Det skulle ju va dans dans dans.

Diamanter.
Kasino.
Drömmar.
Maskiner.
Stjärnor.
Vildhet.
Rymdprosa.

Se där, du har skapat dig en hit som flirtar med synthens 80-tal i Sverige. Så enkelt är det...och samtidigt så tråkigt. Det gjordes ju redan på 80-talet.

Synthklubben spelar grymt bra musik! Jo, så är det. Man kan dansa i timmar! Precis som på Romo Night så är det sakerna som händer mellan banden som jag gillar mest. Jag vet inte, kanske är det för att jag inte är, eller var, riktig synthare.



Hur som, när det kommer till banden så verkar tiden stått still. Man känner igen sig. Första bandet, Rupesh Cartel, låter som allt och inget. Jag försöker hitta något unikt men drunkar bara i synthsoppan. Någon säger att det funkar så med synth, det är inte hookigt, det är inte dansant.

Jag vill inte tro på det. Det görs ju synthmusik som både är poppig och dansant. RC är det inte iallafall. Nya skivan heter "The Disco and The what not", den kunde döpas om till "The Disco and We are not"
Att sedan bandet håller på i typ en timme, gör att även de största hardcorefansen går och dricker öl måste ses som en miss. Korta ner och renodla, det fanns stunder under den där timmen som faktiskt var roliga att lyssna på.



Mr Jones Machine är lite roligare. Om man ser dem som ett tributeband till en tid i Svensk musikhistoria. En hyllning till det dekadenta 80-talet, när diamanter var flickornas bästa vänner och scarves lika vanligt som keps. Bandet killar stadigt med forna tiders dekadens, vinet flödar och en soluppgång i rännstenen blir romantik.

Men faktiskt, mitt i det här nostalgiträsket så är det något jag ändå gillar. Låten "Vår man i Stockholm" är jäkligt bra!
Shit, börjar jag bli gammal! Börjar jag titta tillbaka, mummla "det var bättre förr, det har redan gjorts..."! Ahhhhaaaa!

Nja, bäst under hela kvällen var ändå Peter 5jöholms nya skiva. Sveriges mest bortglömde synthskatt smög fram till mig mitt i dansen och räckte över en ny skiva. Tre låtar, väldigt vackra.
Jag har skrivet om honom förut, musiken Peter gör är diskbänksrealism förpackat i mjuka synthstiliga melodier och med en närhet som studtals är obehaglig.

I låten "Radhus" har 5jöholm pusslat ihop en väldigt vacker kärlekslåt, inga himlastormande romanser i neonljus, inga orealistiska fyrverkerier utan mer torra konstaterande om den där känslan när man vet att det är "vi två för evigt". Helt underbart fint! Det kanske har det med åldern att göra men det är väldigt fint och helt underbart modigt gjort.

Nu vet jag att 5jöholm skrivit en hyllnings låt till Synthklubben-Anders och då kan vi ju ta och göra så här: Boka in Peter så kommer alla vi andra och hyllar honom! Det stavas rättvisa.

Men nu var det ju Synthklubben jag var på:
Även band nummer två höll på för länge. Dansen som Anders och andra fixar så bra från djbåset blev reducerat till ett minimum. Synd.

Vidare tycker jag det är fint av er flickor som kom fram och skulle ta i hand. Jag har svårt att ta att ni känner igen mig. Att ni läser och bryr er om det jag skriver.
Men ni skall veta att jag tycker det var fint att ni ville ta i hand.

Vill ni, och alla andra, lyssna på ny synth som flirtar roligt med 80-talet, lyssna här. The Crashlanders flyger!

Tillsist:


På Konsthallen är det just nu Jubileumslounge. Det är Högskolan För Fotografi som fyller 25 jordsnurr och det "firar" några elever med att ställa ut verk från samtliga 25 år.
När jag och den söta kom dit igår var det som att hamna mitt i en förfests epicentrum. Ni vet den där minuten precis innan man skall gå, när ALLT är på topp. Det var snörmycket folk, en kille som stod och skrek i en mikrofon och olidligt hett.

Människor, djur och fotografier belamrade salen. Högt och lågt. Det kändes som någon tagit ett 10 megapixlars foto och sprängt sönder det i ett rum fyllt med klister på väggarna. Min hjärna började koka efter några minuter, för många intryck.

Längst in i ett hörn stod min vän Pauline, en av värme högröd Pauline, med blommor i handen. Hon ställde ut sina fina bilder på Ebbot och TLBN bla. Och så hade hon med en bild av ett förvirrat brev som hon hittat i en hög med skräp.

Jag tror inte jag tog in något av verken, Paulines bilder har jag sett innan, även om Ebbotbilden gjorde sig mycket bättre i storformat så var det för mycket av allt runt omkring.


Fotografen tar bilder av sina fotografier och jag fotograferar fotografen. Megameta!

Jag rekommenderar ett besök! Klicka på bilden nedan och läs texten, bara den alena är värld att rummla runt i Konsthallen.



Jerry Boman