Göteborgs klubbar är ohälsosamt segregerade. Popsnörena på sitt ställe, rockers på sitt och så syntfolket på övervåningen. Klubben Killing Music har hela tiden försökt sudda ut de här gränserna. Ibland har man blivigt serverad tillbakalutad pop, ibland hård men glad maskinmusik. Anders och Co har verkligen kämpat för att få oss att må bra.
Det har lyckats. Jag har varit glad.
Men tyvärr har publiken skiftat beroende på band. Det är synd och väldigt tråkigt. Jag tror många skulle upptäckt nya världar om de bara vågade.
Igår var det tydligen sista Killing Music. Man kanske inte skall ta till ord som ”en epok går i graven”, men något i den divisionen är det.
Just denna sista självande klubbkväll blev det mycket maskinmusik. Och såklart inte ett popsnöre i publiken. Eller i alla fall inte fler än fem.
Jag kan då berätta vad ni missade:
Peter Sjöholm.
Las Palmas känner de flesta till numera. De skojjiga killarna som gör hiphop med båda fötterna i komedin.
När Las Palmas först började göra sig hörda visste man inte riktigt hur man skulle ställa sig.
-E dom på riktigt?
-Driver dom med oss?
-Äh dom bara larmar och gör sig till…
Sen gick det ett tag och man förstod att Simon och Calle ville säga något, att de förmodligen var smartare än oss med gapande munnar i publiken.
Peter Sjöholm gör samma sak med syntmusiken. Det är tillspetsat och med en skön självdistans. Han dricker mjölk på scen och gör taffliga robotdanser.
Han gör synten folklig. En, och detta säger jag på det bra sättet, mogen synt.
Det hade kunnat bli buskis, men Peter är för stilsäker. Han vet vad han driver med. Allvarliga män med stora luggar och svarta hängslen. Som kanske kunde slappna av lite ibland.
Och han charmar brallorna av oss allihopa! Det är Peter Sjöholm som får kvällen största aplåder, kvällens högsta allsång.
När han går in för extranummer blir det Sabrinas ”Boys (Summertime Love)”. Den såg man aldrig komma! Men vi tar, på Peters uppmaning, i så det hörs ända till pastor Åke Green.
Bäst är nog ändå ”Kärlek”. Om att försöka få till det. Om drömmar i blyga pojkars hjärnor.
Jag lyckas komma över en skiva med Peter. För tjugolappen får man tio sånger serverade ur en plastkasse som sångaren själv går runt med efteråt.
Sapporo.
Disco Digitale försöker göra om Peters bravader. Man försöker med självdistans. Glad syntpop. Det går sådär. Som Thermostatic utan kryddor. Det hoppas runt med glada tillrop och leende munnar. Men landar bara i sina egna klichéer. Även publiken börjar tröttna efter en stund och går och dricker öl.
Men kvällen blir värre. Mycket värre vänner.
Sapporo 72 är på skiva slickat, thight och vackert. Minns ”Space Age Baby Jane”.
På scen är det uppenbarelsen av aluminium.
Förädlat och bortskalat. Ett superämne utan skavanker.
Det blir så in i h-vete tråkigt. Golvet töms fort på folk som dricker ännu mera öl borta i baren. Bandet får panik. Blir ännu coolare och stämningen är lite ”lyssna på oss, annars…”. Man kan likna det vid Kent 95. Men skillnaden är att Kent kämpade och gjorde bra musik. De slet på scen, trots den svala attityden.
Det slutar med att Sapporo 72 verkar strunta i extranumret. De ge helt enkelt upp.
Så kan det gå om man fått hybris.
Att få med sig en publik kräver hårt arbete. Att aldrig, aldrig, ta något förgivet.
Även om du har vissa delar om musikkritikerkåren på knä.
Kvällens bästa händelse är ändå att Tobias (Klubb Mono, Laurel Music) lyckas prångla på mig Irenes nya singel. Det kan vara den bästa popen på mycket, mycket länge! I början av januari släpper Labrodor bomben och då finns den för dig, dig och du där borta. Och ni skall skaffa den allihopa! Det är en order! Vintern blir så mycket lättare med soldränkt 60tals pop på stereon!
Hoppas nu bara ingen i bandet blev sur för att jag fick ”deras” förhandsex…eller det där var kanske bara smart marknadsföring av Tobias…
Jerry Boman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar