Rekord, höfter och fingret.



Kolla på killen till höger i början av klippet ovan. Det där är Erik Londré som spelar bas i Bonnie & Clyde. Hans kroppsspråk säger allt. För det var verkligen en sådan spelning, en mästarspelning! En konsert då man är på toppen av kullen och kollar ner. B&C gjorde den bästa spelningen jag sett med dem. Allt satt precis där det skulle, frukten var färsk, det var pudersnö, det var tre i rad och det var den perfekta vågen. Samt världsrekord på 200 meter.

Okej, det var en kväll som var köpt. Råköpt. Det stora (nja...) ölmärket hade köpte hela Magasinsgatan, gick man in de natt öppna affärerna var det gratis öl och hängde man på de varliga ställe stod ölmärket på strategiskt utvalda platser. Allt för att locka till köp.
Jag gillar inte fulspons men när man tänker efter, hade detta hänt på Magsinsgatan utan spons? (minus gratis öl i butikerna). Inte vet jag men jag tror inte det. Tyvärr har det gått så långt att de riktigt bra sakerna aldrig kommer in på "de fina ställena" om det inte är så att någon betalar. För de här banden har ju spelat ute förr, men inte att det brukar vara så centralt, inte så mycket folk. Märkligt det där. Som om ordspråket blev sant: Pengar styr. Eller rättare sagt: Välj din scen noga.



Tillbaka till det väsentliga, Bonnie & Clyde. Det var nog spelning nummer tio med mig i publiken och när prickar de in den bästa! Det var bara att lyssna på allsången i "Guess There’s No One". Eller lyssna på publikresponsen i "Högstadiet". Speciellt när det kommer fram till textraden "like som emoband!". Vi skriker så lokalens, för kvällen hel malplacé, brats spiller på sina pullovers. Jävlar vad vi är ett med bandet!

Den som inte där och då fattade att B&C har tagit sin in i våra hjärnor, in i huvudet på Göteborg. Den som inte såg ljuset just då, den var inte där.

Kolla på Erik Londré till höger i klippet igen. Precis så stort var det. När känslan tar över, när det inte går att styra vad man känner. Armarna åker rakt upp.
Lyssna på Fanny när hon precist så avmätt som det går sjunger, närvarande och distanserat på en och samma gång. Kolla på Karin, hennes aldrig svikande entusiasm och upp över molnen med hela publiken utstrålning. Se på Anton, se Bo, se Jon och känn leendet sprida sig. Kolla på Rill Spector, hur han släpper stolpen och kommer rakt in i matchen, sätter det avgörande målet och går till final.

Så där höll det på, låt efter låt. Det var en stor dag i Göteborgs historia.



Rakt över till Bye Bye Bicycle. Ni andra i bandet för ursäkta, den här kvällen är BBB bara André Vikingsson. Det är bara han som syns, rester sig över resten av staben. En bra kväll med BBB är en väldigt bra kväll, den här kvällen går det på halvfart. Tur då att André lyfter showen. Kanske är det bara så att jag hört låtarna för många gånger, att bandet spelar dem för bra, för svängigt exakt. Något är det. För den här gången på Bliss var det bara André jag såg.

Kanske var det just det här som gjorde det:



Det är ju rätt elakt att koka ner BBB till några höftsvängningar, det är ju så mycket mer än så. Men...ja alla har rätt till en vanlig dag på jobbet. Det den 23 augusti 2008 var det BBBs tur. Höftsvängningarna var bäst.



Ingen har väl missat punkvinden som blåser i stan? Visserligen la Replokalen i Gårda ner sin verksamhet på UF just den här kvällen, men allt annat finns ju kvar. Och i resten av landet skjuter punken upp likt sprinklers på golfbanor. Tänk på Samtidigt Som, Hästpojken och Den Stora Sömnen. Alla älskade och bra.
Men faktiskt, den bästa, ärligaste nya punken står Pats för. Många klagade, några gick till och med under spelningen. Jag njöt.



Pats den här kvällen var ett stort jävla långfinger mot världen. Om punk står för upproret så var det här precis så smart som det verkade. En granat rakt in på Bliss, En spetsad molotov rakt i huvudet på skitnödiheten. Plötsligt framtår alla andra "nya punkband" som sökta. Retligt va? Att bandet som inte utger sig för att vara punk vann priset? Det måste kännas för er som det kändes i synthsverige när "Tyskarna från Lund" gick och vann synthpriser. Jävligt snopet. Och till viss del knäckade. Använd nu den knäcken till att spetsa långfingeret.

Pats gör de bästa låtarna och nu väntar jag spänt på skivan!

När sista låten "Sanningen och Ångesten" nästan är över faller Patrick Jensen. Bakåt och handlöst in bland förstärkare och sladdar. Där blir han liggande.

Tillsist:

Vissa ger sig aldrig. Spela vinyl trots att anläggningen uppenbarligen inte funkar för det, det lät som ljudet kom genom en frottéhandduk. Ge er!

Tillsist2:
Ni har väl inte glömt att ni kan se alla videoklippen jag lägger upp i högre upplösning? Klicka på klippet och när du kommer in på Youtubesidan klickar du på texten nere till höger där det står: watch in high quality

Tillsist3:

Det var trevligt på Magnus&Magnus i lördags... the dj spelade fina låtar. Som att slungas typ tre år bakåt med hjälp av musik...

Tillsist4:

Haha vilka idioter!

Tillsist5:

Jaha, om jag inte tar ut några pengar då? Ber ni mig fara åt helvete då?

Jerry Boman

3 kommentarer:

P sa...

Erik såg ut som han gjorde inte bara för att de var bra men också för att han är en självgod tönt som lyfter armarna för att han tror att han är sveriges bästa musiker.

Förmodligen har du hört bye bye bicycle för många gånger..eller för få för detta var bättre än på länge!

Jerry Boman sa...

p: Tänk vad olika man kan tycka. Visst är det underbart!

P sa...

Ja, och jag älskar dig ändå Jerry

syns på torsdag