Vackert x 100.



Jag hör mitt hjärta slå.

Sluter ögonen och ser ljuset, blinkande leder mig bort mot mörkret. Känslan av början när att allt är över. Stilla och återhållsamt, springande och hysteriskt .

Hungrar efter kyla, omfamnas av värme.

Trots att stålet är tusen grader varmt kan jag bära det i handen, inget rår på min hud. Samtidigt fryser mina händer. Blå strimmor längs lederna.
Flagnar av. Bränner fast.

Det är så varmt min vän och det är så kalt. Det är så mörkt och det är så ljust min vän.



The Deer Tracks får mig på fötter. Jag blir yngre. Nyfiken. Igen. Allt är nytt och grönt. Här kommer den elektroniska våren! Det spricker upp och föds. Tvekar inte en sekund, nu skall vi ha ett stort kalas!

Utanför badar det lilla torget i rött ljus, här inne är det blått. Mörkblått. Varmt ute och kallt inne. Jag får inte kläm på det, The Deer Tracks är så stora motsättningar att jag faller. Platt.
Jag hör än en gång mitt hjärta slå. Av glädje, av de fina ljuden. Av de spröda rösterna som studsar tynglöst med tyllvingar. Elin Lindfors & David Lehnberg har bestämt sig. Med sina medmusiker har de tagit sikte på att förändra hela jävla skiten. Skall det explodera skall det göra det tyst, den som viskar mest hörs tydligast!



Egentligen vill jag bara säga att det är vackert. Så in i helvete vackert. Som kärlek. Det går inte att förklara, att det kan vara så stora motsättningar men ändå drar det samman människor.

Nu är jag lycklig över att The Deer Tracks kommer till Popadelica!



Innan jag helt smäller av, innan The Deer tracks så smyger Ida Redig upp. Med världens största gitarr. Tror jag. Men skit samma, Ida gör så att folk lyssnar. Vilken röst! Vilken närvaro!

Framgången bygger på melodierna, det är svängigt utan att vara slängigt. Nu fattar nog inte alla vad jag menade, men ni vet Hello Saferide är svängigt och slängigt. Det är alltså något bra och eget som Ida gör. Kontrollerat. Riktigt bra! Man vill bara ha mer! Texterna gör att man lyssnar noga, gitarren tar inte mer plats än den behöver.

Ida verkar vara en skön typ, så fort det kommer in en ny person genom dörren säger hon Hej. Hon stannar upp och låter personen känna sig välkommen. Det är fint.

Men det största är nog ändå den totala koncentrationen. På publiken. Ida låter alla vara med, alla vara sedda.

Sista låten är en märklig sak, tänk er hårdrocksriff med vantar på, tänk er mörker. Men i akustisk tappning. Väldigt konstigt... Jag gillade nog den låten mest!
Jag är väl konstig.

Eller kanske var Ill be fine bäst? Det går liksom inte bestämma sig.

Ett råd: Ser du att Ida skall spela någonstans, gå dit! Punkt!

Äh, det här blev ett rörigt inlägg, men jag är bara så tagen av The Deer Tracks. Det var helt enkelt en väldigt trevlig kväll på Kafe Stanna. Jag blir glad av nyheten att Jonas "Paraluie" Lyckander är tillbaka i stan igen!

Tillsist:
Jag hörde rykten om att en musikjournalist här i stan tydligen skall ha sökt om att bli jurymedlem i Idol. Jag tror att det hade blivit väsentligt högre klass på artisterna då!
Men kan man bara söka det där jobbet? Bara så där?
Jag trodde de hyrde in folk från Manpower...

Tillsist2:
Jag provade ta bilder med min stora kamera igår... Vi är inte riktigt vänner än kan man säga. Den lilla är fortfarande mycket roligare.
Någon av alla mina stillbildsfotogenier till vänner kan ju komma med tips, för jag fattar ju att större måste vara bättre...

Tillsist3:
Antingen berget eller teatern i natt.
Samma hållplats, samma stadsdel.
Svårt val.

Jerry Boman

1 kommentar:

PocketDream sa...

Hej, hittade nyss till dej, när jag googlade Deer Tracks. Jag upptäckte dem på Siesta i maj/juni och blev väldigt glad i deras fantastiska ljudbilder. Fick hem skivan igår och mer tillfreds har jag svårt att tro att jag nånsin kan bli. Magiskt. Ny grym svensk musik existerar ju!