Skäggsynth och grabbar utan flickor.



Kan man höra jämnstäldhet? Är det möjligt att lyssna sig till ett bra bandklimat? Går det att som publik att uppleva artisters rädsla inför ”det andra könet”?
Fram till i fredags var jag övertygad om att det förmodligen inte gick. För hur skulle det gå till? Musik kan luras, man kan spela teater. Det går enkelt att vinna billiga poäng. Men nu vet jag bättre.



Moonlight Cove är det grabbigaste synthbandet jag hört. Det gör effektiva låtar, några går till och med att dansa till. Men det är så grabbigt. Så enkönat. Förlåt, men det ni låter som tre killar som sitter hemma på fredagarna och gör musik med era piratnedladdade program. Har ni upplevt kärlek? Har ni stulit en bil bara för att köra mitt i natten till någon ni gillar? Har ni lipat utanför klubben bara för att hon inte tittade åt ditt håll?

Jag tror inget illa egentligen om Markus, Marcus och Mattis men det är så stelt. Påklistrade känslor, likt uppsökande verksamhet på Wikipedia i jakten på svar. Känna av vad andra känner och skapa sig ett uttryck från dem. Det blir sällan bra då.

Ut och lev en stund, ge upp er själva för att skapa liv. Klichéerna skulle förmodligen bli färre och ni skulle märka att det riktiga livet bjuder på så mycket mer än htmlkoder.



Det händer rätt ofta nuförtiden, att spel blir film. De uppdiktade, renderade, figurerna får kött och blod. Får känslor och gör inte alltid rätt. Det bli liv i pixlarna. Thermostatic är spelet som fått liv, deras universum har närmat sig vårt. Gått från skärmflimrade blått till soluppgångsorange på en platttv.

Det märks att Thermostatic lever. Mitt i albumsläppet och släppkalaset finns det organismer som fått vatten. Det bubbar om musiken som vanligt, men den här gången är det riktiga bubblor och inte bara oscillatorer på speed. Jag gillar det!

I grunden händer det för att låtarna är bra, för att det här bandet trivs och lever paradellt med musiken. Jag hör hur det har bråkats, hur det har skrattas och hur det har fikats. Det skimrar av trivsel med bandkamrater, med den mäktiga kemin som alla vill åt. Kemin som berättar att de här kommer hänga hur länge som helst. Som tar musiken på allvar men ändå inte.

Det visuella beviset på mänskligheten i Thermostatic kan man bland annat tillskriva killen som bland annat gör de sköna rösterna. Han har skägg. Inte så ovanligt i Majorna, eller i Göteborg heller för den delen, men hur ofta ser du ett gött skägg i ett synthband? Nä, tänkte just det. Det händer typ aldrig.

Sista låten i riktiga setet heter ”Driving” och den funkar ännu bättre live! En låt som efter tre lyssningar sätter sig, blir en ”jag sjunger i duschen”-hit, ett tuggummi som ger glada mungipor. Det smakar världshit vänner!

Thermostatic sänder ut signalen ”trevligt bandklimat” och jo, den signalen är stark och klar. Tackar! Skäggsynth är 2008 års bästa trend!

Jerry Boman

2 kommentarer:

matto sa...

se: http://www.flickr.com/photos/mattogbg/2524831050/
se igen:
http://www.flickr.com/photos/mattogbg/2520112977/

Anders Christensson sa...

Jag tyckte Moonlight Cove gjorde en alldeles förträfflig förstaspelning. Klart att det kan bli lite stelt med nervositet och scen-ovana men låtarna var fina. Sen hoppas jag verkligen inte de får för sig att stjäla någon bil för då skulle de verkligen vara idioter! (Kanske var det någon kärlekslysten grabb eller tjej som månne stal min bil...?)
Thermostatic var som vanligt fina.
Kom nu på lördag alla bloggläsare!
Klubb Populär har säsongsavslutning.
/Anders Christensson