Markus snor åt sig min vän



Vi har levt ihop nu i snart 34 år. I början var det väldigt slitsamt, och jag har kanske aldrig kommit riktigt nära. Fortfarande finns hinder men jag kämpar på och försöker så gott jag kan. Varje dag är du vid min sida, ger mig upplysningar, tar vara på mina känslor men beter dig väldigt galet ibland. Snurrar till mitt liv och får mig att skämmas.
Ofta kan jag tröttna, tycka att det inte finns någon utmaning kvar. Att jag lärt mig allt jag kommer veta om dig. Du är vissa dagar lika spännande som höst, andra dagar är du som sekunderna innan fyrverkeriet. Jag tror helt enkelt att jag vet var jag har dig.

Så kommer Markus Krunegård och kastar omkull hela relationen. Plötsligt är jag och "Det svenska språket" inte så tighta längre. Det är någon som känner dig bättre, som vet att ta tillvara dina nyanser, dina skimrade diamanter under jorden och som piggar upp dig på de mest häpnadsväckande sätt. Markus kastar in en Fishermans friend rakt i gapet på det moster till språk du är. Fräschar upp och omdirigerar. Bygger nytt och bevarar gammalt. Krunegård flyttar ihop med den som jag vagt trodde var min.

Men jag vill ju att du skall vara lycklig, att du skall utvecklas och grönska. Växa explosionsartat till nya högre mål. Jag vill att du skall ha det bästa.
Så även om det är med sorg i hjärtat som jag släpper dig så vet jag att hos Markus får du det bra. Krunegård och "Det svenska språket" är det perfekta paret. Så snygga ihop, så mycket samförstånd. Det perfekta paret...

"I bland gör man rätt i bland gör man fel" innehåller 564 svenska ord. Inte staplade på varandra utan instoppade precis där de skall vara. Till detta rinner musik som växer och växer och växer. Men det är bland orden som man hittar det emotionella geni som Markus Krunegård är. Han berättar historier, han är den moderna Evert Taube utan att lämna landet. Utan att egentligen lämna gatorna han lever på. Det finns så mycket att berätta av det som händer runt om kring en att en resa förmodligen skulle sluta i 20 minuters låtar.

Jämför de här orden med några andra låtar som man kan tro är långa:

Håkan Hellström - Sång i buss på vilovägar 2007 innehåller 232 ord.
Kristian Anttila - Innan bomberna innehåller 262 ord.
Kent - Mannen i den vita hatten (16 år senare) innehåller 275 ord.
Navid Modiri och Gudarna - Om jag skall dö innehåller 406 ord

Som sagt, Markus Krunegårds "I bland gör man rätt i bland gör man fel" innehåller femhundra sextionfyra svenska ord. Femhundra sextiofyra väl valda svenska ord. Det är mäktigt.
Nu menar jag inte att det alltid är bra med många ord, eller att det per automatik blir bättre med fler ord. Men här vet orden sin plats, de vet att de är viktiga. Var för sig och alla tillsammans.

Det finns en glädje i hela kvällen, en sprudlande energi att dela med sig. Att få bre på och berätta historier, sanna eller uppdiktade. Så det är helt okej att Markus snor åt sig Det svenska språket. Just nu finns ingen som använder det bättre.

Annars är den bästa låten "Stjärnfallet". En ohyggligt vacker på väg hem låt. Skapad när allt är över, när ensamheten tränger sig på och du är den enda du har. Låten är 124 ord lång och det är ju precis det jag vill komma till. Markus anpassar och väljer utifrån vad som blir bäst. Han behärskar både att rabbla upp ord, sammanfoga det till popnoveller samtidigt som han kan göra den där korta låten och säga mer än vad andra säger under en hel livstid.

Roligast den här kvällen på Sticky är när Markus säger till en kille längst fram att hålla tyst. Att det faktiskt stör när den där snubben babblar på mitt i konserten. Bra och väldigt roligt. Jag tror inte han var så arg egentligen. Förmodligen tyckte han bara att snubben misshandlade Det svenska språket.



Jonas Game
aka Jonas Lundqvist har en underfundig humor. Just nu försöker han hela tiden på ett skämtsamt sätt berätta att han har ont om pengar. Det hela kan ta sig uttryck i samtal på Vasagatan sent en natt:

Jonas: Hey, Jerry! Kan inte TV4 ge mig pengar!
Jerry: Vad skall du göra då?
Jonas: Ingenting! De kan väl bara ge mig pengar.

Eller så kan det ta sig rent hysteriskt roliga uttryck som på hans Myspacesida:



När Jonas mitt i sitt set presenterar bandet smyger han in ytterligare en bön:

- Det är är alltså mitt fina band, som spelar med Jonas Game i kväll...helt gratis!!"

Sammantaget gör att jag gapskrattar. För samtidigt som det ligger enormt allvar bakom bönerna, tiggandet och tjatandet om pengar, så finns hela tiden ett finurligt leende.

Och varför inte? Jag kan tänka mig att ge killen pengar, han berikar mitt liv, ger mig låtar som kan ta en hel dag att få ur skallen. Han ger mig saker att tänka på, så att jag kan fly bort från verkligheten en stund eller två. Han gör uppsluppna låtar som jag vill höra gång på gång.

Men om jag bara skall räkna med konserten igår blir det inga stora summor pengar. Jag saknade Jonas utflykter i publiken, jag saknade närheten. Det är ju fortfarande snorbra låtar men Lundqvist blir bättre på liten scen. Han försöker skapa samma känsla genom att sätta sig på scen kanten men det hjälper knappt. Jonas Game är bandet/artisten som egentligen är ett med publiken, när det förhållandet bryts blir det lite mer stelt.

Jag tror det grundar sig i Jonas kärlek till sina fans, han gillar att någon lyssnar och vill ge minnen tillbaka. Han vill samtidigt vara "artisten" som "publiken". Vi är egentligen alla med i bandet.

Vad hade du för kontonummer sa du?

Tillsist:
Ikväll har man en del att välja på:

Tobbe, Nils och Gaston (Mint Condition) spelar skivor på Pustervik och Glockenspiel spelar live. En helkväll med nya låtar!

Klubb Populär bjuder på Palpitation och Elenette. Två superband!

Ritz håller med klubb, Indieanen. Där kan man ju hänga ett tag och lyssna på Simons (Silverbullit) skivsamling. Han spelar alltid bra och intressanta saker.

Underbara Save Me Robinbobby spelar på Underjorden. Folkemo från Skåne.

Alltså, jag vill vara på alla ställena! Vad skall man välja!

Jerry Boman

2 kommentarer:

Gorillan sa...

Visst var det en bra konsert, men tyckte att Krunegårds ordrikedom hindrade konserten att ta riktig fart till en början - vände med "Rocken spelar ingen roll längre". Roligast var det när bandet presenterades.

(listar framöver de 100 bästa soullåtarna och de 100 bästa 70-talslåtarna).

Anonym sa...

Sällan blir man så lycklig som när man ser npgom annan som förstått hur genialisk käraste Markus är. Att hans låtar har de mest perfekt texter och melodier kan man inte förneka. Våran vän svenska språket förblir ändå alltid lika nära om inte närmre då Markus fått vårda det, ge det melodier och låtit det växa till något ännu större. Markus tar inte vännen svenska språket, han ger tillbaka det i en större och finare variant.
Fluff och kärlek på honom!