Festival fast hemma

Bra kvällar börjar tidigt, redan vid fem närmare bestämt. Kontikis uteservering är i det närmaste folktom då men det är väldigt bra att sitta där. Som att vara på landet, i någon lite håla där ingen vet vem du är. Det må bara vara några hundra meter bort till Linné men rent mentalt sitter man tusen mil ifrån. Så avslappnat, så stilla och så... festival. Ja, jag fick känslan av att vara på festival igår. Man dricker öl, snackar lite och bara är. Stan är långt långt borta och när avståndet ökar krymper kraven på pk. Man är sig själv.
Jag kommer nog sitta där ofta i sommar. Och tro att ingen vet vem jag är.



Ida Redig är en i raden. Jo, det är ju så, vi svämmas över av folk med gitarr. I varje vrå står de och spelar, ofta som förband. Eller i allafall först. Jag tycker man kunde ändra på det, varför inte låta det där försiktiga uttrycket låta sist? Varför inte avsluta kvällar med att växla ner?

Just Idas musik skulle passa perfekt strax innan hemgång, när man fortfarande har ett uns av hopp om livet. Att just då i den brinnande sista halvtimmen få lyssna på låtar som Alone skulle förpacka natten på det bästa av sätt. Att då fundera över tvåsamhetens inneboende ensamhet, att få det klara gitarrsvänget med sig hem skulle jag uppfatta som en present. En i guldpapp inslagen hemvändar present.

Det är så att Ida inte är en i raden, för hos henne hittar man avslappnad framtoning. Utan att bli mesig, inte alls, utan mer ett konstaterande. Här är jag och så här låter det. Hon pratar med sina vänner som är sena till spelningen, men samtidigt pratar hon med alla oss andra. Vi har en vän på scen, och hon har saker att berätta. Vill man inte lyssna är det okej, men jag tror inte någon kan undvika att lyssna.

Morning smile är den låt jag tar med mig. En klassiker redan nu, så klar och sen är det liksom inget mer med det. Enkelhet. Just där är Ida inte en i raden, hon spelar utan krångel, melodierna är precis så som de skall vara. Inte förutsebara men ändå hemkära. Precis den sortens musik man vill ha med sig i backarna hem. Att få känna trygghet.

På lördag har ni ny chans att se Ida, då spelar hon på Woody West kalaset. Ta den chansen!
(så här tyckte jag om Ida när hon spelade på Kafé Stanna)



Jo, men det kunde man ju tänk på i förväg. Att Backslick skulle golva mig...igen. Det är så in i helvete bra att jag inte förstår varför de här inte är på tidningsomslag, billboards och klistermärken! Eller kanske inte. För jag vill ha det här hyffsat för mig själv. Nu börjar det bli larvigt, Backslick spelar överallt men inget händer. Det där lyftet verkar inte komma och jag står verkligen handfallen inför det. Numera lyckas ju även bandet spela in sin exposivitet. Lyssna på Shake it out! Nä du, det finns inte många i vår stad som knåpat ihop en sådan hit! Men vill ingen ha dem så tar jag dem för mig själv. Det är eran förlust.



Backslick är staccato sväng, det är upploppsmusik, musik för massorna. Jag vill vara med i gänget och dra gatorna fram. Lyssna på Push him! Ta in Khaleds röst, följ den galna basen och kom tillbaka som ur en torktummlare. Veva runt i stan med silverkonfetti, kvinna eller man LEV! Vänd på slantarna och dubbla insatsen, gör upp med ditt förflutna, bli vän med din fiende och starta en ny rörelse. Ta djupa snabba andetag, väsnas och gör klart för alla att här kommer en som ni gillar. Framtiden är här och du äger den!
Sist kommer den rasande tjuren, C'mon. Det är elakt att lägga den där låten sist, vi har ju ingen kraft kvar. Så kommer 2007 års hetsigaste trummor in och tvingar oss in i leken. Alla andra verkar stå still, alla annan musik i stan är i ett svep slowmotion.

Jag vidhåller min idé: Backslick får en att känna sig snygg. Man har nya kläder, man har rätt antal öl i kroppen och hela livet väntar på en. Det är på det stora hela en perfekt kväll, den kommer innehålla överraskningar som man kommer uppskatta. När sedan solen går upp så vet man att inte någon kan ha det bättre. Där hittar vi Backslick, de är bra kvällars soudtrack. Tack!

Tillsist:
Nu kan ni läsa en krönika av mig på Rockfotos hemsida.
Ställer mig dock lite tvekande till bildvalet, Almedal har inget med det hela att göra. Men visst, Adam boxas ju lite på bilden...
Om ni inte märkt det ännu så är den där Rockfotohemsidan numera så mycket mer än bara överbriljanta foton. Ta en titt!

Jerry Boman