar, tråkigt att ni springer men det spelar oss ingen roll, vi får betalt ändå.

DJ Paradox
Jag förstår inte något alls, men det är hysteriskt roligt! På scen står en kille klädd i blå jeansskjorta och med ett axelband som för tankarna till någon pridepresident. Han mummar i miken och alla jublar. På sidorna dansar två personer vettet ur kroppen och bakom killen med miken står fem pers till och dansar järnet. Musiken är någon form av blipbloppigdans. Publiken är som galen! Jag fattar verkligen ingenting men samtidigt rycks jag med, klappar och dansar. Det är så förvirrat att det blir bra! Bara på Jurmo, bara på Jurmo.

Jerry spelar skivor på Jurmo
Man kan sammanfatta det hela såhär: Shoreline.
Folk dansade hela timmen och var sedan helt utpumpade. Så kan det gå när man spelar saker folk vill höra och när man släpper på alla måsten och krav.

Kanske kommer det en del 2 av historier från Jurmo 2012. Här kommer fler bilder: