Strukturtapeter.



Stars´n´bars har en unik förmåga att dra till sig mystiska människor. Obehagliga människor. Även om nu 98 % av alla som var på On our Honeymoon i lördags var trevliga och snälla på alla sätt så lyckades stället suga upp några rötägg från rännstenen utanför. Ett gäng på fyra fem snubbar i illasittande kläder och med kassa frisyrer som gjorde livet surt för många. De förpestade tillvaron, förnedrade folk och hade fördomar som inte är värdiga människosläktet. Till på köpet så verkade de tro att de var coola...(bara för att förtydliga, det är alltså inte de där killarna som figuerar på några av bilderna som var kassa)

Jag gillar att On Our Honeymoon är så konsekventa, allt från skivorna som spelas till hur banden låter följer samma standard. Man vet vad man får, det är kvalitet. Sen kanske man kan tycka att det till vissa delar blir lite enahanda, men värre saker kan man ju råka ut för. Det finns ju trots allt värre saker än en överdos av engelskt popåttio/nittiotal om man säger så.

Den här lördagen började The Olive Shoots, som då låter lite lagom mesigt och utslätat. Egentligen står jag mer och tänker på att de faktiskt har vissa likheter med strukturtapeten som sitter längst bak på scenen. Om man gillar strukturtapeter gillar man TOS, om just strukturtapet är en synonym för engelskt åttio/nittiotal. Nu kan man ju måla en sån där tapet, och då blir det ju genast roligare. Men TOS har inte målat dit något. Det är lite uppdaterat, som att sätta tapeten på tvären typ. Men annars inte så intressant. De sjunger rätt men mer teknik än känsla faktiskt.
Men som sagt gillar man de där tapeterna så...



Band två har då landat mer i nuet. Friday Brigade tar avstamp i Frankrike, på en dekandet utefik. Tänk er scenen med Pet Shop Boys avskalat i Paris, låten "Love and Nostalgia" är låten som Neil och Chris förmodligen drömmer om, när de seglar i väg och vill vara lite mindre. När de vill glida runt på gatorna och vara mer vanliga.

Allt som FB gör låter slickt och tjusigt, övernaturligt bra och jag vill rekommendera skivan... men vad hände sen? Live blev det platt fall. Rörigt och en enda gröt av ljud. Borta var det finlemade och av tyll genomskinliga. Kvar fanns bara två personer på scen som inte alls nådde ut, som glömt sin själ hemma.

Jag blev så besviken vänner. Hade sett fram mot den här spelningen länge, tänkt att det skulle bli så bra... Som att se ett vykort på Eiffeltornet och drömma sig bort. Bara för att upptäcka, när man väl kommer i väg till den franska huvudstaden, att tornet är tre meter högt och gjort av gamla cykeldelar.

Men jag skall inte vara dum nu, Friday Brigade är ett av årets band i Sverige, inte en tvekan. Men den här kvällen vill det sig inte. Det var för grovhugget.



Hemliga spelningar är kul! Speciellt när det är med ett superband. Days rusade från att vara förband åt Lakkso på Sticky till att göra en hemlig spelning på On Our Honeymoon. Underbart!
Och det är då jag kommer tillbaka till det här med strukturtapeten som synonym för brittiskt åttio/nittiotal. Days har återuppfunnit den där tapeten, gjort den till sin egen och målat den i alla tänkbara färger. Men man ser fortfarande att det är en strukturtapet, men i Days fall blir det något bra. Något tryggt.



På ett väldigt fint sätt är Days bättre live än inspelade. Man ser leendena, men får se ett band som älskar sin publik och som älskar musiken. Det hade kunnat bli ytterligare ett band som red på vågen men när man lägger in sig själv i allt man gör kan det inte bli fel.

Det hemliga varar inte länge, men är bedårande fint och jag tar det till mitt hjärta. Tack Days.
Nu väntar jag ännu mer på den utlovade relesespelningen i Cosy Dens regi. Jag tror det varit på tal sedan i våras...

Jerry Boman
redaktör Allears Göteborg

Inga kommentarer: