Musik på hallmattan



Ibland dimper det ner skivor på mitt hallgolv. Det är ju roligt att folk skickar skivor till mig, även om jag inte alltid förstår varför... Vad skall jag göra med dem? Är det en muta? Skall jag lyssna på dem? (det borde ju vara målet). Men sen då?

Men men jag gör det ni förmodligen vill, jag tycker till och nämner de här skivorna. Så här kommer första avsnittet i "Musik på hallmattan".

Björn Kleinhenz
- Quietly happy deep inside (singel)

Ett liten liten miniskiva som innehåller en... jag vill inte säga det ordet men den är fan mysig. Återhållna toner och trumpeter, en låt som en soluppgång i april. Frisk luft. Vackert, inte stillsamt inte hoppigt. Väldig sväng! Det här vill jag höra live!

Glockenspiel - Until the birds start singing (promotion skiva)

Det är väldigt ambitiöst att ge sig på en att göra en skiva som verkligen är "en skiva", alltså en skiva som bygger på att man hör hela härligheten från start till mål. Inget shufflande eller annat random play. Men visst, det funkar! Jag lyssnar så gärna på hela den här skivan, den är ljus och härlig. Om vitt hade ett ljud lät det ungefär såhär. Kanske är det just glockenspiel:et som gör det? Nåväl, melodierna sitter där de ska, och det är härliga vändningar. Bäst är "Light years in the dark", en riktigt svinbra låt! Den tänker iallafall jag köra på repeat, vad bandet än säger... 2008 är Glockenspiels år!

Sebastian Fors & The Ones That Got Away (promotion skiva)

Nä, det här var inte speciellt roligt. Det låter gjort med vänster hand, viljan att sjunga "råcken´n´roll bääänd" är större än viljan att göra något eget. Tråkig sunkpubsrock som man hört tusen gånger förr. Torr. Möjligtvis kan jag gilla den tattiga produktionen bara för att den är rolig...eller nä.

David Andréas - Honesty (skiva)

Alltså, bilden som möter en på insidan av skivomslaget är en orgie i klichéer: Ensam snubbe sitter i t-tröja och jeans. Converseskorna är slitna och han har en tandpetare i munnen. Framför honom ligger en elgitarr...
Men nu var det ju inte bilden jag är här för utan musiken. Här möter vi en kille som gör sitt jobb men ändå inte når riktigt ända fram, det är Springsteen på tapeten och där går det lite snett. Jag blir inte övertygad av Davids ord. Det låter mest sökt. Jag vill ju inte jämföra, men detta är en urvattnad Moneybrother. Utan känslorna.
Var är engagemanget? Den där känslan av att vilja ta över hela världen, eller iallfall berätta att det inte kommer hända?
En klockren "köpa-på-Statoil-skiva-när-man-är-påväg-och-känner-sig-hög-på-livet-för-att-man-just-köpt-en-ny-fet-bilstereo" är det. För dem som köper sina skivor där och går igång på dubbla slutsteg i baksätet...


Bästa skivan någonsin på hallmattan är ändå Island on the living. En brun skiva sent en natt. Ingen avsändare, inget kuvert. Jag gick länge runt och undrade vad bandet hette, vilka de var och var de kom ifrån... Det var roligt gjort och väldigt bra musik!

Tillsist:


Kanske bara jag som skrattar högt när jag ser denna på Masthugget.
"Befriande andlighet i en förvirrad tid"... Jodu! Man blir ju toknyfiken på vad "Brommadialogen" är! "Brommamamma" har man ju hört talas om, kan det vara något med det?

Jerry Boman

3 kommentarer:

Hans sa...

Ska vi prata klichéer så kan du förslagsvis börja med att granska dig själv och din framtoning. Skrämmande ignorant att avskriva någon annan som en kliché när man själv framstår som ett vandrande kärl av förutsägbarhet.

Eller är det jag som dömer dig för snabbt månne..? Inte så konstigt isf, med tanke på din till synes patologiska drift att utöver dig själv, hänga ut andra männsikor som verkligen försöker skapa något de tror på.

Att ogrundat bara tycka saker och ting om saker och ting är lätt. Något som avsändaren i detta fall, tyvärr inte ens är särskilt bra på.

Jerry Boman sa...

Hans: "Patologiska drift"... tjusigt!
Näväl, jag hänger ut folk till höger och vänster eftersom de verkar be om det. Jag hänger ut dem för allmän beskådan vare sig de gör något bra eller om de gör något som jag inte gillar. Som alltid handlar det endast om min åsikter, inget facit.
Visst, de kanske inte bad om några åsikter men varför skulle de annars sända skivorna till mig? Det skulle ju vara som att skicka en skiva till en random person.
Jag tycker om när folk gör saker de tror på, jag tror tex på mig själv till viss del, men att bara därför kamma dem medhårs vinner ingen på. Men alla får känna vad de vill, jag kände så här inför några skivor som skickats hem till mig...

Jag hänger ut mig själv genom att tycka, tänka och skriva om musik jag lyssnar på. Man kan se det som att jag landar på allas virtuella hallmatta, och det är fritt att tycka vad man vill om mig.

Stort plus till dig, Hans, för att du vågade skriva ut ditt namn. De flesta är annars märklig anonyma här...

Vad skall jag bli bättre på? Om du får bestämma?

Jerry Boman

Ida sa...

Personligen tycker jag att Sebastian Fors & The Ones That Got Away är ett väldigt bra band och mer "eget" än mycket annat. Men det är bara min åsikt.

Du kanske skulle gilla det mer om du lyssnade igen?

Hej hopp!